Johannes Anyuru - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Sedan jag läste Johannes Anyurus En storm kom från paradiset har jag hoppats han skulle återkomma med en lika bra bok. Det har han nu inte gjort. Han har kommit med en ännu bättre, ännu viktigare, ännu mer läsvärd. Om det inte vore för att jag kan skrämma bort dig - min okände läsaren av denna blogg - med överord, skulle jag säga att han med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar har skrivit ett mästerverk. Eller i vart fall näst intill. Sant för mig är det hursomhelst.

Men det är ingen lätt bok – intrigen, eller bokens själva story, är komplicerad och kanske inte rakt igenom trovärdig för den som läser med de gamla vanliga glasögonen på sig ; språket är understundom svårforcerat, men det är mödan värt att läsa boken långsamt och eftertänksamt ; budskapet, eller det som jag tror att Anyuru vill förmedla till oss bleksiktiga svennar, kan vara nog så svårsmält, i vart fall som jag uppfattar det. Allt detta gör emellertid då att boken har en täthet, eller densitet om man så vill, som gör den till en av årets viktigaste. Enligt min mening.

Men en sak gillar jag inte, måste jag säga och det är titeln och vad jag uppfattar att den står för. De som kommer att drunkna i sina mödrars tårar är, föreställer sig Anyuru, de unga män som åker utomlands och där mördar i sin religions namn och som sedan i vissa fall återkommer tillbaka hit igen och gör detsamma här hemma. Det med tårarna kan ju visserligen som metafor säkert vara sant på ett individuellt plan, men vad hjälper det? Vad hjälper mödrarnas tårar dem och vad vad hjälper de oss. 

Dessa unga mördare borde i stället – bildligt talat förstås - brinna i helvetet, liksom de som hetsar dem, lurar dem, bistår dem och i övrigt underlättar för dem. Dessa unga mördare liksom de som hetsar dem, lurar dem, bistår dem och i övrigt underlättar för dem är ju de som tydligast polariserar en av de stora konflikterna i vårt samhälle, nämligen vad som kan tillåtas ske i en religions namn. Alltså: i stället skall allt ljus sättas på dem – de skall tvingas stå nakna i det kalla offentliga ljuset - liksom att det då därmed skall ställas tydliga krav på dem att redovisa sin tankemodell. Inte varför man tror på den ena eller andra guden, det är ju i grunden likgiltigt eller ointressant, utan varför vissa handlingar skall anses vara oundvikliga i denna guds namn. ”Jag dräper i min guds namn, alltså finns jag till”, tycks en del mena. Ett särskilt ansvar måste i sammanhanget då åvila de – och det är ju den otvetydiga majoriteten av de troende – som inte delar dräparinställningen. Nog sagt om det. Dräparna och deras tillskyndare är ju i det långa loppet ändå förlorare. Men ändå tycker jag att Anyuru inte skulle begråtit dem. Han borde - bildligt talat förstås - som troende muslim hatat dem. Kan jag tycka. Förhoppningsvis omfattas dräparna inte av det Anyuru skriver på bokens försättsblad - ”i Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”. Vad sedan dessa dräpares mödrar i sin individuella förtvivlan gör är ju en annan sak.

"Basmala är ett samlande namn på frasen I Guds, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn, på arabiska بسم الله الرحمن الرحيم , Bismillahi ar-Rahman ar-Rahim, som är islams konsekrationsformel. Denna fras inleder alla kapitel i Koranen utom kapitel nio, och även varje betydelsefull muslimsk handling"..

Nå. Boken då? Dessa första stycke är kort: Nu kommer en vind. Den lyfter lekplatsens sand och en handfull strån av torrt gräs framför höghusfasaderna. De två flickorna i de gamla bildäcksgungorna svingar sig högre. Jag betraktar dem genom glaset. Jag hör inte deras skratt. Jag hör panikslagna, hesa skrik, rytandet av automateld, bullret när föremål och kroppar kastas omkull.

I dessa två meningar sammanfattas boken – den grundläggande som man tror eviga vänskapen mellan två barn ; dödandet i gudens namn. Båda lika förgängliga och utan mening.

Boken är en dystopi och en möjlig berättelse om vår tid eller snarare framtid. En flicka, en av de som gungar med en liten flickkompis, tycks i boken återkomma från en okänd (fram)tid och leva i denna vår tid, som än i boken ligger ett par decennier framåt räknat från nu. En tid som skruvats till jämfört med den vi lever i här och nu. Allt har mörknat än mer. Det finns platser bortom sanning, bortom egentligt liv. Där i dessa platser eller områden lever främst invandrare. Och där växer extrema tankar som blir grogrund för extrema handlingar. En av flickorna i gungan, hon som tycks återkomma från en fjärran framtid, begår tillsammans med två manliga vänner en terrorhandling och mördar – eller möjligen inte mördar – en författare. Detta brott tycks bli som ett lackmuspapper i den samtid boken skildrar. Vad som är rätt eller fel, acceptabelt eller oacceptabelt blir extremt tydligt och utnyttjas också av de som makten haver. Fel och oacceptabelt blir – förstås, vill jag tillägga - att mörda i en religions namn. Rätt och acceptabelt blir att dra alla religiösa över en kam, att låta uppfatta dem alla som åtminstone presumtiva terrorister och låta hantera dem därefter. Och, i boken, låta förpassa dem till särskilda områden, som visserligen inte kallas ”utanförskapsområden”, men i alla fall. Känns det igen?

Bokens själva nav är den berättelse som den i attentatet överlevande flickan skriver medan hon befinner sig på ett slags sjukhus och överlämnar till en författare – som jag rätt eller fel uppfattar har drag av Anyuru själv - hon lärt känna genom hans böcker. Flickans berättelse och författarens reflektioner kring den är vad som för berättelsen framåt.

”Nav” är kanske för mycket sagt. Det finns, lika lite som i den tillvaro för flickan och författaren vi får ta del av, en fast punkt. Båda känner sig jagade av oro över att ha missat något viktigt – flickan över att inte ha kunnat berätta det, författaren över att inte ha förstått det. Det är väl ungefär som i den tillvaro vi alla lever i här och nu – vem berättar den sanna berättelsen om den för oss, vem av oss förstår den rätt. Och, kanske framförallt, vem av oss för insikten om det som berättas och vad som måste göras vidare.

Det är så jag uppfattar romanen för min del. Vi lever i den i skuggan av den totala katastrofen, i SD-landet. Men det finns de som kan och vill berätta om den. Finns det då de som orkar lyssna till denna berättelse och föra dess insikt och betydelse vidare. Som orkar och kan förstå och tänka. Så vi inte hamnar djupare i den svarta skuggans ömsesidiga terrorland. Kanske. Kanske inte.

Men en sak vet jag. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar måste läsas och diskuteras. Jag kan ha uppfattat den helt fel. Må så vara. Men min tolkning är min. Min oro är min. Liksom min uppfattning om bokens rent litterära kvaliteter och dess starka och bestående efterdyningar. Allt detta gör att jag ger ger boken fem stars av fem i betyg.