Lina Bengtsdotter - Annabelle.

Visst är det satans orättvist – men vilken amatör har sagt att livet ska vara rättvist – att ge sig på en deckardebutant direkt efter att ha läst en av de bästa böcker jag läst på länge (jag tänker på John Bergers G som i Giovanni Don Juan och du kan hitta min kommentar till boken på kennethbokhallaren.blogspot.se). Men allt är förstås Lotta Olssons fel – och då tänker jag inte på Lotta Olsson, författaren utan på Lotta Olsson, journalisten. Hon som i DN skriver så bra och insiktsfullt om inte bara, men mest, om just deckare. Denna Olsson skrev härförleden en kort positiv recension om Annabelle av Lina Bengtsdotter, vilket ju, tänkte jag, borde borga för att också jag, surgubben, skulle gilla boken. Men icke. Trots att hon också fått pris för boken.

Glad pristagare.

Vi läser om en ung flickas försvinnande i Gullspång, en liten håla i Västergötland med drygt 1 500 invånare. De lokala konstaplarna står handfallna och kriminalaren Charlie Lager från Nationella operativa avdelningen i Stockholm skickas dit med en kollega för att lösa fallet. Charlie Lager är trots namnet en kvinna, men uppfyller i övrigt alla deckarschabloner på hur en polis ska vara – ensam, kåt, alkoholproblematiker, vilse i själen och hjärtat men förstås duktig polis. Hon rör under den korta tid hon är i Gullspång omkring sitt eget liv, i själva Gullspång, bland de lokala poliserna, på byns krog och i ett antal andra personers liv. Fan vet om hon inte helt osannolikt lyckas bli förälskad också. Avstängd från arbetet blir hon i vart fall. Men löser hon fallet, då? Ja, bäste okände läsare av denna blogg – vill du veta det, så får du allt köpa boken.

Det spännande Gullspång.

Att en ung, vacker och begåvad tillika ambitiös kvinna försvinner är naturligtvis dramatiskt. Men i Bengtsdotters bok skakas ur detta faktum ut tragedier i varenda familj, i varenda buske som det verkar, och det tycks vila en förbannelse eller arvsynd om man så vill intill både tredje och fjärde led i ett par av familjer. Mycket av det som är viktiga delar i dramat, och som därmed skulle kunnat bli viktiga delar i boken, skrapas enligt min mening för mycket på ytan. 

Annars är ju detta, hur man som individ kan bära på visshet eller aningar om vad man själv kan ha begått för nära nog brott eller i vart fall underlåtelser i sig ett tema som det skulle vara intressant om Bengtsdotter kunde berört mer ingående. Men det skulle kanske krävts en annan författare för att mer seriöst rota i personers och familjers mörker och lyfta fram de våndor och plågor man bär på. Jag tycker inte Bengtsdotter lyckas med detta. Det är ju onekligen lättare att berätta om hur Charlie sitter i hotellbaren och sveper i sig ett antal shots och sen går upp på rummet och knullar med en okänd man. Som sedan visar sig vara … det kan du inte gissa, jag försäkrar. Osannolikt är det i vart fall.

Jo – jag vet att jag är orättvis. Jag vet att jag läser en deckardebutant. Jag vet att andra gillar boken skarpt. Och det finns en del positivt att säga om den, inte minst hur Bengtsdotter genom inskjutna kapitel efterhand beskriver en historisk bakgrund till en del av vad som sedan sker och hur dagarna och timmarna innan försvinnandet gestaltade sin för den unga kvinnan. Men samtidigt har jag ju min egen rätt till min egen uppfattning. Och den är att jag bara kan ge Annabelle två stars av fem i betyg. Kanske skulle det vara bäst för min magsyra om jag slutar läsa deckare. Ja, vi får väl se.

Kul var det däremot att få bekräftat att en av min ungdoms hjältar bott i Gullspång. Mannen som enligt myten läste mycket med tenterade sällan. Vem kan det vara?