P C Jersild - Tivoli.

I den lilla håla där jag bor har NK på Fina Gatan sitt största varuhus. Där är jag esomoftast, inte minst när den förträffliga NK Bokhandel har sina författarträffar, vilket är oftare än man kan föreställa sig. Häromsistens satt jag en sketen onsdagskväll och lyssnade på P C Jersild när han berättade om sin senaste bok – Tivoli. Det var han, jag och det vanliga kulturgänget, dvs. en blandad kompott av medelålders damer och herrar. Eller, om man nu skall vara riktigt ärlig, mest damer som alla föreföll vara i väl etablerad pensionsålder. Och så jag då. Alla sippade vi på ett halvdåligt vin à 20 spänn glaset. (Sen var där ju också den trevliga kvinna som förefaller vara den som står för författarträffarna. Vi har genom åren åldrats tillsammans – hon, till skillnad mot mig, knappt märkbart).

Kalkbrottet nästa?

Jersild är enligt min mening en av den svenska litteraturens mästare. Han har, om jag nu räknat rätt, sedan debuten 1960 gett ut 35 böcker. Alla är ju inte omistliga, om man säger så. Men alltså tillräckligt många för att han ska räknas som en av våra stora. Själv vill jag gärna trycka på Vi ses i Song My, Efter floden, En levande själ och Ypsilon för att nu inte tala om Medicinska memoarer och Den stökiga psykiatrin. Alla skall finnas i varje litteraturälskares bokhylla. Och ytterligare ett par. Med en sådan mängd publicerade verk har väl var och en sina speciella favoriter och kanske då andra än mina.

Nå. Tivoli då – kommer den att ligga högt på favoritlistan? Nej, inte på min i vart fall. Jersild kallade på NK själv boken för en munter dystopi, och det kan väl stämma om man har begränsade anspråk. Den handlar om vad som kan ske i en ganska så nära framtid. Gröna Lund har gått i konkurs och kapitalstarka kineser bygger upp ett sk gated community där pensionärer med gott om pengar kan köpa in sig och få full service av både förväntat och oväntat slag. Anläggningen döps till BlissGardens – Lycksalighetens trädgårdar – men kallas i folkmun Kalkbrottet. Jersild guidar oss i korta kapitel hur olika personer framlever tillvaron där och vilka olika faciliteter som erbjuds.

Jersilds språk är som vanligt utmärkt. De enskilda små kapitlen är, under de förutsättningar som gäller, relativt trovärdiga, för det mesta ganska roliga men framförallt intelligenta beskrivningar av den närmast helvetestillvaro som det innebär att bo och leva i Kalkbrottet. Flera av de korta kapitlen är rent underbara. Vissa idéer, t.ex. Vatikanens tanke om att ge ut nya avlatsbrev, lysande och med en skärande ironi. Ibland är humanisten Jersild på så gott humör att tom en melankoliker som jag kan dra på smilbanden.

Men helheten då? Nja – denna muntra dystopi tilltalar inte mig direkt. ”Kristus förlåter alla som inte låtit korsfästa sig” säger någon vid något tillfälle. Jag förlåter Jersild för denna enligt min mening mindre lyckade bok. Jag vet ju vad han kan. Tre stars av fem får det bli i betyg.