Jo Nesbö - Midnattssol.

En morgon när jag vaknade i den fagra månaden juli – eller var det augusti - på det fagra U så var vare sig morgonen eller U särdeles tilltalande. Om nu sanningen skall fram. Regnet piskade på rutan, vinden ven. Inte ens en stark kopp kaffe fick igång livsandarna. Ej heller, visade det sig, den bok av Jo Nesbö jag hittade halvläst i vardagsrumssoffan i den hyrda stugan. Jag borde ju anat oråd – vem lämnar en bok av den närmast helgonförklarade Nesbö nästan oläst. Nu vet jag – den var ärligt talat skitdålig. Den heter Midnattssol. Läs den inte.

Skriver antagligen själv. 

Utan att på något sätt – jag upprepar – utan att på något jämställa deckarförfattaren Nesbö med Alexander Dumas d.ä. så kom jag onekligen att tänka på denne litterära gigant. Om honom sägs det ju att han inte alla gånger själv höll i gåspennan när hans böcker kom till. Dialogerna och karaktärerna var tydligen oftast hans egna men mycket av det övriga skrevs av anställda. Kan det vara så att Nesbö också anlitat en anonym skrivarmé, frågade jag mig, medan han själv satt och räknade de pengar som deckarna gett honom. Nej, svarade jag mig, det kan det inte. Han har helt enkelt bara skrivit en riktigt dålig bok alldeles själv. Nog om det.

Nå. Storyn då. En godhjärtad knarklangare flyr från självaste den hemskaste av alla hemska knarkkungar efter ouppklarade affärer. Och blir förstås jagad av densamme. Han kallar sig Ulf när han stiger av bussen i det nordligaste av det nordliga Norge. Här inträffar det mystiska saker. Det mest mystiska är nog att denne Ulf överlever ett par tre attacker som skulle tagit död på var och en av oss flera gånger om för att sedan gifta sig med Lea, byns klockare, och därefter fara ut med henne och hennes son i den vida världen. Alla gråter, inte minst Leas far som visade sig ha ett hjärta inte av sten utan ett av guld.

Språket då. Habilt men inte mer. Eller – ja, jag vet inte riktigt. Men såhär skriver i vart fall Nesbö när han avslutar boken: ”Så hur avslutar vi denna berättelse? Jag vet inte. Men jag slutar i alla fall berätta här. För just här är det bra”. Åtminstone jag tackar honom för den insikten.

En recensent från Aftonbladet kallar Midnattssol en hyllning till den klassiska kioskdeckaren. Jag antar att det är tänkt som beröm enär omdömet är tryckt på omslaget. Men det hjälps inte – jag kan trots det inte ge boken mer än två stars av fem i betyg.