Niklas Natt och Dag - 1793.

En bok som Svenska Deckarakademien utser till årets bästa deckardebut måste väl vara en bra deckare, eller hur. Nej, det måste den verkligen inte. Exemplen på motsatsen är trist nog många. Därför är det ju riktigt kul att kunna konstatera att 1793 av Niklas Natt och Dag är just det - en riktigt bra deckare, dessutom en mycket bra rent skönlitterär bok som har kvaliteter som går långt bortom deckarschablonen och tillika en verkligt imponerande prestation av en debutant. Hans förfäder, läser jag på omslagets insida, ”slog ihjäl Engelbrekt, förlorade huvudstaden till Kristian Tyrann och tvingades i landsflykt efter att ha krävt Jean Baptiste Bernadottes abdikation”. Sådana anfäder skulle man ha istället för de drängar och pigor – de som bara byggde landet - som trängs i mina annaler. Ätten Natt och Dag är, inom parentes, den äldsta nu levande svenska adliga ätten. Ätten Olausson är, inom parentes, likaledes gammal som gatan.

Adelsmannen.

Nå. År 1793 är som bekant året efter Gustav III sorgliga frånfälle. Om honom skaldade Esaias Tegnér bl.a. följande:

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, 
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, 
men det var sol däri, och, hur du klagar, 
var stodo vi, om de ej varit till? 
All bildning står på ofri grund till slutet, 
blott barbarit var en gång fosterländskt; 
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, 
och sången stämd och livet mänskligt njutet, 
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

Ett skimmer enligt den omhuldade myten, således. Men bakom pudret på Gustav själv märktes den nariga otvättade hyn och kom man för nära majestätet syntes hans svarta gaddar och stank munnen lika bittert som hos den värsta sjåare. Kanske var det därför som drottning Sofia Magdalena föredrog ha sällskap i den äktenskapliga sängen av hovstallmästare Munck. Kanske, kanske inte. Men antagligen.

Och inte var det särskilt skimrande i Gustavs huvudstad heller. Tvärtom. Det var skit, stank, fylla, elände, fattigdom, övergrepp, våld, korruption, förfall och mer därtill. Och tror du mig inte kan du med nästan plågsam detaljrikedom läsa om allt detta i 1793. Niklas Natt och dag beskriver huvudstadens fysiska och intellektuella förfall på ett sätt som du, min okände läsare av denna blogg, sannolikt aldrig läst i någon av de historieböcker du tvingade dig igenom i skolan.

Gustav ägnade sig åt annat än att bry sig om de enkla invånarna i staden och landet i övrigt. Hans sk ambitioner var större. Han var, under pudret, en maktmänniska som ville sätta avtryck i samtiden och för eftervärlden. Han hade klara diktatoriska tendenser och var en misslyckad krigskung. Missnöjet mot honom blev efterhand utbrett, inte minst inom adeln. Och han föll ju också för en kula där en adelsman höll i pistolen.

Men allt var ju ändå inte förfall på Gustavs dagar. Lite skimmer fanns det allt, men då bara i de kungliga salongerna. Han lär ha varit satans intelligent och uppmuntrade och stödde svensk kultur och det som i tiden kallades vitterhet. Han ville stärka det svenska språket och minska inflytandet för franskan. Han bildade ett par tre olika akademier, inte minst den numera något nedsolkade Svenska Akademien, och bl.a. också Kungliga Dramatiska Teatern. På gränslösa dilettanters vis kunde han inte heller avhålla sig från att skriva egna pjäser, vilket han noga räknat nog borde gjort.

Kungen. Med puder och stängd mun. 

Well. What about the book 1793 kanske du undrar, min okände läsare av denna blogg. Den är bra, vilket jag ju redan sagt. Bokens story är något vindlande och kanske lite krävande men hela tiden intressant och trovärdig. Vi läser bokens fyra avdelningar – som alla är lika viktiga och som ger oss olika aspekter på berättelsen – med både stigande intresse och faktiskt fasa. (Om den passar som ljudbok att avlyssnas samtidigt som man skurar badkaret är tveksamt. Boken kräver sin läsares uppmärksamhet).

Det sker mycket från det att den försupne Mickel Cardell – krympling efter Gustavs misslyckade ryska krig - tvingas ut i en sörja av skit och träck för att dra ett märkligt stympat lik till land och att densamme Cardell är närvarande när hedersmannen, och efterhand sannolikt vännen, Cecil Winge – en av makten förskjuten sanningens tjänare - drar sin sista suck i lungsot. Då har de båda jagat inte bara likets mördare utan också inre spöken och rädslor samt dessutom staden korrupta överhet. Och mot alla odds vunnit – mördaren är förd i rackarkärran till Skanstulls galgbacke, rädslorna har lagt sig till åtminstone tillfällig vila och överheten fått en spark i sina feta arslen. Om du nu möjligen fortfarande skulle tro att det låg ett skimmer över Gustavs dagar – vilket det ju inte gjorde – så har Natt och Dag rimligen tagit dig ur den villfarelsen i sin nästan kolsvarta berättelse.

Till råga på allt tycks Cardell blivit förälskad i en för storyn betydelsefull ung kvinna som levt och överlevt ett liv som borde slutat på samhällets botten, men som inte tycks göra det. Kan dessa två återkomma i den nya bok som Niklas Natt och Dag enligt förljudanden skriver på i denna stund och som lär få heta 1794? Ja, inte mig emot i så fall. Att han skriver på en ny bok hörde jag förresten från hästens mun när Natt och Dag himself var på den förträffliga Äppelvikens bokhandel och berättade om 1793.

Romanbygget är inte bara bra och trovärdigt utan också skrivet på ett rent underbart språk som är tilltalande fullt av tidstypiska bilder och uttryck. Spännande är den också. 1793 är förvisso en roman men den innehåller också historiskt korrekta beskrivningar om bl.a. den stora brand som ödelade delar av Stockholm och det sk spinnhuset på Långholmen där fallna kvinnor sattes in och sällan kom levande från. Miljöbeskrivningarna i boken är alltså i såväl stort som smått bra och trovärdiga. Om hur många sk deckare kan man säga det?

Jag ger för min del Niklas Natt och Dags debutbok 1793 fyra stars av fem i betyg. Vilket jag inte tror jag gett någon deckare tidigare. Men så är ju boken också ingen traditionell deckare på något sätt utan mer en bok som mot en historiskt någorlunda korrekt fond ger oss en berättelse om hederliga mäns och kvinnors kamp för rättvisa och moral i det moras av illojalitet, feghet och rövslickande som annars var typiskt för tiden.

xxx

”Här vid källaren Hamburg stannade de dödsdömda på sin väg med rackarkärran till Skanstulls galgbacke och bjuds sin sista sup, varpå glasen tas tillvara, graveras med namn och datum och sällas till samlingen. Att dricka ur dem sker under övervakning och till en avgift baserad på den avrättades berömdhet. Supen påstås bringa lycka.”