John Berger - G som i Giovanni Don Juan

Finns det något mer patetiskt än våra häradsbetäckare? Ja det finns det kanske, men visst vilar det en unken doft över dessa i grunden kärlekslösa män som vandrar genom livet med handen om kuken och med riktning mot kärlekstörstande ensamma kvinnor. Här i vårt kära fosterland har vi t.ex. bankiren med tangorabatten Gustaf Raskenstam, som lägrade hundratalet damer – han lär när han var som mest aktiv förlovat sig med en kvinna per vecka - och samtidigt förstås lurade av dem pengar. Två gånger satt han på Långholmen. Det ligger onekligen en odör av skitiga kalsonger över honom. Och för den delen hans nutida kollegor. Mr R peakade under 1940-talet.

Mr R

Över den mångbesjungne Giacomo Casanova å andra sidan fläktar det väl kanske mer dyrbar parfym och aristokrati och äventyr. Hur många kvinnor han bockade av under livets gång vet jag inte men antagligen fler än mannen med tangorabatten. Han förefaller – utöver detta att kunna tjusa damerna till sängs – dessutom ha haft haft vissa intellektuella intressen och förmågor och umgicks med tidens kulturella och politiska elit. Han gav också ut sina egenskrivna memoarer (som jag i ungdomens dar bläddrade igenom på tyska – av rent litterärt intresse förstås ...). Fängslad blev också han, men lyckades dramatisk fly från dogepalatsets i Venedig fruktade blykammare. Eller kom det dit en dam med en fil inbakad i ett foccacia? Han är väl hur som helst den som gett kvinnobockarna själva det berömda öknamnet. ”Tror du att du är en djävla Raskenstam!”, säger inte en säkert med rätta förbannad kvinna utan snarare ”Tror du att du är en djävla ...”, ja ni fattar. När det gäller mr C pratar vi om 1700-tal.

mr C

Både Raskenstam och Casanova har alltså gjort sina mer eller mindre förödmjukande canossavandringar här i jordelivet till skillnad från den kanske mest berömda kvinnotjusaren av dem alla – Don Juan. Han är nämligen helt enkelt en påhittad sagofigur med spanskt ursprung, men som har intresserat och påverkat intellektuella och konstnärer i snart sagt alla tider. Det finns operor, filmer, böcker, visor och jag vet inte allt som i varierande grad handlar om honom. Den litterärt intresserade kan bl.a. läsa två utmärkta böcker av vår egen Lars Gyllensten – I skuggan av Don Juan och Don Juan går igen. (Läs dem gärna. Liksom för den delen det mesta som Gyllensten skrivit också i övrigt). Den mer extremt intresserade av Don Juan-fenomenet kan resa till Spanien och knäböja vid de två (sic) gravar där sagofiguren lär ligga begravd. I sanning märkligt. Något säger väl detta om oss människor. Men vad? Men vad?

Nå. Detta var en som vanligt (för) lång inledning till en bok jag just läst. Jag pratar om G (som i Giovanni Don Juan) av den brittiske författaren John Berger, som dog i januari i år. Av honom hade jag inte läst en rad innan jag läste hans dödsruna i Dagens Nyheter. Men nu alltså G – och fler böcker av honom har jag beställt på den omistliga nätbokhandeln Bokbörsen. Berger fick förresten Bookerpriset för G när den kom ut 1972.

mr B.

G är en – jag är aldrig rädd för överord – omistlig bok som bör läsas av envar litteraturintresserad. Det är ingen dussinbok, på intet sätt. Det är inte heller en bok som samlag för samlag beskrivet det sk fenomenet Don Juan. Istället får vi läsa om Bergers beskrivning av tre viktiga perioder i myten/mannens liv - barndomen/ungdomen, den vuxne mannen och slutligen hur han mördas, fatalt nog då till följd av en kvinnas svek. Tiden är i Bergers bok strax före första världskrigets Italien.

Bergers språk är vackert, inte helt lättläst alla gånger och fullt av bilder och resonemang som både har och inte har betydelse för handlingen – ungefär som våra liv tänker jag. Varje dag sker det saker som vi inte har en aning om vad de betyder och vilken betydelse de kan ha för oss. Men vi följer dem och bryr oss om dem. Tills vi lägger dem i soporna. Ungefär så skriver Berger. Det är vackert och skönt att läsa men det är svårt att alltid förstå den betydelsebärande meningen. Underbart nog, vill jag lägga till. Just när jag skrivet denna mening krockar en fet vilsen humla med fönstret i mitt arbetsrum. Helt betydelselöst på ett sätt. Viktigt och intressant på ett annat. Så blir det också att följa Berger.

Detta sätt för Berger att närma sig oss läsare tror jag passar särskilt bra i en bok om mannen som fåfängt men evigt jagar kärleken. För för Don Juan – sagofiguren och paradoxalt nog också för varje man, tror jag – beskrivs kärleken som både möjlig att nå och som ouppnåelig. För för Don Juan tycks strävan efter den inte innebära en vilja att den ska vara annat än för stunden, inte längre än till när en ny kvinna håller sin hand kupad under hans testiklar. Gör då detta något? Nej, inte i romanen. I romanen blir kärleken och kärleksstunden evig bara som som en beskrivning av det möjliga. Det möjliga i att få en ny kvinna. Tänker jag.

Att skriva en roman är ju inte som att skriva en vetenskaplig text, direkt. Det är förstås oundvikligt att ställa helt andra krav på en god roman vill jag påstå, i likhet förstås med flera av de litteraturvetare vars vetenskapliga texter jag harvat mig igenom tidigare i livet, men också ibland nu. Ibland tror jag att det som gör en roman till en god roman – en roman att återkomma till – antagligen kan kokas ner till dess språk, alltså dess sätt att kunna förvalta och till oss läsare förmedla vad författaren vill ha sagt, men också i vad mån romanen till såväl stil som innehåll bryter mot det förväntade, det som också andra författare kan ge oss, och att därmed i bästa fall ge boken en slags värmande efterglöd för oss att vila ut i efter läsningen. Vila ut i och återkomma till. Därtill måste förstås själva storyn vara intressant.

I alla dessa avseenden är Bergers roman enligt min mening ett mästerverk. Jag kan inte ge den annat än fem stars av fem i betyg. Och det är inte att undra på att den tog flera veckor att läsa, vilket – behöver jag påpeka det – är ytterligare en del i det positiva omdömet.