Kjell Westö - Den svavelgula himlen.

Kan en himmel vara svavelgul? Kanske, kanske inte. Men i Kjell Westös bok Den svavelgula himlen kan den i vart fall vara just det. Inte hela tiden, inte varje dag eller ögonblick utan helt enkelt bara när Westö tycker att det i boken händer något viktigt, något som den kanske lite halvsovande läsaren borde spärra upp ögonen för. Som bild betraktat känns, tycker jag, denna svavelgula himmel faktiskt lite udda och dessutom är markeringen, som jag uppfattar att det är, från Westös sida helt onödig. Som läsare av hans bok är man hela tiden på spänn, är hela tiden uppmärksam. Han vill något den gode Westö och det känns verkligen angeläget för mig som läsare att följa allt och försöka förstå allt. Om jag nu uppfattar Westös avsikt med det svavelgula rätt, så kan man ju verkligen undra varför han använder just denna metafor. Men jag kan ju missförstå det hela - sån´t har ju hänt förr. Kanske vill han bara var lite onödigt litterär?

” … vi bäddade åt oss i sängen intill fönstret, och där låg vi med varandra när solen hade gått ner och himlen fick den svavelgula färgen och trädens lövverk såg ut som ett filigranarbete i svart metall”. Som ett exempel. Men det kan kanske bara vara så att bokens berättare minns händelser i (framförallt) sin ungdom så? Vem vet.

Nå. Nog om det. Den svavelgula himlen är en god traditionell episk, dvs. berättande, roman om en släkt i Helsingfors, ett par goda vänner från olika samhällsklasser och hur lika eller olika livet gestaltar sig för dem. Trots allt som händer – och långt ifrån allt är positivt – håller romanfigurernas vänskap genom åren. Den utsätta för påfrestningar genom decennierna men den håller, även om den kommer att ändra karaktär och delvis innehåll. Precis som de olika kärlekar som vi får ta del av.

Men det finns hela tiden en ärlighet och ett slags ska vi kalla det gott uppsåt mellan personerna. Man vill förstå vad som sker mellan dem. Man vill pröva sina egna och de andras handlingar och motiv. Genom åren mognar därför – trots allt - deras vänskapsrelationer. Deras olika kärleksrelationer skiftar, men övergår aldrig till destruktivt hat. Ibland är det, det måste jag säga, så att man häpnar med tanke på hur man själv betett sig genom åren och både krossat och fått kärlek krossad. Man har förstås fortsatt med livet om än inte, som i huvudsak för romanfigurerna, med en alla gånger positiv rest från det som varit. Man kan ju undra om man borde ha dåligt samvete för en del av vad som skett. Men – vid närmare eftertanke – inte fan!

För som för dig och mig och de allra flesta rör sig våra mentala och erfarenhetsmässiga kontinentalplattor genom åren och lämnar, i bästa fall, efter sig en patina av erfarenhet och kanske också en anings trötthet. I andra fall bitterhet och ensamhet. I sämsta fall blir man krossad. Men vad ska man göra åt det. Är det inte sån´t som kallas liv?

Den svavelgula himlen måste, enligt min mening, vara en av årets bästa böcker. Bokens namnlöse berättare – som jag med rätt eller orätt uppfattar har drag av Westö själv - för oss genom en historia av vänskap, kärlek, ibland hat, någon gång svek och kaos. Det finns också ett spänningsmoment i bokens början som (nästan) får sin upplösning i bokens slut, vilket tilltalar åtminstone mig. Det blir hur som helst omöjligt att ge boken annat än fem stars av fem i betyg. Läs den själv, förstås, men ge den också gärna i present till ett ungt hjärta som kan behöva läsa om och förstå att det finns en fortsättning på ett liv som ibland kan skaka i sina grundvalar.