När Lena Anderssons bok Egenmäktigt
förfarande kom ut 2013 skev jag följande kanske lätt
obegripliga kommentar på det numera osaligt insomnade Boktipset
(skam över Bonniers för att man förstört den!): Om detta att
drabbas av kärlekens enögdhet eller blindhet har Andersson skrivit
en bok som borde läsas av alla. Både av den som älskar och den som
inte gör det. Båda borde kunna få en ökad insikt om att vare sig
ord eller förnuft eller likgiltighet eller passivitet kommer att
räcka som en sköld mot den verklighet som till slut tränger sin på
och kräver ett avgörande. Till sist står man där ensam med frågan
”Vad vill jag?”.
Men boken var i vart fall mycket bra och det var
onekligen intressant att följa den debatt som härjade lite varstans
under lång tid, och kanske inte riktigt lagt sig ens nu fyra år
efter att romanen publicerades. Så sker ju bara med goda böcker som
har ett angeläget budskap. Men kanske också för att Andersson
bara ett år senare publicerade en slags uppföljare som hon kallades
Utan personligt ansvar, och som tydligen skrevs före
Egenmäktigt förfarande. Men nog
dessvärre också för att den välgödde filmskaparen Roy Andersson
opåkallat gick ut och hävdade att han var förebilden till
manschauvinisten Hugo Rask i boken. Vilket häpnadsväckande nog
också visade sig stämma.
Nå. Men även om Anderssons och Anderssons relation då
när det begav sig senare gick åt helvete, så lever fortfarande boken. Som
bok, förstås, som såvitt jag förstår ständigt får nya
läsarkategorier, men nu också som teaterföreställning. Möjligen
lite varstans, men i min lilla stad först på Scala men nu på
Maxim. Och det var där jag såg den.
På scenen blir det mycket påtagligt att poeten Ester
(utmärkt spelad av Jessica Liedberg) egentligen helt enkelt blir
gravt förälskad i den bild av konstnären Hugo (förnämligt
gestaltad av Krister Henriksson) som hon skriver fram för den
artikel hon arbetar på när hon först träffar honom. Det blir
tydligt att Ester intellektuellt och mänskligt spelar i en annan och
högre division än den tröge Hugo. Och ändå, ändå dras hon till
honom. I sanning märkligt. Men egendomligare saker har väl
inträffat förr, inträffar i denna dag och kommer att inträffa i
morgon. Men till slut faller polletten ner också i Esters väloljade
hjärna och Hugo visas upp i all sin skröplighet och fåfänga. Och
vi i publiken kan andas ut och gå hem.
Men innan dess genomled vi efter föreställningen en sk
dialog mellan Eva Dahlman (manus och regi) och Lena Andersson på
scen. När dessa två fick vara ifred från publikens frågor var den
stunden helt OK. Värre blev det när framförallt männen i publiken
skulle stila och ställa de intellektuella och svårbegripliga
frågorna. Men då gick vi. Hem till det goda vinet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar