Per T Ohlsson - 1918. Året då Sverige blev Sverige.

Det började väl med att Florian Illies gav ut 1913. Århundradets sommar som sedan följdes av säkert många fler men åtminstone här hemma av Elisabeth Åsbrinks bok 1947. För att inte nu tala om Peter Englunds evighetslånga 1914. Stridens skönhet och sorg. Jag pratar alltså om historieböcker som handlar om ett enda år. Sist i raden åtminstone på svenska kommer nu Per T Ohlssons med 1918. Året då Sverige blev Sverige.

Per T. 

Det är ju en intressant trend som antagligen ger den historieintresserade som tidigare läst mer traditionella historieböcker, ni vet de som börjar med knappt synliga runor i en liten sten och slutar i rimlig närtid, allra mest. De böckerna kommer vi aldrig att kunna undvara, även om vi skulle få aldrig så många ettårsböcker. Dessa är ju ändå - åtminstone de jag läst - väl så intressanta och väl så trevliga att läsa, men lite grand känns det som att någon skulle få för sig att ge ut ett enda kapitel av låt oss säga Johannes Anyurus viktiga bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och sen grotta ner sig i det med aldrig så intressanta utvikningar på längden och tvären. Kan säkert vara kul att läsa också det, men något kommer onekligen att fattas – nämligen det som heter h e l h e t. Vad hände innan och vad händer efter? Samma tankar kan man förstås få när man läst 1918. Året då Sverige blev Sverige. Många av den bokens läsare känner säkert till det, men antagligen inte alla.

Och vem skulle komma på tanken att bara lära ut låt oss säga åttans multiplikationstabell. Om nu någon överhuvudtaget lär ut den längre. Jag vet som vanligt inte mycket av det som rör sig i nutid i vårt kära fosterland. Men antagligen skulle inte många komma på en sådan tanke. Mer än kanske en och annan friskola som inte vill vara exkluderande i sin undervisning. Men nu är jag ju förstås orättvis.

Vem är då Per T Ohlsson? Jo, journalist på Sydsvenska dagbladet och författare. Han har bl.a. gett ut standardverket Svensk politik, en mastigt och mycket läsvärd bok om Sveriges moderna historia, och också varit en av redaktörerna för Bonniers viktiga verk Sveriges statsministrar under 100 år. Hur han är som journalist vet jag inte – jag menar, vem läser Sydsvenskan? - men som författare är han intressant och väl värd att läsa.

Två av årets huvudfigurer. Gamla klasskamrater dessutom.

Men vad om 1918. Året då Sverige blev Sverige? Bokens huvudtema är införandet av demokrati i Sverige, dvs. i den meningen att det då beslutades att rösträtten skulle vara lika och allmän och därmed också omfatta kvinnor. Vi vet ju hur det gick, dvs. att förnuftet och anständigheten segrade, men Ohlsson skriver spännande och initierat om resan dit och på en god välskriven svenska och med en journalistiskt sätt att närma sig ämnet, men förstås utan att på något sätt göra avkall på den seriositet som ämnet kräver. Sverige – detta av oss alla uppfattade föregångsland inom snart sagt varje område (eller hur?) - släpade helt enkelt efter i den demokratiska utvecklingen i Norden. Och länge, länge kämpade de konservativa högerkrafterna emot. (Den intresserade kommer kanske ihåg hur Moderaternas nu fd partisekreterare Sofia Arkelsten skam till sägandes i ett utkast till idéprogram hävdade motsatsen. Skamligt är ordet.)

Detta är bokens huvudtema och hela boken betraktas genom rösträttsfrågans prisma. Men Ohlsson hinner med också mycket annat både stort som smått. Stort som t.ex. vad som skedde i vår omgivning med första världskrigets avslut, inbördeskrigen i Finland och Sovjetunionen och pandemin Spanska sjukan. Smått – eller snarare mindre stort - om vad som i övrigt hände här hemma inte minst inom kulturen men också inom politiken i övrigt.

Jag vill ta upp bara en enda sak och det är beslutet att avskaffa rotegång och fattigauktion. Fattigauktion innebar att den välgödda bonde som begärde minst i ersättning från kommunen för att inhysa fattiga föräldralösa barn fick ”ta hand om” barnet, dvs. fick billig arbetskraft. Som min egen morfar. Detta närmast medeltida system försvann detta år. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.

Men boken då. Den kan jag inte ge annat än fem stars av fem. Inte minst för att den påminner mig om min morfar och om Moderaternas skamliga försök till sk alternativ historieskrivning. Men framförallt för att boken är en välskriven uttömmande beskrivning av året.