Alex Schulman - Glöm mig.

Av Carl Magnus Alexander Schulman har jag tidigare läst Skynda att älska , som hade hans pappa Allan Schulman i fokus och nu Glöm mig som i huvudsak handlar om hans mamma Lisette Schulman. Båda böckerna är autofiktiva romaner som är starkt berörande. Men den första frågan man ställer sig när man läst dem är Varför? - Varför skriva två utlämnande böcker om sina föräldrar som samtidigt inte bara lyfter på locket till hittills okända familjehemligheter utan också blottlägger egna ibland påtagliga tillkortakommanden.

Ja Varför? Skälet kan ju rimligen inte vara att låta den nyfikna allmänheten få kunskap om den tidigare TV-producenten Allan Schulmans liv och död eller den tidigare TV-programledaren och informationschefen i olika anställningar i näringslivet Lisette Schulmans liv och död. Eller för den delen Alex Schulmans något excentriska morfar kulturpersonligheten och författaren Sven Stolpes liv och död. Alla tre är ju nu mer eller mindre glömda av gemene man. Säg Allan Schulman och någon halvglömsk pensionär mumlar kanske något om Hylands Hörna. Säg Sven Stolpe och ett antal personer kommer säkert i håg honom som argsint debattör och författare med misslyckad akademisk karriär. (Men enligt min mening lever fortfarande flera av hans litteraturvetenskapliga verk och i vart fall romanen I dödens väntrum. Men vem bryr sig om vad jag tycker, när jag knappt gör det själv). Säg Lisette Schulman och de flesta ser säkert ut som fågelholkar.

Argsint. Men läsvärd.

Nä. Skälet till att Schulman skrivit de båda böckerna är nog helt enkelt att han vill få lite ordning och reda i sitt eget liv. Varför - ständigt detta varför … - har han säkert undrat mången gång, blev jag den jag blev. Kunde jag gjort något annorlunda i de skärningspunkter som av och till uppstått i mitt liv. På vilket sätt påverkar min egen ballast inte bara hur jag lever här och nu utan också mina barns liv här och nu och framförallt sen, som vuxna. Det är ju inga märkliga frågor – det är sådana som vi alla av och till brottas med, men de flesta av oss skrapar nog bara på ytan och borrar inte ner oss på djupet i dem. Kanske för att vi inte klarar det rent intellektuellt. Kanske för att vi menar att det trots allt inte är särskilt meningsfullt. Eller för att vi är rädda för vad vi ska hitta. Vad vet man.

Men Alex Schulman kan, tycker det är meningsfullt och viktigt och räds inte för vad han hittar. Och han har en imponerande förmåga att formulera sina tankar. Även om, det måste jag också säga, det kan finnas ett lätt repetitivt drag hos honom. Ibland är han dessutom lite väl litterär – båda böckerna inleds t.ex. med meningen Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Möjligen vill han på så sätt övertydligt koppla ihop dessa båda böcker. Möjligen. Men denna lilla randanmärkning från min sida har ju ingen betydelse – böckerna är bra, särskilt den senast; hans litterära stil är ganska imponerande, särskilt i den senaste; hans vilja och ambition med dem båda, särskilt den senaste, känns helt uppriktig.

För han har också ett budskap i den och det är att lyfta fram alkoholismens och medberoendets svarta rötter. Det visar sig att hans mamma var alkoholiserad och Schulman och hans två bröder, liksom pappan när han levde, medberoende, som man numera säger. Alla fem kämpar med situationen. Schulman beskriver denna för alla så traumatiska situation ingående, tydligt och också känslosamt. Till slut kan mamman kämpa sig igenom och ut ur sitt beroende. Eller är det ett herrens under?

Känslosamt, skrev jag. Alex Schulman tycks mig vara en känslomänniska, förutom att han har en mängd andra positiva egenskaper. Jag såg och hörde honom på en författarkväll på NK när Glöm mig kom ut. Han beskrev då sitt arbete med den och läste också ett kort avsnitt. Rösten stockade sig. Han fick börja om. Det kändes inte på något sätt konstruerat eller sökt. Det kändes äkta. Många av de närvarande kulturdamerna strök en liten tår ur ögonvrån. Liksom åtminstone en annars hårdhudad kulturherre.

Nå. Jag ger Glöm mig tre stars av fem i betyg. Men vill trots allt hellre än den boken rekommendera Tid. Livet är inte kronologiskt till läsning, dvs. den bok han skrivit tillsammans med Sigge Eklund. Läs gärna min kommentar till just den boken om du vill.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/10/sigge-eklund-alex-schulman-tid-livet-ar.html