Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen.

Inte kan väl en bok som tilldelats både National Book Award och Pulitzerpriset vara en dålig bok, särskilt inte om den dessutom varit vald till Oprahs bokklubb och därtill veckovis toppat New York Times bestsellerlista? Jo, det kan den väl säkert, men det gäller i vart fall inte Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Det är tvärtom en ganska bra bok, som därtill inte bara är prisad utan tydligen också läst world wide. Så ock här hos oss.

(För mig okänd fotograf). 

Ramberättelsen har väl sannolikt större relevans i USA än annorstädes då vi får läsa om den skamliga och plågsamma tid som där präglades av slaveriet och hur landets vita medborgare i främst de sk sydstaterna importerade slavar från Afrika och lät dem arbeta på sina bomullsplantager – arbeta och leva under vidriga förhållanden för att sedan dö under antingen sina herrars piska eller av undernäring. För att sedan ersättas av nya slavar som i sin tur ersattes av nya som i sin tur … . Denne tid i USA varade mellan ungefär 1700-talet till formellt december 1865 då slaveriet slutligen efter inbördeskrigets slut förbjöds genom ett tillägg till landets konstitution. Men uppfattningen att färgade människor var mindre värda dog ju förstås inte med det. Den tycks tvärtom leva kvar också i denna dag inom breda folklager och dessutom, efter vad man kan förstå, skamligt nog också hos mannen som fortfarande är landets president. Den man som t.ex. inte kunde ta ställning till händelserna i Charlottesville, som låter mötesdeltagare skandera ”Send her back”, som …

Nu är det ju länge sedan jag läste Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe men har den fortfarande i min bokhylla. Jag kollade faktiskt för säkerhets skull och läser då att undertiteln till boken är Livet bland de arma, och det är ungefär så jag kommer ihåg den – en välmenande och sentimental men också delvis brutal beskrivning av slaveriet, men där lösningen på problemet inte så mycket skulle finnas i politiska åtgärder som i religionen. Förlita er på gud så blir det bra tycks – som jag kommer i håg det hela nu decennier efter läsningen – budskapet vara. Liksom att man skulle vara sin ägare trogen in i döden. Vilket den gamle Tom också visar sig bli. Men hur som helst hade boken en stor betydelse och lästes mycket i dåtiden. Den kom ut första gången i mitten av 1850-talet och lär dessutom haft stor påverkan på det som kom att bli det amerikanska inbördeskriget.

Men den unga kvinnliga hjälten i Den underjordiska järnvägen – hon heter Cora – är ingen Onkel Tom, direkt. Hon är tvärtom en stark och modig kvinna som bildligt och bokstavligt slås för sitt eget och andras fria och värdiga liv. Bokens beskrivning av hennes och de andra slavarnas belägenhet och liv är stark och upprörande. Cora flyr från sin ägare och mycket av det hon då råkar ut för skulle till stora delar kunna uppfattas som helt osannolikt, om man nu inte vet att det som Whitehead beskriver faktiskt är sant, faktiskt har inträffat. Allt och mer därtill har inträffat och drabbat levande människor. Beskrivningen av grymheterna under slaveriet mörka tid är en blodisande läsning – inte minst i den del som berättar om hängningar av slavar som underhållning men också när till synes välmenande läkare föreslår tvångssterilisering. Men det fanns också hjältemodiga både vita, färgade och andra slavar som spelade roll även om de, som Cora själv, också var fjättrade vid sin rädsla i kampen för ett värdigt liv.

Rent stilistiskt är inte Den underjordiska järnvägen särskilt bra enligt min mening men vad gör det när beskrivningen av vad som skedde under slaveriet är så stark och gripande. Vi läser om mod och svek, om makt och maktlöshet, om styrka och svaghet. Det är en bok med ganska stark efterglöd inte minst med tanka på att slaveriets svarta rötter än i denna dag tycks vara levande inte minst i USA. Men en sak har jag svårt att förstå. "Den underjordiska järnvägen" fanns men var ett mänskligt nätverk som hjälpte slavar att fly. Whitehead gör den till en rent konkret järnväg, om än mestadels under jord. Varför förblir obesvarat i boken. Den ursprungliga innebörden i begreppet hade väl ställt Whitehead inför en större och sannolikt mer komplicerad konstnärlig uppgift, som det hade varit intressant att läsa om. Jag ger ändå boken fyra stars av fem i betyg och då främst för den betydelse jag hoppas och tror den kan komma att få.

Haruki Murakami - Den färglöse herr Tazaki.

Här i fosterlandet är väl Haruki Murakami mest känd för att han av många tycks uppfattas som både den författare som i snart sagt varje mening skriver något om kvinnobröst och att han därtill skulle ligga i topp inför varje års spekulationer om Nobelpriset i litteratur. Två fel av två möjliga, eller åtminstone ett, enligt min mening. Sådana påståenden/antaganden/förhoppningar är ju enligt min mening lika trovärdiga/rimliga/sanna som att våra företagsledare skulle läsa en bok varje dag, som man tydligen själva påstår i en undersökning som publicerades häromdagen, och skymmer bara det faktum att Murakami är en habil och viktig författare i egen rätt som väl tål att läsas. De lockar dessutom dessvärre nog ingen nya läsare till Murakami, vilket är trist - ”snuskgubbe”, kanske någon kan tycka; ”svår” kanske någon annan. Men han är enligt min mening klart läsvärd och både intressant, litterärt spännande och dessutom roande och – trots en del lite mystiska inslag i böckerna - förhållandevis lättläst. 

Mr Murakami (fotograf okänd för mig)

(Detta med företagsledarnas läsvanor är ju – inom parentes – ganska märkligt. I andra undersökningar brukar man ju annars påstå att man arbetar snart sagt 18 timmar om dygnet och väl bara hinner hem till den lilla putsade villan i Djursholm för att byta till en ny Armanikostym och som hastigast titta på barn och blomma där de sover sin djupsömn under duntäckena i Hästensängarna innan man sen åker tillbaka till kontoret på Fina Gatan. Och kanske däremellan också hinna läsa kontoutdragen från banken).

Innan Den färglöse herr Tazaki – som är föremålet för denna lilla betraktelse – har jag av det som getts ut på svenska av honom bara läst Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden och trilogin 1Q84. Bara och bara, förresten – det är ganska omfångsrika verk som alla kan rekommenderas. Det gäller även Den färglöse herr Tazaki, som även den kommer upp till samma höga nivå som de övriga jag läst av honom.

Men vad handlar då Den färglöse herr Tazaki om? Den yttre handlingen rör fem ungdomar som bor i den lilla staden Nagoya i Japan, förstås. Det är tre pojkar och två flickar som alla, utom Tsukuru Tazaki, har namn som anspelar på färg och följaktligen kallas Blå, Röd, Svart och Vit. De lever tight tillsammans tills en dag Tsukuru frankt och utan skäl utesluts ur gruppen. Han får alltså inte veta varför och går av förklarliga skäl in ett tillstånd av depression. Men livet går, som det alltid gör, trots allt vidare för honom även om både hans självkänsla och möjlighet att känna tillit till andra skadats. Han studerar, avlägger examen, börjar arbeta med att bygga järnvägsstationer (sic) men känner inom sig alltid av det han uppfattar som ett oförklarligt svek av sina kamrater. Han lever också ensam. Så går 16 år och han träffar en kvinna som förmår honom att söka upp sin gamla grupp för att få ett svar på frågan varför. Det är denna inre och yttre resa som är navet i boken.

Han träffar de tre som lever – den kvinna som kallades Vit visar sig har blivit mördad, vilket är ett trauma i sig och hennes bakgrund och liv har visat sig få stor betydelse för vad som hände – och får också ett svar på det han, den färglöse, uppfattat som sitt livs gåta. Ett svar som han både förstår och inte förstår. Lika lite egentligen som de som ger honom svaret i grunden förstår det. Men i ett visst skede i livet var de övriga tre nu levande tvungna att göra ett val och Tsukuru offrades. Och, visar det sig, lika mycket som han burit vad som skedde med sig som en gåta och en tomhet har de tre andra gjort det. Livet igenom har alltså alla de nu levande inom sig haft en känsla av sorg, avsked och smärta men faktiskt också kärlek.

Kanske är det detta som kan göra att Tsukuru nu med sin kunskap om vad som skedde och varför kanske kan knyta an till den kvinna – och hon till honom - som förmådde honom att göra sin baklängesresa. Kanske. Förhoppningsvis. Men vem vet. Men ”en människas hjärta är som en fågel i natten. Den väntar tyst och stirrar på något och när tiden är inne flyger den raka vägen mot det”.

Men vad hände då för 16 år sedan? Jag vet. Du, min okände läsare av denna blogg, kan fortsätta undra. Men det var förstås viktigt och avgörande för fem personer.

Storyn i boken är både enkel och avskalad men stilen är boken igenom resonerande och intellektuellt och har också ett svart tonfall som är tilltalande och som gör att jag ger Den färglöse herr Tazaki fem stars av fem i betyg. (Och knappt en bröstvårta var i sikte i boken vill jag gärna tillägga för den som eventuellt undrar även om Murakami – och varför skulle han inte göra det när boken handlar om levande människor – beskriver ett eller annat samlag, både reella och drömlika).