Lena Ekstrand - Inte bara en gråsparv. 44 småfåglar I Göteborgsområdet.

”Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront, en dront har har jag skjutit med luntlåsgevär” har den nu avdöda Harriet Löwenhjelm som bekant skrivit. Vackert tänkt, vackert skrivit. Själv skulle jag i dessa vårliga tider velat sätta en hagelskur i de pipande och skitande fåglar som förstör varje anständig pensionärs välbehövliga sovmorgnar.

Kanske en dront. I vart fall inte en gråsparv,

Ni, mina ev. läsare, la väl märke till tempusformen - ”skulle … velat”. Underförstått i ett tidigare liv, innan jag kom på bättre tankar. Nu är de pipande och skitande fåglarna om än inte mina bästa vänner, så i vart fall fullt acceptabla små varelser. Nästan individer. Nästan igenkännbara. Nästan värda att mata på vintern. Nästan … ja, jag vet inte allt.

Vad har hänt? Har jag blivit religiös, undrar ni säkert oroligt.

Nä. Jag har bara råkat läsa en ovanligt bra och läsvärd fackbok om fåglar av modell mindre, som helt oväntat kommit i mina händer. Den heter Inte bara en gråsparv. 44 småfåglar i Göteborgsområdet och är skriver av journalisten och amatörfågelskådaren Lena Ekstrand.

Det är en spännande liten bok som uttalat vänder sig till ”den som har ett slumrande intresse för fåglar”. Alltså till mig helt enkelt, om man med ”slumrande” också menar ”möjligt” intresse. Jag som en och annan gång tycker mig se en möjlig Jenny Nyström-fågel fladdra förbi, som kanske tror mig känna igen Selma Lagerlöfs gamla domherre med sitt röda bröst (för visst var det hon som skrev en novell om att den fick sitt röda bröst i ett försök att dra ut en tagg ur mr Jesu törnekrona; eller var det Jenny – det är inte lätt att hålla reda på damerna och deras påhitt). Men säker är jag på att jag efter efter varje vattning av gräsmattan ser en liten sak hoppa omkring och – antar jag – picka efter mask. För att nu inte prata om de där små grå, gröna, kanske lite gula men i vart fall bruna liven som ständigt flyger kors och tvärs, än hit än dit. Alla lika omöjliga för det otränade ögat att identifiera som sandkornen i Sahara.

Grön eller gul? Endast Ekstrand vet.

Och även om jag har en nyligen konstaterad 40%-ig hörselnedsättning i vissa ljudintervall, så hör jag ändå det där kviddrandet och kvittrandet. Numera – sedan Ekstrands bok öppnat inte bara mina ögon utan även, om än på glänt, mina öron – kan det tom låta lite trevligt. Men ändå lika omöjligt att identifiera som de enskilda orden när t.ex. Dylan sjunger som raspigast. Är det mesen, trasten, finken som sjunger? Eller grannen som visslar? Ja, endast fan vet. Eller kanske Ekstrand kan det också?

Nå. Nu finns det fågelböcker och fågelböcker. Det finns sådana som omedelbart hamnar i den minsta detaljen i en fågels vingpenna och stannar där. Jag har faktiskt ett par sådana.

Och så finns det böcker som Ekstrands. En bok som tar den välvilligt inställda och intresserade fågeltittaren på allvar och möter hen på en väl anpassad nivå. Hennes bakomliggande kunskaper förefaller stora. Hennes avsikt med boken genomtänkt och väl genomförd. Ingen läsare behöver stanna på bokens första fågel med vingpennan nerstucken i halsen. Utan läsaren följer henne med ökat intresse och också ökade kunskaper boken igenom. I vart fall var det så för mig.

Hennes språk är härligt att läsa. Här finns inga obegripliga facktermer och inga sanslösa ordkonstruktioner (som t.ex. konfektasklockstecknare …). Även i detta avseende möter Ekstrand läsaren på ett bra sätt. Som den journalist och språkbrukare hon är. Om fotoillustrationerna kan jag fatta mig kort – de är bra. Vare sig bättre eller sämre än andra jag sett. Bra alltså.

Boken har emellertid en brist. Den vänder sig i första hand till en Göteborgsläsare. De småfåglar som Ekstrand tar upp är väl emellertid förekommande även i min lilla stad – och säkert också i din, min okända läsare – och på så sätt är boken generell och användbar för envar. Men den i sig intressanta och som det förefaller uttömmande bifogade beskrivningen av fågellokaler är förstås helt lokal. Annat kan man emellertid glädja sig åt också som icke Göteborgare – en ordlista och en lång katalog över referenslitteratur.

Så nu väntar jag bara på att Ekstrand ger ut en ny bok med t.ex. ett Stockholmsperspektiv – samma upplägg i övrigt och med samma generösa bilagor. Tills dess måste jag begränsa mig till att ge Inte bara en gråsparv fyra stars av fem i betyg. Och vad ska då inte den för mig ännu matnyttigare ev. kommande Stockholmsversionen få? Jag törs knappt tänka på det …

Jan Stenmark - den geniale.