Magnus Florin - Förföljarna.

Magnus Florin är en författare och (chefs)dramaturg som genom åren gett ut ett antal ganska så sparsmakade men genomgående mycket läsvärda böcker. Han har varit nominerad till Augustpriset inte mindre än tre gånger och – men bara en gång tror jag – till Sveriges Radios välrenommerade litteraturpris. Inte vet jag hur många som läser honom, men de är för få. Oavsett.

Jag har nu läst hans senaste bok Förföljarna och vill starkt rekommendera den till läsning och skall strax berätta varför. Men först ett par ord om omslaget. Det är svårtytt och dubbeltydigt. Det är på så sätt en direkt kommentar till – och kanske fortsättning av – bokens berättelse. Vi ser – eller snarare anar – bilder av människor, träd, byggnader. Vad vi tycker oss se är dunkelt och knappt synligt. Möjligen finns det här en nyckel till romanens berättelse. Möjligen. Men jag vill snarare se omslaget – med olika bilder eller snarare collage av bilder på både dess främre och inre sida, olika men ändå sammankopplade – som ett slags förtydligande till oss läsare att vi inte ska hoppas på att i boken få så mycket – eller något alls – skrivet på näsan utan bara erbjuds en stunds mångtydig och intellektuellt stimulerande läsning. Det finns en början och ett slut på berättelsen, förstås – men vad är det som sker däremellan? Ja, jag vet det fortfarande inte riktigt. Och detta mystiska egendomliga i berättelsen förmedlar omslaget. Det är mycket tilltalande och ovanligt. 

 (Behöver jag berätta att det inte är besudlat med vare sig de annars så vanliga berömmande recensionscitaten från tidigare böcker eller en krystad förlagsbeskrivning av vad boken påstås handla om. Nej, det behöver jag nog inte men säger det ändå. Till och med det annars ack så vanliga retuscherade författarfotot saknas naturligtvis också. Till och med hur Florin ser ut kan vi alltså bara ana eller gissa oss fram till. Eller gå in på all kunskaps moder Wikipedia, förstås, om vi inte skulle kunna bärga oss).

Nå. Vad mer? Egentligen tycker jag att jag redan sagt det väsentligaste om denna bok. Jag nöjer mig med att föreslå dig, min okända läsare av denna blogg, att först gå till Nordiska Museet här i Stockholm och se om det finns en grön bänk utanför för att då lugnt sätta dig ner och vänta på den kvinna som kanske, kanske inte suttit där och berättat om sitt liv för en okänd man och att därefter gå till Hotell Reisen och söka upp den märkliga kypare som kan leda dig genom hotellets olika irrgångar. För i så fall kan det kanske hämpa sig att du själv kan vara med om samma egendomliga händelser som vi andra är hänvisade till att läsa om i denna märkliga bok. Har det hänt, det som beskrivs i boken, undrar jag eller är det en dröm, en dimbildning, en fantasi i en ensam mans hjärna. Ja, säg det. Men själva berättelsen väljer i vart fall jag att tro på, som jag gör på allt som är tilltalande mystiskt och förtrollande. Men till slut ” … så står man där, övergiven vid sista ordets sista bokstav. Vad ska man göra åt det?” Ja, jag vet inte. Men Förföljarna ger jag i vart fall fyra stars av fem i betyg. Det vet jag.

(I dessa tider då mycket står på spel så läser jag att Florin möjligen skulle kunna vara på ingång till Svenska Akademien. Låt oss hoppas att så sker. Och låt oss – fåfängt förstås – dessutom hoppas att Björn Wiman, än så länge DN:s kulturchef, slutar med sin repetitiva smutskastningskampanj mot Akademien).

xxx

”Jag tyckte om återvändandet till bänken, just den bänken, det fanns väl tusen

gröna parkbänkar i Stockholm, överallt, i Vällingby och Hjorthagen, i

Aspudden och Stora Mossen, i Högdalen och Blackeberg, men den här bänken var bara vår bänk, Mäster Mikael hade själv utsett den till oss, här ska ni sitta, varsågoda, bara ni två”.