Det började väl med att Florian Illies gav ut
1913. Århundradets sommar som sedan följdes av säkert många
fler men åtminstone här hemma av Elisabeth Åsbrinks bok
1947. För att inte nu tala om Peter Englunds
evighetslånga 1914. Stridens skönhet och sorg. Jag
pratar alltså om historieböcker som handlar om ett enda år. Sist i
raden åtminstone på svenska kommer nu Per
T Ohlssons med 1918.
Året då Sverige blev Sverige.
Per T.
Det är ju en intressant trend som antagligen ger den
historieintresserade som tidigare läst mer traditionella
historieböcker, ni vet de som börjar med knappt synliga runor i en
liten sten och slutar i rimlig närtid, allra mest. De böckerna
kommer vi aldrig att kunna undvara, även om vi skulle få aldrig så
många ettårsböcker. Dessa är ju ändå - åtminstone de jag läst
- väl så intressanta och väl så trevliga att läsa, men lite grand
känns det som att någon skulle få för sig att ge ut ett enda
kapitel av låt oss säga Johannes Anyurus viktiga bok De
kommer att drunkna i sina mödrars tårar och sen grotta ner sig
i det med aldrig så intressanta utvikningar på längden och tvären.
Kan säkert vara kul att läsa också det, men något kommer
onekligen att fattas – nämligen det som heter h e l h e t. Vad
hände innan och vad händer efter? Samma tankar kan man förstås få
när man läst 1918. Året då Sverige blev
Sverige. Många av den bokens läsare känner säkert till
det, men antagligen inte alla.
Och vem skulle komma på tanken att bara lära ut låt
oss säga åttans multiplikationstabell. Om nu någon överhuvudtaget
lär ut den längre. Jag vet som vanligt inte mycket av det som rör
sig i nutid i vårt kära fosterland. Men antagligen skulle inte
många komma på en sådan tanke. Mer än kanske en och annan
friskola som inte vill vara exkluderande i sin undervisning. Men nu
är jag ju förstås orättvis.
Vem är då Per T
Ohlsson? Jo, journalist på Sydsvenska dagbladet och
författare. Han har bl.a. gett ut standardverket Svensk politik,
en mastigt och mycket läsvärd bok om Sveriges moderna historia, och
också varit en av redaktörerna för Bonniers viktiga verk Sveriges
statsministrar under 100 år. Hur han är som journalist vet jag
inte – jag menar, vem läser Sydsvenskan? - men som författare är
han intressant och väl värd att läsa.
Två av årets huvudfigurer. Gamla klasskamrater dessutom.
Men
vad om 1918.
Året då Sverige blev Sverige?
Bokens huvudtema är införandet av demokrati i Sverige, dvs. i den
meningen att det då beslutades att rösträtten skulle vara lika och
allmän och därmed också omfatta kvinnor. Vi vet ju hur det gick,
dvs. att förnuftet och anständigheten segrade, men Ohlsson skriver
spännande och initierat om resan dit och på en god välskriven
svenska och med en journalistiskt sätt att närma sig ämnet, men
förstås utan att på något sätt göra avkall på den seriositet
som ämnet kräver. Sverige – detta av oss alla uppfattade
föregångsland inom snart sagt varje område (eller hur?) - släpade
helt enkelt efter i den demokratiska utvecklingen i Norden. Och
länge, länge kämpade de konservativa högerkrafterna emot. (Den
intresserade kommer kanske ihåg hur Moderaternas nu fd
partisekreterare Sofia Arkelsten skam till sägandes i ett utkast
till idéprogram hävdade motsatsen. Skamligt är ordet.)
Detta
är bokens huvudtema och hela boken betraktas genom rösträttsfrågans
prisma. Men Ohlsson hinner med också mycket annat både stort som
smått. Stort som t.ex. vad som skedde i vår omgivning med första
världskrigets avslut, inbördeskrigen i Finland och Sovjetunionen
och pandemin Spanska sjukan. Smått – eller snarare mindre stort -
om vad som i övrigt hände här hemma inte minst inom kulturen men
också inom politiken i övrigt.
Jag
vill ta upp bara en enda sak och det är beslutet att avskaffa
rotegång och fattigauktion. Fattigauktion innebar att den välgödda
bonde som begärde minst
i ersättning från kommunen för att inhysa fattiga föräldralösa
barn fick ”ta hand om” barnet, dvs. fick billig arbetskraft. Som
min egen morfar. Detta närmast medeltida system försvann detta år.
Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.
Men
boken då. Den kan jag inte ge annat än fem
stars av fem.
Inte minst för att den påminner mig om min morfar och om
Moderaternas skamliga försök till sk alternativ historieskrivning.
Men framförallt för att boken är en välskriven uttömmande
beskrivning av året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar