Samfundet De Nio - Litterär kalender 2018.

När allt summeras kommer, det är min övertygelse, den kalla våren 2018 bli ihågkommen som den tid när Horace Engdahl och ett par andra gamlingar drev Svenska Akademien i graven i dess nuvarande form. Kommas ihåg som den tid som blev upptakten till att uppdraget som utdelare av Nobelpriset i litteratur togs ifrån den och alla, utom Engdahl, förstod varför. Kommas i håg som den tid när de fordom stolta Aderton blev de förkättrade tio kvarvarande, enär ingen författare eller intellektuell akademiker längre ville bli invald tillsammans med den åldrade sinolog som ville förgöra en poet som man krossar en lus eller den professor och språkforskare som vägrade ta information om sexuella övergrepp på allvar eller den litteraturvetare och adjungerade professor som hånfullt kallade kritik för sitt agerande från akademiska kollegor för hjärnsläpp och, i likhet med sinologen, öppet hånade sina kollegor i Akademien. Trött på lekstugan och oförmågan till insikt drog Nobelstiftelsen in pengarna för Nobelpriset i litteratur och gav uppdraget till Vitterhetsakademien. Konungen gav samtidigt uppdraget att ta fram ordböckerna till Norstedts. Akademien reducerades därmed i ett slag till bostadsförmedlare åt sig själva. Man fick dessutom flytta från det stolta Börshuset enär Stockholms stad helt plötsligt begärde marknadshyra för huset. Men man hittade raskt, till Engdahls förskräckelse, nya lokaler i Rissne centrum – passande nog ovanför kvarterskrogen Den Galne Kocken. Kvar blev dock middagarna på torsdagarna på Den gyldene freden, men med förbehållet från källarmästaren att Engdahl inte längre skulle sjunga egenkomponerade snapsvisor. Tiderna blev alltså bistra. Till och med glansen på alla stiliga medaljer de tio bar till frack och galaklänning falnade.

Horace med fru Lugn på väg till Freden? (bild Alexander Mahmoud)

Nå. Nog med raljerandet. Men jag känner en stor sorg över vad vi under en period har kunnat se ske med och inom Akademien. Och det är ju inte bara jag som utomstående tidningsläsare och TV-tittare som känner så. Jag delar ju denna sorg och förvåning med många nationella och internationella sk experter. Men framförallt med alla vanliga intresserade litteraturvänner. Vi som tycks vara försumbara i Akademiens värld och uppenbarligen bara ses som irriterande skräp i deras gyllene salonger.

Det är ju då tur att det det hos oss finns andra kulturbärande institutioner som kan hålla anständighetens och hederns fana högt. Jag tänker på Stig Dagermansällskapet som nu i maj kommer att ge sitt stora pris till Amos Oz. Jag tänker på Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris som gett årets pris till Carola Hansson. Jag tänker på Harry Martinson-sällskapet som i år prisat Eva Ström. Jag tänker på alla de andra litterära sällskap som finns här i landet och som tillsammans ger ut tidskriften Parnass. Och jag tänker inte minst på Samfundet De Nio.

Samfundet De Nio, och nu citerar jag direkt från all kunskaps moder Wikipedia, är en litterär akademi som stiftades 1913 i enlighet med Lotta von Kraemers testamente. Stiftens syfte är att främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor, och dess huvudsakliga uppgift är att dela ut litterära priser. De nio ledamöterna väljs på livstid, men kan välja att avgå, vilket flera har gjort genom åren. Fyra av stolarna är reserverade för kvinnor och fyra för män. Ordföranden skall varannan gång vara kvinna och varannan gång man. Bland de nio som är ledamöter just nu kan jag nämna Nina Burton, Kerstin Ekman, Niklas Rådström och Johan Svedjedal. Alla som synes högt kvalificerade.

Samfundet delar alltså ut litterära priser. I år gick deras främsta pris till Agneta Pleijel som, inom parentes, också prisats av Svensk Akademien. Men skälet till att jag uppehållet mig, och dig min ev. och totalt okände läsare av denna blogg, vid samfundet är att man också från 2003 gett ut en litterär kalender. Detta sker i samarbete med Norstedts (samtidigt kan man konstatera att Bonniers helt plötsligt upphört ge ut Svenska Granta).  

Om årets litterära kalender skriver dess redaktör i en inledning bl.a. ”Litteraturens fria attityd har från första stund präglas Samfundet De Nios litterära kalender. Liksom tidigare innehåller även årets antologi en mångfald ämnen och genrer. En del texter är sammanflätade tematiskt och avsedda att öppna dialog med varandra. Andra bidrag står helt fria, i synnerhet de skönlitterära”. Och det är sant. Och alla bidrag är en sann njutning att läsa. Kan det bli annat med texter av bl.a. Niklas Rådström, Agnes Lidbeck, Steve Sem-Sandberg, Jonas Brun, Jonas Ellerström och Ronny Ambjörnsson, som avslutar kalendern med ett fullödigt samtal med Agneta Pleijel, för att nu bara nämna några av författarna.

(Illustration Mamma Andersson)

Så, min okände läsare av denna blogg, köp den litterära kalendern - du hittar den kanske inte i din fysiska bokhandel, men den finns på Adlibris - och du får en god läsupplevelse som understundom kommer att ge dig motstånd men alltid en påminnelse om den goda litteraturens och essäns varaktiga kraft. Fem stars av fem får Samfundets Litterära kalender 2018 i betyg. Och den låter dilettanterna i Svenska Akademien hamna där de hör hemma – i skuggan av seriöst intellektuellt arbete och uppsåt.