Mario Vargas Llosa - En peruansk affär.

En Nobelpristagare är en Nobelpristagare är en Nobelpristagare. Förvisso. Men allt hen skriver är ju för den sakens skull inte bra. Mario Vargas Llosa – eller om man så vill Marqués de Vargas Llosa, som är hans titel sedan han adlats av den spanske kungen 2011 – är ett utmärkt exempel på det. Han har skrivit formliga och bestående mästerverk, som t.ex. Det gröna huset, Kriget vid världens ände, Samtal i katedralen och Bockfesten, hans enligt min mening mest enastående bok. Men alltså också böcker som hade gjort sig bäst i den sk byrålådan. En peruansk affär är nog ett bra exempel på just det.

Bättre förr. Som er Bokhållare?

Vargas Llosa är född i Peru 1936, men är sedan 1993 spansk medborgare. Han fick Nobelpriset i litteratur 2010 med den utmärkta motiveringen ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”. Men i de senare böckerna har nog de knivskarpa bilderna blivit allt slöare i kanten och så mycket revolt kan man inte upptäcka i dem men väl lite halvdant motstånd och möjligen nederlag. Hans penna har efterhand alltså blivit lite trubbigare – och vem kan bli förvånad av det - men han skriver trots det fortfarande böcker som går an att läsa. Som nu han senaste En peruansk affär.

Men någon riktigt bra bok tycker jag ändå inte det är, även om man som läsare av och till glimtvis kan känna igen honom från fordom, särskilt i den senare delen av boken. Men språket och romankompositionen, som annars båda har varit hans stora styrkor, är ändå här inte riktigt som när han var som bäst. Och uppriktigt sagt står jag också främmande för bärande delar av hans story. Vargas Llosa förlorade 1990 presidentvalet i Peru mot Alberto Fujimori, som säkert inte var guds bästa barn. Men det luktar allt lite för mycket sura rönnbär om romanen – och Vargas Llosa – när denna Fujimori och hans chef för den nationella säkerhetspolisen tilldelats skurkroller i romanen. Och varför skriver han in så mycket välpolerad dålig sex, undrar er okände Bokhållare. Dålig snusk är alltid dålig snusk, kanske särskilt i överklassens gyllene sängkammare.

Nå. Nog om det. Er okände Bokhållare är ju en gammal man vars moraliska kompass svänger allt villrådigare med växande ålder och allt svagare minne. Men En peruansk affär, det kommer han fortfarande ihåg, kan han inte ge mer än tre stars av fem i betyg. Men en trea för Vargas Llosa är ju, som alla inser, tiofalt bättre än en trea för t.ex. fru Läckberg.