Leif GW Persson - Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv.

Inte kunde jag ana att jag en gång skulle dra en slags parallell mellan Ulf Lundell och Leif GW Persson, men det gör jag faktiskt efter att tidigare ha läst Lundells Vardagar och nu Perssons Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv med undertiteln Berättelsen om mitt yrkesliv. Böckerna är förstås inbördes mycket olika men jag uppfattar för min del den likheten att två äldre gentlemän i dem funderar över livet som det blev och varför det då blev som det blev. Vardagar är en härligt vresig krängande understundom närmast poetisk bok med hög igenkänningsfaktor för alla – även för den som inte är runt 70 eller för den delen professor – medan Professor Wille … är mer av en traditionell memoar. Men båda ger oss en bild av två starka mäns kamp för tillvaron och framgångarna, deras inbördes helt olika yrkesliv, deras med- och motgångar, deras varierande kärlekar men också en slags gemensam upplevelse i den ensamhet och kanske vilsenhet som tränger sig på nu när de inte längre är mitt i striden för liv och levande, en vilsenhet i situationen när livet alltmer ses i backspegeln och när kroppen – den djävla kroppen – åldras och vrenskas. Läs dem båda och döm själv, min okände läsare av denna blogg.

Perssons stil känns igen från tidigare böcker, både de skönlitterära och den tidigare barndomsmemoaren Gustavs grabb och för den delen hans sätt att prata i de otaliga TV-program han varit med i genom åren. Han skriver alltså bra, texten flyter på men kanske inte alltid lika stillsamt, värdigt och fint som man tänker sig Stilla flyter Don – ibland är han, antagligen med rätta, förbannad och då syns tydligt och påtagligt alla upprörda vågor i texten medan upprördhet å andra sidan ibland bara kan anas som förrädiska sandbankar strax under ytan. Det är skönt och härligt att läsa. Han har alltså ett i bästa mening lättläst och bildrikt språk även när han skriver om svåra personliga och komplicerade yrkesmässiga saker. Texten – och därmed läsandet – hakar inte upp sig. Det han vill ha sagt kommer fram. Man fattar, han når fram. Om hur många författare kan man säga det?

Han för oss i boken genom sitt yrkesliv och åtminstone jag slås av den enorma arbetsbörda han lagt på sig själv genom decennierna och han döljer på intet sätt de kompensatoriska drivkrafter som gett honom krafter till detta och inte heller vad han offrat genom åren för att komma från sin arbetarbakgrund till en professur vid Rikspolisstyrelsen. Och för en delen att bli en läst och uppskattad författare.

Men vägen dit – till professuren och författarskapet – var både vinglig och periodvis kantad med snubbelstenar och inte heller, när det gäller författarskapet, egentligen avsiktlig. För honom själv var det redan i barndomen självklart att han skulle bli akademiker. Han ville till universitetet i första hand för att, som han skriver, ”lära mig något nytt; för att läsa och tänka”. Den ambitionen har vi väl alla haft, men utan att lyckas tillnärmelsevis lika bra som Persson. Han var under stora delar av sitt liv upptagen av forskning och slet som ett djur. Men han var nog inte alla gånger lätt att ha att göra med den gode GW. Han nämner också ett stort antal personer, inte minst polischefer och andra forskare, som måste uppfattas som mer eller mindre personliga fiender. Om några av dem nu slipar sina knivar i lönndom sedan de läst boken för att sen försöka sticka dem i ryggen på honom, så blir i vart fall jag inte förvånad. Men han skriver också vackert, rörande och gott om goda vänner.

Det gick alltså bra för honom – han hade yrkesmässig anknytning till både den akademiska världen och den polisiära. Själv skriver han att det var år av hårt arbete och obruten framgång. Men så inträffar den sk Geijeraffären, dvs. Persson bekräftar på en fråga från en journalist på DN att dåvarande rikspolischefen skickat en promemoria till Olof Palme om justitieminister Geijers samröre med horor. Det tog ju hus i helvete. Alla i nomenklaturan reste sig som en man och förnekade allt och Persson fick foten från Rikspolisstyrelsen (men kunde behålla sin anställning inom universitetsvärlden). Det var förstås en katastrof inte för Geijer men väl för Persson. Men – det var nu han började sitt författarskap. Han fick ju helt plötsligt tid över. Han, arbetarungen, blev efter hand tack vare sina böcker också ekonomiskt oberoende. Så kan det gå här i världen. Det han sa om Geijer var ju dessutom redan allmänt känt i de innersta kretsarna och därtill helt sant. Men makthavarna höll varandra, då som nu, om ryggen.

Nå. Men rent privat var livet kanske inte helt lyckat. Han döljer på intet sätt sitt vidlyftiga alkoholbruk och dess konsekvenser. Han är nu inne på den tredje hustrun, den sista enligt honom själv, och den enda av hans hustrur och kvinnor i övrigt han nämner vid namn i boken, förutom märkligt nog ett av barnen och ett barnbarn. Han beskriver sig själv som en nu fysiskt och kanske också psykiskt trött man, 73 fyllda, och inte heller helt somatiskt frisk efter vad han skriver. Trött, således, men inte uppgiven. Han säger sig ha en pärm i bokhyllan med idéer om ytterligare fem böcker. Så överlever han har vi som läsare en del att se fram mot efter vad det verkar. Vi får väl se. Döden har som bekant alltid sista sticket.

Men boken Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv då? Vad om den? Jag vill faktiskt ge den fyra stars av fem i betyg. Och detta på grund av Perssons goda språkhantering, hans öppenhet om sina tillkortakommanden, hans sätt att ge sina fiender tydliga slag på käften, hans beundransvärda pedagogik i beskrivningen av kriminologin och för att hans exempel visar att det finns hopp, hopp för den som tillsynes ingen framtid har men som med goda gener och genom ett djävla arbete kan lyckas väl med det man gett sig fan på. På det viset är det en positiv och uppmuntrande bok. Fler sådana.

xxx

”Om jag bara hade tagit mig själv på allvar som författare hade jag kanske blivit lika bra som några av mina svenska favoriter. Som Lars Gustafsson, Sven Delblanc, Torgny Lindgren och P.C. Jersild. Kanske till och med lika bra som P.O. Enquist.

…

Jag skriver romaner inom den genre dit alla litterära stympare sökt sig så länge genren har funnits. Den har en dramaturgi som är given från början, precis som när du gick på högmässan i kyrkan förr i tiden, och vad själva berättandet anbelangar finns det både stödkorsett och kryckor som kan hjälpa dig fram till slutet. Styckets hjälte klarar upp brottet och gärningsmannen får sitt rättmätiga straff. Vitt ska ställas mot svart och vid den här tiden tar det drygt tre hundra sidor och

kräver högst tre lik”.

Fernando Pessoa - Orons bok.

Fernando António Nogueria Pessoa var en portugisisk författare som levde mellan 1885 och 1935. Död sedan länge således. Men märkligt nog tycks hans litterära verk – som mestadels publicerades postumt – i dessa dagar åter sippra ut från gravkammaren. Hans böcker ges alltså nu ut (igen) och han uppmärksammas också av flera av tidens litterära giganter, som t.ex. Nobelpristagaren och landsmannen José Saramago. Märkligt nog. För själv tycker jag att det lilla jag precis läst av honom inte är riktigt bra. Men det säger nog mer om mig än om Pessoa är jag rädd.

Staty av Pessoa i hemstaden Lissabon. 

Nå. Jag har nu läst Orons bok, som – läser jag mig till - allmänt betraktas som Pessoas främsta verk. Om det nu var han som skrev boken. Själv skapade han sig nämligen ett antal fiktiva författargestalter – som han kallade heteronymer – som på något märkligt sätt trädde in i hans ställe när han skrev sina verk. Den fiktiva person som han menade skrev Orons bok hette Bernardo Soares. Nu vet vi det. Men att det vilar något av ett patologiskt drag över skapandet av dessa heteronymer får man nog konstatera. En av Pessoas mer berömda och uppmärksammade heteronymer är väl annars Ricardo Reis, som har en viktig och avgörande roll i José Saramagos bok Året då Ricardo Reis dog. Den har jag läst och tyckt mycket om och då hade jag ändå ingen aning om bokens koppling till Pessoa. Och det var väl lika bra det, tänker jag.

Men vad om Orons bok då. Ja, den består av korta minnesfragment som det verkar. Vi läser inte en bok som är som en sammanhållen, samlad helhet. Men summan av dessa korta 420 fragment blir, märkligt nog kan man tycka, ändå sällsamt tilltalande. Trots då att dessa – törs man kalla dem brottstycken – till delar är obegripliga eller i vart fall svårbegripliga, till delar lysande och tilltalande och till delar groteska. Men också – varför dölja det – till delar också banala och ointressanta. Och ibland gymnasiala. Kort sagt: totalt sett förbryllande och fulla av små och stora tankar om ditten och datten. Och, måste jag ändå för min del konstatera, utan samlad mening och avsikt.

Varför har då denne Pessoa fått ett sådant retroaktivt renommé? Ja, jag undrar. Men jag får väl som vanligt nöja mig med att konstatera att jag inte förstår allt. Långt ifrån allt. Men min inre semesterfirare undrar varför jag inte – i likhet med mr Reinfeldt, om nu någon längre kommer ihåg honom – i stället läser en sommardeckare. Men Orons bok ger jag i vart fall tre stars av fem i betyg. Varför vet jag inte riktigt.

xxx

”I de stunder då landskapet är en gloria av liv och drömmen bara är en dröm har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna sällsamma bok med portar som står öppna mot slutet av en allé som leder till ett öde hus. --- Och jag erbjuder dig denna bok för att jag vet att den är vacker och värdelös. Den lär inte ut någonting, den ingjuter ingen tro, den väcker inga känslor. Den är en bäck som rinner mot en avgrund av aska som sprids för vinden, och den varken befruktar eller skadar. Jag har lagt ner hela min själv i att skriva den, men när jag skrev den tänkte jag inte på boken, utan bara på mig som är sorgsen och på dig som inte är någon. Och jag tycker om den här boken därför att den är absurd; jag vill ge bort den därför att den är värdelös, och jag vill ge den till dig därför att det är meningslöst att ge den till dig”.