Amanda Svensson - Ett system så magnifikt att det bländar.

Amanda Svensson har – måste man väl säga – varit nära centrum av det litterära Sverige sedan i början av 2000-talet från när hon som 17-åring var med i finalen av Lilla Augustpriset. Nu är ju det ”litterära Sverige” inte så särdeles stort så det är ju ingen direkt trängsel där, men ändå. Jag har för min egen del följt henne allt sedan den egentliga debuten 2008 med Hey Dolly över Välkommen till den här världen och Allt det där jag sa till dig var sant fram till hennes nu aktuella bok Ett system så underbart att det bländar och hela tiden undrat när hennes mer publika genombrott ska komma. Kanske nu med Ett system så underbart att det bländar. I så fall inte en dag för tidigt.

Amanda Svensson (Jag hittar ingen uppgift om fotograf). 

Det är en komplex bok med till synes många irrgångar och många sidospår – precis som det ska vara i en en god och läsvärd bok. Det finns i den, som i allas vårt eget levandes liv, saker och händelser som kan förefalla obegripliga eller svårbegripliga. Och precis som det kan vara svårt att omedelbart se sammanhangen i det som är vår egen pågående vardag, så kan det också vara svårt att omedelbart se varje händelse som händer bokens personkrets som meningsfull. Men som vi alla, om vi bara stannar en stund och lyfter blicken från vardagen, plötsligt ser vad alla andra redan sett och förstått när det gäller oss själva, precis så är det för läsaren av romanen. Men bara om vi har en höjd beredskap för det som kan vara betydelsebärande i det som vi initialt uppfattar som dunkelt, förvirrande eller kanske meningslöst. Som det ska vara i ett ambitiöst romanbygge.

Men så här är det. I den lilla staden Lund föder 1989 en mamma, tillika präst i Allhelgonaförsamlingen, trillingar, vilket ju i sig är en remarkabel händelse. Barnen kommer att döpas till Sebastian, Clara och Matilda. I samma stund och på samma sjukhus föder en annan mamma en dotter som kommer att heta Violetta. Dessa fyra blir navet i romanen. Dessa fyra och också alla de möter och allt de gör senare i livet. Men hur var det nu – kommer efterhand att bli en essentiell fråga för inte minst de fyra barnen men nog även för trillingarnas mamma och kanske deras frånvarande pappa – blev inte en av trillingarna under den kaotiska förlossningen utbytt mot en annan, utbytt mot Violetta? Jo, säger jag redan nu, så var det nog. Men vem blir då frågan.

Långt senare i livet – och då är barnen vuxna - när det genom trillingmammans tvetydiga hummande om saken blev relativt klart för trillingarna att en av dem sannolikt inte är syskon med de två övriga blir det av begripliga skäl viktigt för var och en av dem att försöka förstå – och acceptera – vem av dem det kan vara. Efter sitt hummande och mumlande förblir mamman tyst om saken. Alla tre tror att man är den utbytta, men efterhand som romanen löper på i sina dunkla och intressanta spår blir nog Sebastian den som mest och tydligast tror att det är han och detta inte minst av det skälet att han redan som ung kommit att träffa flickan med namnet Violetta, förälskat sig i henne och inte tyckt annat än att det är lite originellt att de råkar vara födda samma dag och samma år och på samma sjukhus. Efterhand blir Violetta sjuk i anorexia och tar också livet av sig och tillvaro mörknar för inte bara Sebastian utan också hans två syskon. Och för romanen.

Foto av Francesca Woodman, som spelar en viktig roll i romanen. 

Exakt vad som Svensson låter hända de tre levande syskonen överlåter jag till romanläsaren att själv ta reda på eller - kanske snarare – försöka lista ut. Men det som sker i romanen är obrutet intressant – men invecklat, troligt, inte troligt och med ett mångförgrenat händelseförlopp men alltså hela tiden läsvärt. Givet att du inte bara har ditt eget läsminne påkopplat hela tiden – i annat fall kommer du antagligen att gå vilse i romanens intrig, och vem vill det – utan också tycker att Svenssons magnifika skrivsätt med blandning av poetiska inslag, burleskerier, hemskheter, svårtydda händelseförlopp och kanske galenskap kan vara något för dig. Liksom att man kan acceptera att snart sagt alla romanfigurerna, förutom de redan nämnda, tycks ha en eller annan koppling till varandra. Tror jag. Men – om du, min okände läsare av denne blogg, ett ögonblick skulle vara orolig, så kan jag väl avslöja att romanen slutar lyckligt, om än överraskande. Lyckligt åtminstone för de flesta, men kanske inte fullt ut för den moraliska apan Bernarda. (Mer säger jag inte om henne).

Och frågan kvarstår förstås om Sebastians chef på det märkliga institut i London där de båda arbetar lyckats i det uppdrag han säger sig fått av Her Majesty the Queen, nämligen att ”lösa hela skiten” - dvs. ”Meningen med den mänskliga existensen, om själens existens, universums eventuella slutpunkt, om människan är född ond eller god, allt det där”. Jag låter svaret vara öppet.

Men en sak vet jag – Ett system så magnifikt att det bländar kan bara bara få fem stars av fem i betyg. Andra ger den säkert en av fem. Men vad vet om den saken – när jag inte ens är riktigt säker på vad som händer i romanen.

PS.

Jag ser i detta nu - en tid efter att jag skrivit min kommentar - att Amanda Svensson tilldelats P O Enquists pris med följande motivering: "I sin nya roman skildrar Amanda Svensson med humor och allvar hur det finns system för galenskapen och galenskap i systemen. Det är ett vindlande verk som etablerar henne bland de stora berättarna med de egna rösterna". Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

xxx

”Det hade, som i varje ung Lundagosses liv, naturligtvis funnits en tid då Sebastian drömt om att bli läkare – en dröm som han under sina tidiga tonår närt och vårdat med samma blinda desperation med vilken man vattnar en planta vars rotsystem redan förtorkat. Inte förrän ha såg ett avsnitt av den i slutet av 00-talet våldsamt populära teveserien Grey´s anatomy insåg han att läkaryrket, så som det kommit att utvecklas under 1900-talet, lika mycket var en själavårdande syssla som en diagnostisk. Sebastian ville inte vårda själar på arbetstid, så mycket visste han redan som sjuttonåring – han hade nog av det i sitt privatliv, med en syster som hade klippkort på barn- och ungdomspsyk, en annan som var rädd för sin egen skugga och en flickvän som envisades med att bara äta på udda datum. Han ville inte trösta oroliga anhöriga, eftersom han själv var en orolig anhörig i behov av tröst.”