Johan Ludvig Runeberg - Fänrik Ståls Sägner.

Vad ser man när man röjer lite i en kär anhörigs bokhylla om inte hens skolversion av Johan Ludvig Runeberg Fänrik Ståls Sägner. Den har jag ju också själv läst i unga dar, och då i en utgåva av Modersmålslärarnas förening. Men nu läser jag om den i 1935 års utgåva, andra tryckningen utgiven av Albert Bonniers förlag. Utgåvan är i sig inte särskilt märkvärdig även om den som säkert de flesta andra utgåvor har August Malmströms välkända illustrationer, men här kan man också läsa den unga L:s små anteckningar i kanterna – vad som ska lära sig utantill, vad vissa ord kan tänkas betyda och liknande. Och nyfiken blir man ju förstås på varför pärmen är knäckt och sedan omsorgsfullt lagad. Frustration, förtvivlan, längtan efter något mer lättläst, en elak kamrat … ? Kanske var rentav skolväskan för liten och trång?

Johan Ludvig.

Nå. Jag läser hur som helst om både sådant som hände och sådant som inte hände i Svensk-Ryska kriget 1808-1809. När krutröken sedan lagt sig hade vi som bekant förlorat Finland till ryssarna. Boken kom i två sk samlingar 1848 och 1860 och är starkt präglad av tidens nationalromantik och också av just detta faktum att Östra Rikshalvan gick förlorad. Men allt detta och mer därtill vet ju de flesta redan.

Nu är ju Fänrik Stål ingen historiebok. Förstås inte. Går den då att läsa i dag av andra än den nördigt litteraturintresserade? Skulle inte tro det. Det är lite väl mycket hjälteberättelser, berättelser om folkets lidande, tapperhet och umbäranden, berättelser om generalernas sk hjältemod men också med i för sig berättigad kritik mot den svenska kungen och vissa ledande militärer. Dessa berättelser är alla skrivna, och ska således också läsas så, mot den fond av finnarnas och många svenskars förtvivlan och bitterhet över förlusten i kriget. Något som i dag säkert i huvudsak gått förlorat, men som när boken kom ut fortfarande var levande för envar. Men nu har tiden gått och annat fyllt folkets medvetande och intresse. Historieläsning och litteraturen har ersatts av Youtube, Blondinbellas intressanta kärleksliv och Mello.

Boken inleds med Vårt Land, som nu är Finlands nationalsång. (Vårt land, vårt land vårt fosterland – ljud högt o dyra ord). Första strofen kan väl alla finnar mumla med i, precis som vi kan i vår egen nationalsång. Men hur många av dem känner sig i dag bekväma med den sista? Inte många vill jag hoppas.

Din blomning, sluten än i knopp,

skall mogna ur sitt tvång.

Se, ur vår kärlek ska gå opp

ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp

och högre klinga skall en gång

vår fosterländska sång.

Det är the same shit som i t.ex. Studentsången (Sjungom studentens lyckliga dag, ni vet). Alla har vi skrålat med i första strofen, men hur många skulle utan rysningar sjunga med i den sista? (Texten har skrivits av Herman Sätherberg och melodin av allas vår prins Gustaf, sångarprinsen kallad. Året var 1852). 

Svea vår moder hugstor och skön

manar till bragd som i fornstora dar,

vinkar med segerns och ärans lön,

med den skörd utan strid man ej tar.

Aldrig slockna då

känslans rena brand,

aldrig brista må

vår trohets helga band,

så i gyllene frid som i strid.

Liv och blod för vårt fosterland!

Liv och blod för vårt fosterland!

Hurra!

Sjungom.

Hur många sjunger alltså med? Inte många vill jag hoppas. Förutom säkert Kent när han svingar sitt järnrör i de återkommande nattliga promenaderna mellan krogarna. Men han citerar kanske hellre den nu för de flesta stendöde Verner von Heidenstam, som lär vara hans sk kamraters särskilda husgud. Samme VvH som Ledaren Jimmie Å lät den lilla häpna menigheten lyssna på i en raspig inspelning av Nobelpristagaren själv där V stammar sig igenom sin Medborgarsång från 1899, när J nu senast talade i Almedalen. (Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar – så talte V, men ock Vi tröttnat att blöda för egen dolk, att hjärtat från huvudet skilja; vi vilja bli ett enda folk, och vi äro det vi vilja. Ja, ja. Men vad menade VvH och för den delen JÅ? Inte många kan veta. Men ana kan vi det värsta).

För inte är det mycket man begriper i dessa dagar. Mer än att vi måste hålla mörkrens krafter stången. Annars kanske företrädarna svingar inte bara järnrören utan också sina fanor och skanderar Liv och blod för vårt fosterland. Hurra när de rör sig inte bara i Almedalen utan också i dina kvarter. Och mina.

Nu kom ju denna lilla text inte att handla särskilt mycket om den tappre gubben Stål. Men vad gör väl det. Jag frågade mig för ett par meningar sedan om boken i dag kan läsas av andra än litteraturnördar. Skulle inte tro det, menade jag. Men det finns ju alltid en viss risk att svulstiga och suggestiva ord och meningar kan mana till någon slags inbillningens hjältemod och kraft och mod i barm hos den fåkunnige. Sån´t har man ju hört talas om.

Liv och blod för vårt fosterland. Fy fan!