Kim Leine - Avgrunden.

Kim Leine, den gode danske författaren, har nu kommit med en ny bok på svenska efter den tidigare prisbelönade (Nordiska Rådets litteraturpris 2013 bl.a.) Profeterna vid Evighetsfjorden. Den boken var mycket bra och kan verkligen rekommenderas till läsning. Detsamma gäller hans nu översatta Avgrunden.

Leine har levt ett liv utanför vad vi andra vanliga stillsamma medborgare i allmänhet gör, vilket också återspeglas i hans böcker. Har du inte läst dem, så har du mycket att se fram mot. Han tillbringade många år på Grönland där han arbetade som sjuksköterska och – antar jag, om man nu ska döma efter hans böcker – var nära att gå under på grund av arbete, hårt liv, alkoholmissbruk och dito narkotikabruk. Allt bildar en bottenplatta av förtvivlan i hans böcker. Men han reste sig. Förvånansvärt nog, måste jag säga.

Avgrunden är en tjock bok på nästan 700 sidor och Leine berättar för oss om livet för två danska tvillingbröder som lever både parallella och skilda liv, men där mer förenar dem än skiljer dem åt. Födda samma dag, förstås, dör de också båda samma dag av lite olika skäl men båda som aktiva motståndsmän under den tyska ockupationen av landet. Vi följer deras liv från när de reser till Finland för att kämpa på de vitas sida i inbördeskriget fram till deras död. Båda överlever inbördeskrigets helvete, men med själsliga ärr, ärr som på olika sätt påverkar dem i deras fortsatta liv hemma i Danmark. Den som skjutit en flyende okänd kvinna i ryggen lever livet igenom med en känslomässig avtrubbning, eller avgrund om man så vill.

I yttre mening är de båda senare lyckosamma – en blir läkare, en utbildar sig till teolog men kommer att att arbeta som hyllad journalist. Men båda är sökare och deras privatliv blir minst sagt omväxlande både inom kärlekslivets område som på annat sätt. Deras väg genom livet innehåller, som för många av oss, dalar och höjder, men Leine gör det trovärdigt att livet som legosoldat till motståndsman är den väg som är deras, den de måste gå. Trots att det ändå är uppenbart att bröderna inte – lika lite som du och jag, min okände läsare av denna blogg – har en tydlig karta över de stigar som kommer att bli våra liv.

Mycket i Leines mästerligt berättande roman – en i sann mening episk roman med en genomtänkt och imponerande komposition - är starkt och berörande, men jag skulle vilja lyfta fram åtminstone tre saker. En av bröderna, han som heter Ib, mördar medvetet sin pappas hushållerska vilket på olika sätt kommer att påverka honom livet igenom. En av dem, han som heter Kaj, kommer att träffa en kvinna i Tyskland och deras livslånga kontakt kommer att påverka både dem och deras resp. familjer på ett sätt som samtidigt illustrerar livet för intellektuella och, inte minst, judar i både Tyskland och Danmark. Kaj tar också i ett skakande avsnitt av boken som en kärlekshandling livet av sin fru, då det visar sig att hon varit kollaboratör. Jag upprepar: som en kärlekshandling. En avgrundens kärlekshandling.

Vet du, min okände läsare, vad djävulens kvint är. Vet du vad vad der deutche blick var? Kanske, kanske inte. Men detta och mer därtill får du lära dig i denna starka, betydelsefulla och helt enkelt nödvändiga bok. Den är ytterligare ett kraftprov av Leine. Inte många böcker lämnar er cyniske Bokhållare med klappande hjärta och en tår i ögonvrån, men Avgrunden gör det. Men också med insikten att kampen är viktig - viktig för både självrespekt och för överlevnad. Om man alltså inte vill leva under övermaktens stövelklack eller höra och se hemmafascisternas fladdrande fanor. Jag ger Avgrunden fem stars av fem i betyg.