När allt summeras kommer, det är min övertygelse, den
kalla våren 2018 bli ihågkommen som den tid när Horace Engdahl och
ett par andra gamlingar drev Svenska Akademien i graven i dess
nuvarande form. Kommas ihåg som den tid som blev upptakten till att
uppdraget som utdelare av Nobelpriset i litteratur togs ifrån den
och alla, utom Engdahl, förstod varför. Kommas i håg som den tid
när de fordom stolta Aderton blev de förkättrade tio kvarvarande,
enär ingen författare eller intellektuell akademiker längre ville
bli invald tillsammans med den åldrade sinolog som ville förgöra
en poet som man krossar en lus eller den professor och språkforskare
som vägrade ta information om sexuella övergrepp på allvar eller
den litteraturvetare och adjungerade professor som hånfullt kallade
kritik för sitt agerande från akademiska kollegor för hjärnsläpp
och, i likhet med sinologen, öppet hånade sina kollegor i
Akademien. Trött på lekstugan och oförmågan till insikt drog
Nobelstiftelsen in pengarna för Nobelpriset i litteratur och gav
uppdraget till Vitterhetsakademien. Konungen gav samtidigt uppdraget
att ta fram ordböckerna till Norstedts. Akademien reducerades därmed
i ett slag till bostadsförmedlare åt sig själva. Man fick dessutom
flytta från det stolta Börshuset enär Stockholms stad helt
plötsligt begärde marknadshyra för huset. Men man hittade raskt,
till Engdahls förskräckelse, nya lokaler i Rissne centrum –
passande nog ovanför kvarterskrogen Den Galne Kocken. Kvar blev dock
middagarna på torsdagarna på Den gyldene freden, men med
förbehållet från källarmästaren att Engdahl inte längre skulle
sjunga egenkomponerade snapsvisor. Tiderna blev alltså bistra. Till
och med glansen på alla stiliga medaljer de tio bar till frack och
galaklänning falnade.
Horace med fru Lugn på väg till Freden? (bild Alexander Mahmoud)
Nå. Nog med raljerandet. Men jag känner en stor sorg
över vad vi under en period har kunnat se ske med och inom
Akademien. Och det är ju inte bara jag som utomstående
tidningsläsare och TV-tittare som känner så. Jag delar ju denna
sorg och förvåning med många nationella och internationella sk
experter. Men framförallt med alla vanliga intresserade
litteraturvänner. Vi som tycks vara försumbara i Akademiens värld
och uppenbarligen bara ses som irriterande skräp i deras gyllene
salonger.
Det är ju då tur att det det hos oss finns andra
kulturbärande institutioner som kan hålla anständighetens och
hederns fana högt. Jag tänker på Stig Dagermansällskapet som nu i
maj kommer att ge sitt stora pris till Amos Oz. Jag tänker på
Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris som gett årets pris till
Carola Hansson. Jag tänker på Harry Martinson-sällskapet som i år prisat Eva Ström. Jag tänker på alla de andra litterära sällskap
som finns här i landet och som tillsammans ger ut tidskriften
Parnass. Och jag tänker inte minst på Samfundet De Nio.
Samfundet De Nio, och nu citerar jag direkt från all
kunskaps moder Wikipedia, är en litterär akademi som stiftades 1913
i enlighet med Lotta von Kraemers testamente. Stiftens syfte är att
främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor, och dess
huvudsakliga uppgift är att dela ut litterära priser. De nio
ledamöterna väljs på livstid, men kan välja att avgå, vilket
flera har gjort genom åren. Fyra av stolarna är reserverade för
kvinnor och fyra för män. Ordföranden skall varannan gång vara
kvinna och varannan gång man. Bland de nio som är ledamöter just
nu kan jag nämna Nina Burton, Kerstin Ekman, Niklas Rådström och
Johan Svedjedal. Alla som synes högt kvalificerade.
Samfundet delar alltså ut litterära priser. I år gick
deras främsta pris till Agneta Pleijel som, inom parentes, också
prisats av Svensk Akademien. Men skälet till att jag uppehållet
mig, och dig min ev. och totalt okände läsare av denna blogg, vid samfundet är
att man också från 2003 gett ut en litterär
kalender. Detta sker i samarbete med Norstedts (samtidigt kan man konstatera att Bonniers helt plötsligt upphört ge ut Svenska Granta).
Om årets litterära kalender skriver dess redaktör i en inledning bl.a. ”Litteraturens
fria attityd har från första stund präglas Samfundet De Nios
litterära kalender. Liksom tidigare innehåller även årets
antologi en mångfald ämnen och genrer. En del texter är
sammanflätade tematiskt och avsedda att öppna dialog med varandra.
Andra bidrag står helt fria, i synnerhet de skönlitterära”.
Och det är sant. Och alla bidrag är en sann njutning att läsa. Kan
det bli annat med texter av bl.a. Niklas Rådström, Agnes Lidbeck,
Steve Sem-Sandberg, Jonas Brun, Jonas Ellerström och Ronny
Ambjörnsson, som avslutar kalendern med ett fullödigt samtal med
Agneta Pleijel, för att nu bara nämna några av författarna.
(Illustration Mamma Andersson)
Så, min okände läsare av denna blogg, köp den
litterära kalendern - du hittar den kanske inte i din fysiska bokhandel, men den finns på Adlibris - och du får
en god läsupplevelse som understundom kommer att ge dig motstånd
men alltid en påminnelse om den goda litteraturens och essäns
varaktiga kraft. Fem stars av fem får Samfundets
Litterära kalender 2018 i betyg. Och den låter
dilettanterna i Svenska Akademien hamna där de hör hemma – i
skuggan av seriöst intellektuellt arbete och uppsåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar