Alex Schulman - Glöm mig.

Av Carl Magnus Alexander Schulman har jag tidigare läst Skynda att älska , som hade hans pappa Allan Schulman i fokus och nu Glöm mig som i huvudsak handlar om hans mamma Lisette Schulman. Båda böckerna är autofiktiva romaner som är starkt berörande. Men den första frågan man ställer sig när man läst dem är Varför? - Varför skriva två utlämnande böcker om sina föräldrar som samtidigt inte bara lyfter på locket till hittills okända familjehemligheter utan också blottlägger egna ibland påtagliga tillkortakommanden.

Ja Varför? Skälet kan ju rimligen inte vara att låta den nyfikna allmänheten få kunskap om den tidigare TV-producenten Allan Schulmans liv och död eller den tidigare TV-programledaren och informationschefen i olika anställningar i näringslivet Lisette Schulmans liv och död. Eller för den delen Alex Schulmans något excentriska morfar kulturpersonligheten och författaren Sven Stolpes liv och död. Alla tre är ju nu mer eller mindre glömda av gemene man. Säg Allan Schulman och någon halvglömsk pensionär mumlar kanske något om Hylands Hörna. Säg Sven Stolpe och ett antal personer kommer säkert i håg honom som argsint debattör och författare med misslyckad akademisk karriär. (Men enligt min mening lever fortfarande flera av hans litteraturvetenskapliga verk och i vart fall romanen I dödens väntrum. Men vem bryr sig om vad jag tycker, när jag knappt gör det själv). Säg Lisette Schulman och de flesta ser säkert ut som fågelholkar.

Argsint. Men läsvärd.

Nä. Skälet till att Schulman skrivit de båda böckerna är nog helt enkelt att han vill få lite ordning och reda i sitt eget liv. Varför - ständigt detta varför … - har han säkert undrat mången gång, blev jag den jag blev. Kunde jag gjort något annorlunda i de skärningspunkter som av och till uppstått i mitt liv. På vilket sätt påverkar min egen ballast inte bara hur jag lever här och nu utan också mina barns liv här och nu och framförallt sen, som vuxna. Det är ju inga märkliga frågor – det är sådana som vi alla av och till brottas med, men de flesta av oss skrapar nog bara på ytan och borrar inte ner oss på djupet i dem. Kanske för att vi inte klarar det rent intellektuellt. Kanske för att vi menar att det trots allt inte är särskilt meningsfullt. Eller för att vi är rädda för vad vi ska hitta. Vad vet man.

Men Alex Schulman kan, tycker det är meningsfullt och viktigt och räds inte för vad han hittar. Och han har en imponerande förmåga att formulera sina tankar. Även om, det måste jag också säga, det kan finnas ett lätt repetitivt drag hos honom. Ibland är han dessutom lite väl litterär – båda böckerna inleds t.ex. med meningen Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Möjligen vill han på så sätt övertydligt koppla ihop dessa båda böcker. Möjligen. Men denna lilla randanmärkning från min sida har ju ingen betydelse – böckerna är bra, särskilt den senast; hans litterära stil är ganska imponerande, särskilt i den senaste; hans vilja och ambition med dem båda, särskilt den senaste, känns helt uppriktig.

För han har också ett budskap i den och det är att lyfta fram alkoholismens och medberoendets svarta rötter. Det visar sig att hans mamma var alkoholiserad och Schulman och hans två bröder, liksom pappan när han levde, medberoende, som man numera säger. Alla fem kämpar med situationen. Schulman beskriver denna för alla så traumatiska situation ingående, tydligt och också känslosamt. Till slut kan mamman kämpa sig igenom och ut ur sitt beroende. Eller är det ett herrens under?

Känslosamt, skrev jag. Alex Schulman tycks mig vara en känslomänniska, förutom att han har en mängd andra positiva egenskaper. Jag såg och hörde honom på en författarkväll på NK när Glöm mig kom ut. Han beskrev då sitt arbete med den och läste också ett kort avsnitt. Rösten stockade sig. Han fick börja om. Det kändes inte på något sätt konstruerat eller sökt. Det kändes äkta. Många av de närvarande kulturdamerna strök en liten tår ur ögonvrån. Liksom åtminstone en annars hårdhudad kulturherre.

Nå. Jag ger Glöm mig tre stars av fem i betyg. Men vill trots allt hellre än den boken rekommendera Tid. Livet är inte kronologiskt till läsning, dvs. den bok han skrivit tillsammans med Sigge Eklund. Läs gärna min kommentar till just den boken om du vill.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/10/sigge-eklund-alex-schulman-tid-livet-ar.html

Johan Ludvig Runeberg - Fänrik Ståls Sägner.

Vad ser man när man röjer lite i en kär anhörigs bokhylla om inte hens skolversion av Johan Ludvig Runeberg Fänrik Ståls Sägner. Den har jag ju också själv läst i unga dar, och då i en utgåva av Modersmålslärarnas förening. Men nu läser jag om den i 1935 års utgåva, andra tryckningen utgiven av Albert Bonniers förlag. Utgåvan är i sig inte särskilt märkvärdig även om den som säkert de flesta andra utgåvor har August Malmströms välkända illustrationer, men här kan man också läsa den unga L:s små anteckningar i kanterna – vad som ska lära sig utantill, vad vissa ord kan tänkas betyda och liknande. Och nyfiken blir man ju förstås på varför pärmen är knäckt och sedan omsorgsfullt lagad. Frustration, förtvivlan, längtan efter något mer lättläst, en elak kamrat … ? Kanske var rentav skolväskan för liten och trång?

Johan Ludvig.

Nå. Jag läser hur som helst om både sådant som hände och sådant som inte hände i Svensk-Ryska kriget 1808-1809. När krutröken sedan lagt sig hade vi som bekant förlorat Finland till ryssarna. Boken kom i två sk samlingar 1848 och 1860 och är starkt präglad av tidens nationalromantik och också av just detta faktum att Östra Rikshalvan gick förlorad. Men allt detta och mer därtill vet ju de flesta redan.

Nu är ju Fänrik Stål ingen historiebok. Förstås inte. Går den då att läsa i dag av andra än den nördigt litteraturintresserade? Skulle inte tro det. Det är lite väl mycket hjälteberättelser, berättelser om folkets lidande, tapperhet och umbäranden, berättelser om generalernas sk hjältemod men också med i för sig berättigad kritik mot den svenska kungen och vissa ledande militärer. Dessa berättelser är alla skrivna, och ska således också läsas så, mot den fond av finnarnas och många svenskars förtvivlan och bitterhet över förlusten i kriget. Något som i dag säkert i huvudsak gått förlorat, men som när boken kom ut fortfarande var levande för envar. Men nu har tiden gått och annat fyllt folkets medvetande och intresse. Historieläsning och litteraturen har ersatts av Youtube, Blondinbellas intressanta kärleksliv och Mello.

Boken inleds med Vårt Land, som nu är Finlands nationalsång. (Vårt land, vårt land vårt fosterland – ljud högt o dyra ord). Första strofen kan väl alla finnar mumla med i, precis som vi kan i vår egen nationalsång. Men hur många av dem känner sig i dag bekväma med den sista? Inte många vill jag hoppas.

Din blomning, sluten än i knopp,

skall mogna ur sitt tvång.

Se, ur vår kärlek ska gå opp

ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp

och högre klinga skall en gång

vår fosterländska sång.

Det är the same shit som i t.ex. Studentsången (Sjungom studentens lyckliga dag, ni vet). Alla har vi skrålat med i första strofen, men hur många skulle utan rysningar sjunga med i den sista? (Texten har skrivits av Herman Sätherberg och melodin av allas vår prins Gustaf, sångarprinsen kallad. Året var 1852). 

Svea vår moder hugstor och skön

manar till bragd som i fornstora dar,

vinkar med segerns och ärans lön,

med den skörd utan strid man ej tar.

Aldrig slockna då

känslans rena brand,

aldrig brista må

vår trohets helga band,

så i gyllene frid som i strid.

Liv och blod för vårt fosterland!

Liv och blod för vårt fosterland!

Hurra!

Sjungom.

Hur många sjunger alltså med? Inte många vill jag hoppas. Förutom säkert Kent när han svingar sitt järnrör i de återkommande nattliga promenaderna mellan krogarna. Men han citerar kanske hellre den nu för de flesta stendöde Verner von Heidenstam, som lär vara hans sk kamraters särskilda husgud. Samme VvH som Ledaren Jimmie Å lät den lilla häpna menigheten lyssna på i en raspig inspelning av Nobelpristagaren själv där V stammar sig igenom sin Medborgarsång från 1899, när J nu senast talade i Almedalen. (Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar – så talte V, men ock Vi tröttnat att blöda för egen dolk, att hjärtat från huvudet skilja; vi vilja bli ett enda folk, och vi äro det vi vilja. Ja, ja. Men vad menade VvH och för den delen JÅ? Inte många kan veta. Men ana kan vi det värsta).

För inte är det mycket man begriper i dessa dagar. Mer än att vi måste hålla mörkrens krafter stången. Annars kanske företrädarna svingar inte bara järnrören utan också sina fanor och skanderar Liv och blod för vårt fosterland. Hurra när de rör sig inte bara i Almedalen utan också i dina kvarter. Och mina.

Nu kom ju denna lilla text inte att handla särskilt mycket om den tappre gubben Stål. Men vad gör väl det. Jag frågade mig för ett par meningar sedan om boken i dag kan läsas av andra än litteraturnördar. Skulle inte tro det, menade jag. Men det finns ju alltid en viss risk att svulstiga och suggestiva ord och meningar kan mana till någon slags inbillningens hjältemod och kraft och mod i barm hos den fåkunnige. Sån´t har man ju hört talas om.

Liv och blod för vårt fosterland. Fy fan!