Ian McEwan - På Chesil Beach.

Boken heter På Chesil Beach. Den borde noga räknat nog heta Livet, den riktiga berättelsen, börjar inte för kärleksparet. För det skulle stämma ganska så bra för vad som sker med bokens två huvudpersoner Edward och Florence. Men författaren heter i vart fall Ian McEwan.

I denna till omfånget tunna bok möter vi som läsare alltså det osannolika paret Edward och Florence när de som nygifta ensamma sitter och äter sin bröllopsmiddag på ett engelskt värdshus. Besticken slamrar. I rummet bredvid det där de sitter kan de, om de hade tordats, se bröllopssängen. De tänker båda på det som strax skall komma – bröllopsnatten, dvs. när de för första gången skall se varandra nakna och ha sitt första samlag någonsin. Edward tänker på den med nervositet och glädje; Florence med nervositet och fasa. Kan det gå bra för detta par, undrar jag som läsare redan på bokens första sida. Nej, det kan det ju inte kan jag berätta för dig, min okände läsare av denna blogg. Det kan ju inte det. Inte med de förutsättningar som format deras liv fram till att de sitter där de sitter. Och inte med det främlingskap för tiden som de båda – och deras familjer – har.

Det borde ju gå bra, eller i vart fall lika bra – eller för den delen lika dåligt – som för de flesta andra. Tiden är engelskt 60-tal, de är båda intelligenta, välutbildade och tycka ha sin framtid utstakad. De är visserligen oskulder båda två, men hur kan de vara så oskuldsfulla och sexuellt omedvetna att det första samlagsförsöket skulle sluta så katastrofalt som det gör. Ja, det är frågan. För innan hon ens blivit penetrerad flyr Florence i fasa ut från rummet, ut från värdshuset och ut på Chesil Beach. Och bort från hennes och Edwards gemensamma liv.

Hur kunde nu detta vara möjligt. I olika bakgrundsbeskrivningar av parets tidigare liv försöker McEwan göra det trovärdigt. Han lyckas väl så där, tycker jag. Men hans språk och sätt att närma sig denna fråga är mycket bra boken igenom och det gör att han nästan lyckas övertyga er cyniske Bokhållare om att det som sker egentligen var oundvikligt. Nästan lyckas han.

Efter den katastrofala natten blir det förstås skilsmässa och deras respektive liv fortsätter på olika håll. Florences ganska framgångsrikt. Edwards mindre framgångsrikt. Edward tycks glömma eller förtränga Florence. Florence tycks hysa en fåfäng förhoppning om en slags återförening. Men förgäves förstås.

Säger då boken något om vår tid. Kanske att man till slut väl bara kan konstatera att Edwards och Florences första möte var lika slumpartat som de flesta andra kärleksmöten i denna grymma värld – så beroende av hundra disparata och betydelselösa händelser och val. Så man får vara tacksam och glad över att man själv till slut hittat en vinstlott i detta ödesdigra kärlekslotteri som vi alla deltar i.

Men boken På Chesil Beach då? Ja, nog har den gode Ian McEwan gjort ännu lite bättre från sig i andra böcker – t.ex. i Amsterdam och Kärlekens raseri och kanske också i Cementträdgården – men fyra stars av fem måste han allt få för På Chesil Beach, kanske inte så mycket för den grundläggande trovärdigheten i själva storyn men väl för hans språkbehandling. Så då återstår väl egentligen bara en fråga: ska jag, er Bokhållare, se filmen med samma namn som boken och som nyligen gått upp här? Naturligtvis inte.

xxx

”Hon stod inte ut med att göra Edward besviken. Om alla gäster och och nära anhöriga i bröllopsföljet på något vis varit osynligt hopträngda i rummet för att se på – för att se på! - skulle samtliga dessa vålnader ta parti för Edward och dessa hans tvingade, rimliga begär. De skulle ta för givet att det var något fel på henne, och de skulle ha rätt.”