Ulf Lundell - Vardagar.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Näcken av den gamle Erik Johan Stagnelius när jag läser den nyligen utkomna Vardagar av Ulf Lundell.

Lundell. Eller näcken?

Du – min okände läsare av denna blogg - vet ju att när den bladbekrönte Näcken i all stillhet sitter och sakta rör gigan i silverbäcken och väl mår så bra han kan hoppas på, så kommer det en liten snorvalp som på ungdomars vis – ni vet de som kan och vet det mesta – stjälper allt över ändå:

Arma gubbe! Varför spela?

Kan det smärtorna fördela?

Fritt du skog och mark må lifva.

Skall Guds barn dock aldrig blifva!

…

Tårar Gubbens anlet skölja,

Ned han dyker i sin bölja.

Gigan tystnar. Aldrig necken

Spelar mer i silfverbäcken.

Fullt så illa går det väl inte för vår Uffe. Men i denna över 600-sidiga roman kan man inte påstå att han sjunger livets lov, direkt. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Han sjunger däremot arbetets och kampens lov. Lundell är nu runt 70 år – och vem är inte det? - och känner av de fysiska krämpor och tillkortakommande som vi i den åldern drabbas av. Han känner sig vilse i tiden, i samtiden. Han känner påtagligt att andra tagit över med ett annat språk, med andra tankar och andra erfarenheter. Livet är motigt. Hans gård på Österlen mår kanske inte sådär toppen. Ej heller hans bilar. Och icke heller han själv, vill jag ha sagt. Det mesta djävlas rent ut sagt.

För att inte tala om hans senaste betydligt yngre kvinna som han nu skiljer sig från. Han vill få oss att tro att det ska gå smärtfritt och att de yrkesmässigt ska kunna fortsätta dela en slags gemensam tillvaro. Visst visst säger jag, som varit med om något liknande. Hoppas du, min vän, men bered dig på att också det går åt helvete. Och lika bra det, skulle jag vilja säga. Släpp skiten, släpp fåfänga förhoppningar, släpp barlasten. Först då blir du fri. Och det vet du för fan själv erfarenhetsmässigt, skulle jag vilja ropa till dig. Men till vilken nytta? När det gäller ämnet kärlek – särskilt den som brister – är vi väl alla lika unga och dumma som vi en gång var. Alla bittra erfarenheter tycks vara glömda och som bortblåsta ur sinnet och minnet. Om än kanske inte ur plånboken. Och inte lyssnar vi heller på aldrig så välmenande råd. Har väl aldrig gjort, för den delen.

Men han kämpar alltså på. Han sjunger alltså fortfarande arbetets och kampens lov. Men det känns motigt, han tappar bort sina glasögon, det går långsamt, blir det ens bra, är det mödan värt. Han skriver nya texter – men blir de bra? Undrar han inte bara en gång utan oupphörligt. (Ja, kan jag svara honom – de blir bra. Jag har lyssnat på dem).

Men han läser och tänker, tänker och läser. Och har inte heller glömt sina ungdoms ideal vad gäller politiken och livet. Det känns lite spännande att 70-åringen med gillande citerar marxisten, sociologen och professorn Göran Therborn, den gamle radikale kämpen som jag själv stötte på i Lund på den tiden då det mesta begav sig. Skulle inte Lundell kunna hitta en ny uppgift här – samla på sig sina livserfarenheter, sina läsefrukter och kommentera vad som sker i den dagsaktuella politiken och det dagsaktuella bruset i övrigt, undrar jag. Många skulle tycka det var nog så viktigt. Viktigare och angelägnare än att lyssna på gamlingen om han återigen skulle stå på scen, som han tydligen tänker sig. Han kan ju både läsa, tänka och skriva. (Visst är det patetiskt att en äldre gentleman har synpunkter på vad en annan äldre gentleman borde göra. Jag vet.)

Men jag vet ju också själv hur svårt det kan vara att byta spår – inse att man med ålderns rätt har all rätt i världen att njuta sitt sk otium men att formerna för detta kan vara högst individuella. Man behöver inte åka ut på vägarna igen. Man behöver inte jobba med det man gjorde innan man blev 70. Man behöver bara göra något annat. Bara inte lägga sig på sofflocket, vilket är detsamma som att långsamt dö sotdöden. Kom till ro gamle man, vill jag säga till mr L. Men med något annat och intellektuellt stimulerande. Med något annat än det gamla vanliga. Skriv i värsta fall en deckare, fast under pseudonym förstås. Eller något om fåglar – kan Tomas Bannerhed kan du.

Nå. Är boken läsvärd då? Kan andra än hans generationskamrater läsa den? Ja, absolut. Det är faktiskt rentav så att andra än generationskamraterna borde läsa den. Det är rentav så att de flesta skulle må bra av att läsa hans eftertänksamma reflektioner om och stöd till me too, hans bestörtning över Akademiens självförvållade kris, hans ilska över förflackningen i det offentliga rummet, hans förvåning över kvällspressens dumhet, hans stringenta religionskritik, hans … ja, jag skulle kunna fortsätta och fortsätta. Ibland gnäller han, men vem gör inte det? För nog kan också du, som jag och Lundell, ibland tycka att det gått träbock i tillvarons golv. Man jag tror hursomhelst att boken skulle ge dig en annan bild av Lundell än den som just pressen matat oss med genom decennierna. Och säkert ge dig lite nya perspektiv. Ta risken!

Vardagar består av två delar, skulle jag vilja säga – en dagboksdel och en annan som mer har karaktär av en slags poesi. Båda samverkar med varandra och kommenterar varandra. Båda lika läsvärda. Båda andas lika mycket förtvivlan och existentiell vilsenhet. Och mänskliga tillkortakommanden. Och hopp. Hopp trots allt. Språket är som vanligt njutbart – ibland korthugget, ibland i vindlande meningar, inte alltid begripligt, alltid läsvärt. Texten är i långa stycken gripande och djupt personlig men därmed också – vill jag påstå – giltig för oss alla. Lundell hämtar sin text från sina erfarenheters ännu såriga bröst och räds inte heller för att berätta om sin stora ensamhet och sin trasiga relation till sina barn. Texten lever. Det är väl därför jag ger Vardagar av Ulf Lundell fem stars av fem i betyg. 

xxx

"I min ålder

har jag märkt

bör man inte prata, tala om

hur det var en gång

Det är det sista

folk vill höra något om

Så

jag måste tänka på det

och inte mumla högt mellan hyllorna

på Coop"