Philip Roth - Konspirationen mot Amerika.

Philip Roth dog som bekant i maj 2018 och blev 85 år. Han fick ju inget Nobelpris och hans författarskap är därmed ett av många som förbisetts av den liknöjda Svenska Akademien – eller heter det kanske numera likstela (dvs. med mental och litterär rigor mortis). Detta gamla numera lätt åtgångna flaggskepp som utan styrfart med allt mer löst fladdrande segel, och utan någon kapten vid rodret. oåterkalleligen glider in mot de för alla synliga klipporna. Denna Akademi som det senaste året skämt ut sig inte bara i vår egen lilla plaskdamm utan world wide. Och utan att vi som är hänvisade till att bara tyst se på kan ana någon förändring till det bättre i vare sig närtid eller på lite längre sikt, varmed med Akademiens eget tidsmått menas ”efter sommaruppehållet”.

Nå. Konspirationen mot Amerika är en slags kontrafaktisk roman. Med kontrafaktisk historieskrivning menas ju en historieskrivning som försöker beskriva hur saker och ting kunde gått om om en viss händelse inte inträffat – t.ex. hur Sverige kunde sett ut i dag om inte Hjalmar Branting och Nils Edén lyckats baxa igenom den lika och allmänna rösträtten 1918. Hade vi då, kan man roa sig med att fundera kring, t.ex. fått se någon form av revolution i vårt stillsamma fosterland och hur hade samhällsutvecklingen i så fall sett ut. I Konspirationen mot Amerika beskriver Philip Roth vad som hände i USA när den gamla kände antisemiten, nazistsympatisören och ensamflygaren Charles Lindbergh i ett fullt demokratiskt val 1940 lyckades bli vald till president genom att nästan krossa den gamla nationalhjälten Franklin D Roosevelt. Hur gick det sen, då? Det gick som man kunde förvänta sig. Det gick rent åt helvete.

Romanen kom ut 2004 i USA och måste väl, kan jag tänka mig, uppfattats som vare sig mer eller mindre än en tankelek, en om än aldrig så välskriven bagatell . Den gamla kämpen George W Busch var då landets president och hade efterträtt Bill Clinton. Tiden var ju inte utan sina problem, förstås, men att det rent politiskt skulle ske mer grundläggande förändringar än de gamla välkända, dvs. skiften mellan demokratiska och republikanska presidenter och skuggboxningarna med dagsfrågorna, var det väl ingen som föreställde sig. Politiken var på det sättet professionell och förutsägbar. Donald Trump var okänd som möjlig politisk kraft. Att då läsa en bok som beskrev hur hela det demokratiska bygget i landet i nästan ett slag raserades och att hatet mot judar först smög sig fram lite försiktigt för att sedan slå till med full kraft och föra landet till randen för ett inbördeskrig, kändes möjligen lite främmande för läsaren 2004. Gissar jag. Till och med själva presidenten Lindbergh var, skulle det strax visa sig, fast i odemokratiska krafters hårda och dessutom utländska järnnävar. Men för oss som i dag lever i Trumperan känns boken nästan profetisk. Och inte så lite skrämmande.

För vi som läser boken med dagens glasögon på näsan ser en förtvivlan över varje sida. En förtvivlan djupare än vad vi vill känna och svartare än vad vi kunde ana för bara ett ögonblick sedan. För vi ser ju hur den demokratiskt valde Trump tycks driva sitt land och vår värld mot en möjlig undergång. Det finns hos många av oss en rädsla för vad jättebäbisen i Vita Huset kan få för sig. Han som sätter inte sitt land utan sig själv först. Han som saknar förmåga till insiktsfullt kunskapsinhämtande och reflektion. Han som prioriterar frågan om idrottsmäns knäböjande framför landets och världens problem. Han som ser sig som den bästa av alla förhandlare men som inte kan avstå från att kränka sina motparter. Han som medvetet ljuger. Han som inte kan avstå från att ideligen och flera gånger om dagen trycka ut 140 tecken i sina tweets och föreställa sig att vi skall imponeras. Han som jämför sin kuk med andra ledares. Han - "Grab them by the pussy Donald" - som kränker kvinnor. Han som hellre sitter och fånler bakom ett tomt skrivbord med Kim Kardashian bredvid sig än gör något vettigt. Han som – när den tiden till slut och oåterkalleligen kommer – tror han kan benåda sig själv.

Han som inte kan ha läst Konspirationen mot Amerika. Han som inte inser litteraturens omvälvande kraft och förmåga att förutse skeenden.

Men skulle inte denna lilla kommentar handla om boken? Jo, den får fyra stars av fem i betyg för sin förmåga att öppna våra ögon och se vilken värld vi lever i. Läs den själv, min okände läsare av denna blogg, skulle jag vilja säga. Den finns på Ad Libris. Och kanske i den fysiska bokhandeln.

xxx

”Rädslan fanns överallt, den syntes överallt, särskilt i ögonen hos våra beskyddare – det uttryck av panik som man får under bråkdelen av en sekund efter det att man smällt igen dörren och inser att man inte har nyckeln med sig. Vi hade aldrig tidigare sett de vuxna så hjälplöst fångade i samma tankar. De starkaste av dem gjorde sitt bästa för att verka lugna och modiga och låta realistiska när de sa till oss att vi inte skulle oroa oss och att livet snart skulle bli som vanligt igen, men när de satte på nyheterna blev de förkrossade av den hastighet med vilken allt det hemska utvecklades”.