Kjell Westö - Hägring 38.

Vad händer när jag för första gången läser en bok av den finländske författaren Kjell Westö (det råkar vara hans bok från 2013 Hägring 38). Jo, att jag kommer att tänka på den svenska nobelpristagaren Eyvind Johnson och hans sk Krilonserie (Grupp Krilon, Krilons resa och Krilon själv). Och detta, vill jag ha sagt, var inte till Westös fördel. Nu skall ju denna lilla kommentar inte handla om Krilonserien – där vill jag gärna hänvisa den intresserade till antingen den egna bokhyllan, biblioteket eller något antikvariat. Det är hursomhelst böckernas yttre ram och i viss mån handling som kan påminna om varandra – i båda träffas ett antal intellektuella män regelbundet för diskussioner om samtiden och dessa kommer allt mer att handla om den tidens allt mer närvarande ondska, dvs. fascismen och det hot den utgör mot mänskligheten. För båda grupperna av män går det åt helvete på olika sätt. Men Westö är, det måste jag tyvärr säga, inte i närheten av Johnsons skärpa och analytiska förmåga och kan inte heller alls jämställas med honom som författare.

Westö. Inte Johnson.

Nå. Gör då detta något? Nä, egentligen inte. Hägring 38 lever förstås på sina egna meriter. Och gör det relativt bra. Alla böcker som skrivs och som läses behöver ju inte vara av Nobelprisklass. Eller hur?

Vi läser i boken om tiden strax före andra världskriget. Året är 1938. Polariseringen i samhället – liksom inom Onsdagsklubben, som bokens samtalsgrupp kallas - har redan börjat och hotar att spränga både samhället och den lilla gruppen. Vi vet ju nu vilket helvete som strax skall bryta ut i Finland och i andra länder, vilket ju ställer aningslösheten hos främst högerkrafterna i landet i sitt rätta perspektiv. Finland har ju för bara några decennier sedan dessutom haft ett blodigt inbördeskrig som fortfarande gör sig påmint i såväl samhällsklimatet som hos ett stort antal personer. Också i boken.

Det finns alltså yttre historiska förutsättningar som Westö skulle kunna utnyttjat bättre än han gör. Istället blir det för mycket banaliteter som skilsmässor, byte av bostad, familjekonflikter, slagsmål. Men också, det vill jag gärna ha sagt, ett och annat intressant samtal mellan gruppen och dess medlemmar. Samt ock en märklig personlighetsklyvning i tre (sic) personer hos en av bokens huvudkaraktärer, vilket dessvärre har betydelse för hur boken och livet för ett antal personer slutar. Men Westö ger oss också för all del en viktig berättelse om hur trauman i yngre dar aldrig släpper taget om vare sig den som blir utsatt för dem eller som begår dem.

Nä. Detta är enligt min mening ändå inte en bra och helgjuten bok av Westö. Tre stars av fem – och inte en stars mer – kan boken få av mig. Men det är ju föralldel mer än vad jag gett många andra. Läs hellre Johnson och hans serie om Krilon, om du inte redan gjort det. Fast den kräver sin man. Men det skrämmer väl ingen?