Fernando Pessoa - Orons bok.

Fernando António Nogueria Pessoa var en portugisisk författare som levde mellan 1885 och 1935. Död sedan länge således. Men märkligt nog tycks hans litterära verk – som mestadels publicerades postumt – i dessa dagar åter sippra ut från gravkammaren. Hans böcker ges alltså nu ut (igen) och han uppmärksammas också av flera av tidens litterära giganter, som t.ex. Nobelpristagaren och landsmannen José Saramago. Märkligt nog. För själv tycker jag att det lilla jag precis läst av honom inte är riktigt bra. Men det säger nog mer om mig än om Pessoa är jag rädd.

Staty av Pessoa i hemstaden Lissabon. 

Nå. Jag har nu läst Orons bok, som – läser jag mig till - allmänt betraktas som Pessoas främsta verk. Om det nu var han som skrev boken. Själv skapade han sig nämligen ett antal fiktiva författargestalter – som han kallade heteronymer – som på något märkligt sätt trädde in i hans ställe när han skrev sina verk. Den fiktiva person som han menade skrev Orons bok hette Bernardo Soares. Nu vet vi det. Men att det vilar något av ett patologiskt drag över skapandet av dessa heteronymer får man nog konstatera. En av Pessoas mer berömda och uppmärksammade heteronymer är väl annars Ricardo Reis, som har en viktig och avgörande roll i José Saramagos bok Året då Ricardo Reis dog. Den har jag läst och tyckt mycket om och då hade jag ändå ingen aning om bokens koppling till Pessoa. Och det var väl lika bra det, tänker jag.

Men vad om Orons bok då. Ja, den består av korta minnesfragment som det verkar. Vi läser inte en bok som är som en sammanhållen, samlad helhet. Men summan av dessa korta 420 fragment blir, märkligt nog kan man tycka, ändå sällsamt tilltalande. Trots då att dessa – törs man kalla dem brottstycken – till delar är obegripliga eller i vart fall svårbegripliga, till delar lysande och tilltalande och till delar groteska. Men också – varför dölja det – till delar också banala och ointressanta. Och ibland gymnasiala. Kort sagt: totalt sett förbryllande och fulla av små och stora tankar om ditten och datten. Och, måste jag ändå för min del konstatera, utan samlad mening och avsikt.

Varför har då denne Pessoa fått ett sådant retroaktivt renommé? Ja, jag undrar. Men jag får väl som vanligt nöja mig med att konstatera att jag inte förstår allt. Långt ifrån allt. Men min inre semesterfirare undrar varför jag inte – i likhet med mr Reinfeldt, om nu någon längre kommer ihåg honom – i stället läser en sommardeckare. Men Orons bok ger jag i vart fall tre stars av fem i betyg. Varför vet jag inte riktigt.

xxx

”I de stunder då landskapet är en gloria av liv och drömmen bara är en dröm har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna sällsamma bok med portar som står öppna mot slutet av en allé som leder till ett öde hus. --- Och jag erbjuder dig denna bok för att jag vet att den är vacker och värdelös. Den lär inte ut någonting, den ingjuter ingen tro, den väcker inga känslor. Den är en bäck som rinner mot en avgrund av aska som sprids för vinden, och den varken befruktar eller skadar. Jag har lagt ner hela min själv i att skriva den, men när jag skrev den tänkte jag inte på boken, utan bara på mig som är sorgsen och på dig som inte är någon. Och jag tycker om den här boken därför att den är absurd; jag vill ge bort den därför att den är värdelös, och jag vill ge den till dig därför att det är meningslöst att ge den till dig”.