Sigge Eklund/Alex Schulman - Rum. En roadtrip genom psyket.

Kan man upprepa en succé? Ja, det kan man kanske, men det är antagligen inte helt enkelt. Särskilt inte om författarna själva, som nu Sigge Eklund & Alex Schulman i sin senaste gemensamma bok Rum. En roadtrip genom psyket, tycks ha lågt ställda ambitioner med boken. I förordet skriver man ”mycket här är lek och annat trams”. I huvudsak tycks man med sina texter bara ha haft ambitionen att lära känna varandra ännu lite bättre. Och så vill man att vi läsare skall vilja följa med på den resan, deras roadtrip genom psyket. Författarnas självsäkerhet är det ju inget fel på, tycks det, men varför skulle vi vilja det?

Alex & Sigge är ju genom sin podd ett etablerat hypat varumärke. Podden duger gott att lyssna till, visst gör den det. Schulman är ju en habil författare i genren rota i familjehemligheter och en god kolumnist i Expressen. Eklund en bra och läsvärd författare som släppt flera böcker, som jag hoppas alla fått en stor läsekrets. Tillsammans är de måttligt imponerande scenartister med ett par liveföreställningar bakom sig och tydligen en framför sig i närtid. Det är så jag känner dem. Det är främst så jag känner dem.

Förutom då genom den gemensamma boken Tid. Livet är inte kronologiskt. Det är en mycket bra bok. Med risk för att trötta ut dig, min ev. läsare av denna blogg, vill jag citera ett stycke ur den kommentar jag skrev om Tid (hoppa över det om du vill).

Deras tidigare böcker om barndom, föräldrar, skilsmässor, fruar, egna barn – dvs. om livet som det blev – är skönlitterära med den frihet det innebär. I Tid skriver man utan skyddsnät. Föräldrarna är mycket påtagligt deras egna liksom barnen och fruarna. Skilsmässan – denna psykologiska marianergrav för en av författarna - är föräldrarnas. Om detta, och mer därtill, skriver Eklund och Schulman personligt, allvarsamt och reflekterande. Deras upplevelser blir på det sättet inte bara deras egna utan kan också bli läsarens, dvs. om läsaren tillåter sig samma rannsakande attityd till sitt eget liv som författarna har till sina. ”Det Eklund skriver om sina föräldrars skilsmässa” kan läsaren fråga sig ”har det bäring på mitt eget liv? Och i så fall hur? Och varför?”.

Själv har jag upplevt två skilsmässor. Den ena var lätt för mig därför att ett annat liv genom den kunde bli möjligt. Den andra var som att falla genom det svarta hålet och paradoxalt nog bara ha mörkret att hålla sig (kvar) i. Men tiden gick, som den alltid gör. Och en ny, bra framtid blev åter möjlig.

Boken är välskriven, välformulerad och genomtänkt. Man kan som läsare notera en skillnad mellan de två författarna i både stil och sätt att närma sig sina frågor, vilket är bra. Jag tycker man då förstår att boken är både gemensam och individuell. Eklund/Schulman ställer sig i stort samma frågor, men svaren varierar både till sin uttrycksform och sitt innehåll. Detta visar, menar jag, att de tar läsaren på allvar och man inser att man har en bok i sin hand som är skriven av två intelligenta och analyserande författare som brottas med frågeställningar som är viktiga för dem. Och som just därför kan bli viktiga också för den eftertänksamme läsaren.

Det vilar ett stort allvar över boken. Borta är Schulmans tidigare pajaseri och hånfulla kommentarer om alla och envar. Borta är Eklunds alldeles konkreta pissande på tidningen Filter. Kvar är insikten att vi här läser om den skapande, intelligenta och känsliga människans ständigt pågående kamp för att hitta rätt bland de grynnor som liv och levande kan kasta ut; en kamp för att landa rätt för sin familj och för sig själv; en kamp för överlevnad trots den ballast som barndomen kan ha gett.

Så läste jag den. Rätt eller fel. Men så.

Den nya boken Rum. En roadtrip genom psyket är en besvikelse. Den känns – och nu är jag säkert orättvis – mer som en förövning till att pröva olika uppslag till manuset till den kommande scenföreställningen. Innehållet är i huvudsak ointressant. Språket platt. Själva utgångspunkten – att teckna sina resp. psyken som världskartor ”med uddar och holmar och öar som skall utgöra de olika delarna i det som var våra JAG” - känns gymnasial. Och alla dessa listor de skriver – varför? Och alla bilder på och kåserande berättelser om nära och kära – varför? Bokens layout är bara plottrig. Dessutom köpte jag, eftersom mina förhoppningar på boken var så stora, den som sk limited edition. Dyr som fan. Det känns nu lite grand som att jag, den nyttige idioten, har kastat skattade pensionärspengar i författarnas öppna gap.

Men i en bok på över 280 sidor är väl inte allt dåligt? Naturligtvis inte. Naturligtvis inte. Somligt känns angeläget, somligt är roligt, somligt är välformulerat och läsvärt. Men ändå smyger sig frågan om varför de inte skriver något viktigt och intressant på mig under läsningen. De kan ju. Schulman åtminstone när han trampar på i sina välkända familjestigar. Eklund är enligt min mening en bättre författare, inte minst när han som i den senaste boken In i labyrinten släppt den självbiografiska koppling som funnits i hans tidigare. Men – med vilken rätt har jag att tycka vad författare borde göra och skriva? Jag, en dryg halvfet fan som får pengar på kontot varje månad. Ingen, är det korta svaret. Ingen, är det långa.

”Kärlek är allvarlig, den slår dig till marken” skriver någon av dem någonstans i boken. Sant. Detsamma gäller den goda litteraturen, vill jag tillägga. Här har, som jag ser det, den gode författaren ett ansvar gentemot sig själv och oss läsare. Jag skulle vilja att de som kan verkligen tar detta ansvar, istället för att skriva vad som förefaller vara en flyhänt flykt från det uppdrag som ens stora begåvning ger en. Eklund och Schulman har ju tidigare visat att de kan.