I Larsmos roman får vi som läsare följa en
familj och ett par av deras olika grannar och arbetskamrater från
deras först steg på den båt som ska föra dem från Det Gamla
Landet – då är året 1897 – till det nya, dvs. Amerika, och
till när ett barnbarn – och då är året 2007 – som en gest av
tacksamhet mot de personer som under ofattbara umbäranden under sina
liv gett honom, hans fru och deras kommande barn förutsättningarna
för deras liv ropar sitt tack till dessa deras förfäder. Bara en
författare av rang kan skriva fram invandrarnas tunga och i huvudsak
hopplösa, men också till delar mot alla odds hoppfulla och
framgångsrika liv, så vi känner det in på våra feta
vällevnadskroppar och också låta det högt framropade tacket till
Förfäderna inte bli larvigt eller patetiskt. Ola Larsmo
är i boken Swede
Hollow en sådan författare.
Larsmo.
Vilhelm Moberg har ju i sin Utvandrarserie
skrivit den stora boken om de personer som utvandrade till Amerika.
Om jag inte minns fel, så har också svenska folket i en omröstning
av något slag också sagt att dessa böcker är Sveriges bästa.
Dessutom har ju serien genererat filmer, musikaler och jag vet inte
allt. Otroligt egentligen. Så varför skriva en ny bok med samma
grundtema?
Den frågan föreställer jag mig att Larsmo måste ha
ställt sig. Eller inte. För den goda författaren måste känna när
han har ett uppdrag, att han kan förvalta något, att han har en idé
och kunskaper som kan vara av av betydelse för honom och oss andra.
Bara den goda författaren kan förmedla detta till en läsekrets.
Allt detta tycker jag att Larsmo i Swede
Hollow visat att han kan. Han visar oss också att inte
alla utvandrare var som den vällyckade Karl-Oskar och hans Kristina
som bokstavligen bröt egen mark. Larsmos romanfigurer tillhör
den anonyma massa som – med något undantag – lever sina liv i
samma livsfientliga klassamhälle som de gjorde här hemma.
Boken handlar om en viktig del av vår svenska historia.
De som utvandrade gjorde det förstås av varierande individuella
skäl och deras liv i Amerika blev också olika. Larsmo
berättar om den grupp som fastnar i det hårda hopplösa
industriarbetet eller daglönearbetet och där också vissa går
under i den slum - den som kallas Swede Hollow, en illaluktande
soptipp i en ravin - de hänvisas till. Men där också några genom
envishet, talang och hårt arbete visade att det var möjligt att
komma bort från den startpunkt de fick i det Nya Landet. Det var
möjligt. Inte för alla men för de starkaste. Men för de flesta
blev guldet till sand där livet rann bort genom valkiga fingrar.
Swede Hollow
Om detta berättar Larsmo i en bok som visar oss
romanens goda kraft och betydelse. Han ger oss en genomtänkt,
välkomponerad story som bär boken igenom och där både den för de
flesta negativa men för andra positiva livsutvecklingen är helt
trovärdigt beskrivna. Personporträtten är bra och inte sällan
skakande och de olika livsödena ger oss en bra bild av hur livet
kunde gestalta sig inte bara för den första generationen invandrare
utan också för de kommande. Samvaron och solidariteten mellan olika
personer och vilken betydelse den kunde ha för överlevnad och
framgång i både det lilla och stora livet blir tydlig för oss som
läsare. Men också att det där i Det Nya Landet likväl som i det
Gamla Landet – och för den delen här och nu för oss – fanns
brottslighet, svekfulla människor och gemenhet. Liksom att det
mellan syskon och andra nära kan öppna sig oväntade och
bestående gap.
Språket då? Lysande. Imponerande. Lågmält. Utan
stora ord. Och därför gripande.
Det är omöjligt att inte ge denna viktiga bok annat än
fem stars av fem i betyg. Så nu vet du det, min okände
läsare av denna blogg. Ila till bokhandeln. Eller till biblioteket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar