Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

onsdag 4 oktober 2017

Anne Swärd - Vera.

Jag har läst Anne Swärds tre tidigare romaner – Polarsommar från 2003, Kvicksand från 2006 och Till sista andetaget från 2010. Alla är mycket läsvärda – dessutom prisbelönade och översatta - och i någon mening kan man väl säga att Swärd i böckerna skriver om personer som kämpar för att få ett värdigare liv, men att allt de i sin kamp för detta har att hålla sig i är den såpade pålen. De kämpar på, men sjunker förstås sakta men säkert genom livet och tillvaron. Jag vet inte hur stor läsekrets Swärd har, men jag hoppas den är stor. Men det är den säkert - jag har för mig att hennes senaste bok Vera har legat på DN:s hypade lista över veckans böcker. Och det är i så fall inte mer än rätt.

Bildresultat för Anne swärd bild
Swärd.

Nå. Centrum i boken är Sandrine, hennes dotter Vera och hennes två familjer. Två – den första är mamman och två systrar; den andra den hon senare i livet gifter sig in i. Men kanske kan hon noga räknat möjligen komma att få en tredje. Möjligen.

Tillsammans med den första flyr hon som barn från världskrigets Frankrike och hamnar i en liten by i Polen, där hennes pappa tros ha släkt. Livet där blir hårt, de är långt ifrån accepterade av de övriga i den ogina byn. Så händer det som alltid händer – den unga Sandrine, närmast ett barn då, träffar en ung man vid namn Levis. Ingenting sker egentligen dem emellan mer än att unga hjärtan sätts i brand. Men så kommer tyskarna i krigets slutskede till byn. Livet blir hårdare, eller stelnar, blir ett taktfast kaos. Sådant som förr var utan någon särskild mening, eller meningslöst, blir nu meningsbärande och betydelsefullt.

Bydåren försvinner först. Det var det första tecknet - man såg det men förstod inte vad det betydde. Efterhand får det en annan, mer hotande innebörd. Så står då soldaterna en dag framför Sandrines familj. Sandrine, barnet, anklagas för att vara rassenschande, rasförrädare. Levi har visat sig ha judiska föräldrar. En oskyldig kärlek mellan barn blir då ett rasförräderi. Sandrines mamma skjuts framför barnen. Systrarna jagas ut i skogen och skjuts väl också de. Sandrine själv överlever i den meningen att hon plockas ut för att bli den lokale kommendantens ofrivilliga älskarinna.

Livet blir tomt och stelt. Solen svart. Sandrine lever med tysken i ett ondskans hus. När hon förstår att hon är med barn flyr hon och hamnar på på lite oklara vägar i Sverige. Väl här är det första hon egentligen gör att försöka ta livet av sig, men räddas av en okänd man och förs av honom till Ivan, som bor i ett sommarhus i närheten. Då börjar ett nytt liv för Sandrine.

Ivan och hon gifter sig. Han vet att hon är gravid, vilket blir uppskakande uppenbart för alla under själv bröllopet. Men deras äktenskap fullbordas aldrig – vita nätter läggs till vita år. Efterhand förstår Sandrine att äktenskapet var en kuliss för att dölja Ivans homosexualitet. Barnet, det för familjen på okänt sätt skapade, döps till Vera.

Sandrine hamnar från krigets och sitt tidigare personliga helvete genom giftermålet till annat. Hennes nya familj, den heter Ceder, är en utpräglad överklassfamilj med närmast fascistoida drag och där det viktigaste tycks vara att sanningen, kärleken och själva livet skall hållas kort. Sandrine kan inte knyta an till Vera, som istället tas om hand och uppfostras av Vanna, familjens hushållerska. Livet blir efterhand allt mer outhärdligt för henne – för att överleva tvingas hon leva böjd. Så blir hon åter med barn, nu med Ivans grymme, känslokalle och hänsynslöse bror, som av olika skäl utnyttjat hennes belägenhet och utsatthet. Sandrine flyr på nytt. Och, visar det sig efterhand, familjen Ceder bryts sönder.

Men Sandrine då? Ensam med sin nästan obekanta dotter åker hon till det enda ställe hon känner till utöver gatorna närmast hemmet på Östermalm i Stockholm, nämligen det hus där hon träffade Ivan första gången. Och möjligen, möjligen träffar hon nu en annan socialt utstött man. Och möjligen, möjligen kan hon lära känna sin dotter. Kan hon alltså få en tredje familj? Men … ja? Men så här slutar i vart fall romanen:

” … snurrar ännu ett varv bland sängkläderna. Lägger sig på sidan, stryker bort en fuktig hårslinga från kinden, sakta öppnar ögonen och ser på mig. Mumlar sömndrucket innan hon långsamt sluter dem igen. Det är första gången jag hör henne säga ordet”.

Men varför skulle en roman som är becksvart fram till sista meningen få oss att tro att den finns hopp. Snarare är det så att föreställningen om motsatsen faller genom oss läsare som i ett hål utan botten. Eller - finns det kanske en framtid utan bördan av det som varit och där bara ett bultande hjärta kan bära en oviss, men dock möjlighet. Nej, svarar jag, inte i boken och antagligen inte annars heller. Men kanske är det så, som någon säger i ett sammanhang, att allting tillfaller den som har kraft att vänta. Nej, svarar jag, inte det heller.

Vera

Vera är en stor episk berättelse om ensamhet, flykt och sönderfall. Och kanske om överlevnad. Språket är fulländat – det bästa jag läst på länge – liksom själva romanbygget. Det finns inte en falsk ton någonstans. Inget i berättelsen skaver. Det blir omöjligt att inte ge boken annat än fem stars av fem i betyg. Och min övertygelse är att att vi – du, min okände läsare av denna blogg, och jag kommer att bära den med oss länge.



























Inga kommentarer:

Skicka en kommentar