Louise Doughty - Kvinna inför rätta.

Det är väl inte ofta man börjar tänka på den gamle Nils Ferlin när man läser en deckare. I synnerhet inte om det är en sk kioskvältare. Sådana ska man som bekant i allmänhet akta sig för.

Kärleken kommer och kärleken går

ingen kan tyda dess lagar.

Med dej vill jag följa i vinter och vår

och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,

ditt hjärta är mitt

och aldrig jag lämnar det åter.

Min lycka är din,

din lycka är min

och gråten är min när du gråter.

Ms Doughty. Ej mr Ferlin

I Kvinna inför rätta av den för mig helt okända Louise Doughty möter vi den välrenommerade docenten i genetik Yvonne Carmichael och den, till en början, lite mystiske Mark Liam Costley. Kärleken, den vars lagar ingen kan tyda, drabbar på ett obegripligt sätt Carmichael och leder till hennes fall och möjliga undergång. Liksom för den delen till Costleys.

Boken själva ingress, som sätter temat för boken och som hela Doughtys story bygger på, är med förlov sagt både obegriplig och osannolik. Efter att gjort ett arbete i House of Parlament träffar Carmichael slumpmässigt den för henne helt okände Costley på ett café. Blickar utbyts, hjärtan sätt i brand och andningen blir tung. Costley leder dem båda till kryptan i en kyrka nära parlamentet varpå docenten helt enkelt drar upp sin klänning och ner sina trosor och de båda förenas i köttet. Ursäkta mig, men hur pass troligt är detta.

Kan man bortse från denna öppning finns det i övrigt fördelar med boken. Carmichaels tankar kring vad som skett – och sedan sker flera gånger – vad som egentligen styr henne och vad det kan komma att betyda för familjen och hennes framtid är i sig både trovärdiga och rimliga. Det finns så här långt ändå också en viss lätthet i storyn. Även om den obegripliga kärlekens eld värmer henne och hon tycks vara beredd att överlämna hela sitt hjärta till mannen, så finns det ändå en förnuftets röst i hennes välmöblerade hjärna som av och till gör sig påmind. Om berättelsen stannat här, så hade väl – som så ofta i levande livet, har jag hört – allt runnit ut i sanden. Och den andra mannen och den andra kvinnan hade kanske kunnat leva vidare i okunskap om sina resp. partners förehavanden. Liksom för den delen barnen.

Men berättelsen stannar inte där. Carmichael blir på en ganska så våt universitetsfest våldtagen av en manlig kollega. Och Costley mördar sedan våldtäktsmannen. OBS – detta är ingen spoiler. Mer än halva boken handlar om våldtäkten, mordet och dess efterspel i och utanför rättssalen.

Och det är väl ungefär härifrån som jag tycker att Doughtys berättelse blir ganska så läsvärd – åtminstone en mulen söndagseftermiddag då hustrun arbetar över och jag – er okände skribent – sitter ensam i sällskap med bara den inför rätta ställda kvinnan. Doughty för den nu mörknande storyn framåt med säker hand. Hennes språk är välformulerat, storyn är (och nu måste vi bortse från själva inledningen, förstås) ganska så intelligent uppbyggd och det är inte utan att man – för att använda den gängse deckarschablonen - understundom sitter som på nålar. Hur ska det gå, hur ska det gå? Och, inte minst, frågar sig både författaren och läsaren, om det finns olika måttstockar när mäns och kvinnors vandel skall prövas. Men svaret på den frågan vet vi ju.

Men det går ju förstås som det brukar – någon blir fälld, någon sviker en annan, någon kommer till insikt om sin skuld, någons liv faller samman, någons tomma själ blir synlig för alla och envar, någon blir skandaliserad etc. Men vem? Ja, jag vet. Vill du veta får du allt läsa boken.

En bok som jag, trots att Doughty låter sin hjältinna hissa upp kjolen ett par gånger för mycket, ger tre stars av fem i betyg. Fullt godkänt alltså.