Helene Flood - Terapeuten.

I vårt kära naboland Norge bor och verkar en legitimerad psykolog och forskare vid namn Helene Flood. Efter att tidigare, inhämtar jag från Wikipedia, gett ut en ungdomsroman och lite faktaböcker, bestämmer hon sig av något skäl för att skriva en sk vuxenroman. Det blir som så ofta i det läget en deckare, eller spänningsroman som det allt alertare förlaget Polaris kallar boken. Möjligen då i tron att det skulle vara enklare att få ihop en sådan än en mer traditionell roman. Vad vet jag. Men så ger hon då ut Terapeuten, och håller sig alltså därmed ämnesmässigt till ett område som hon behärskar väl, och boken blir en megasuccé. I Norge. Och kanske också utomlands – den är i vart fall i dagsläget såld till 26 andra länder.

Nå. Men är det då en bra deckare/spänningsroman? Ja, det får man väl säga. Vi läser om det relativt unga paret Sigurd och Sara, han arkitekt och hon psykolog, som driver var sitt relativt nystartat företag. De bor i den av Sigurd ärvda villa som paret i ett slags ungdomligt oförstånd bestämt sig för att totalrenovera medan de fortfarande bor där. Det blir förstås inte så lyckat. Det finns av naturliga skäl en slags tröttsamhetens spänning mellan Sigurd och Sara som åtminstone Sara, som är den som har berättarrösten i boken, hoppas ska vara av övergående natur. Bara deras respektive företag stabiliserar sig ekonomiskt, bara inte Sigurd behöver arbeta över så fruktansvärt mycket, bara huset blir klart någon gång, bara de kanske lyckas bli med barn, bara … Så försvinner Sigurd. Och hittas ganska så omgående död. Skjuten med två skott i ryggen.

Händelseförloppet i boken börjar fredagen den 6 mars och slutar tisdagen den 17 mars, eller om så vill en söndag i maj. Det går alltså undan, men ändå känns den stundtals lite segdragen och långrandig med, som jag ser det, ibland onödigt psykologtugg och väl ingående beskrivningar av Saras familj och då inte minst pappan (fast – när jag tänker efter – så var det senare kanske nödvändigt; men mer säger jag inte om den saken).

Blir mordet då uppklarat? Både nej och möjligen ja. Rent polisiärt verkar det som att det mycket väl kan hamna i den surdeg som kallas cold case, om nu inte Sara den där söndagen i maj lyckas få ihop alla lösa trådar som hon helt plötsligt – och liksom i ljuset av ett herrans under – tycker sig se klart. Och om hon dessutom sedan vågar och orkar konfrontera den möjlige mördaren med sin nyvunna insikt. Ja, vem vet. Tilltalande ovisst slutar i vart fall boken, måste jag säga.

Men även resan fram till denna söndag i maj är ganska så trevlig för läsaren. Det blir lite krypande obehagskänslor, lite märkliga inbrott i parets hus med saker som försvinner och kommer tillbaks, vi träffar en sympatisk buffel till polis och en svärmor från helvetet, otrohet och andra hemligheter mellan paret liksom saker som borde vara glömda och begravda kommer upp i ljuset och helt plötsligt står dessutom Sara en gång med en pistol riktad mot sig. Ja, så kan det gå till i böckernas värld. Tur bara att hen med pistolen inte var mördaren utan bara … jag vet – men du min okände läsare av denna blogg får själv gå till boken.

Vad kan man mer säga om boken? Kanske att Flood skriver tilltalande rent stilistiskt medan miljö- och personbeskrivningarna kanske inte är på topp, utan att på något sätt vara schabloniserade. Dock, det måste jag ända säga, blir det lite väl många tillfälligheter som staplas på varandra när Sara den där söndagen i maj funderar sig sig fram till lösningen på mordgåtan. Fast gör det något? Nej. Och är inte Sara understundom lite väl modig och företagsam? Jo, kanske.

Men tre stars av fem kan man utan problem ge boken. Och faktiskt rekommendera den till läsning för den som gillar en hyfsat intelligent och trovärdig deckare/spänningsroman. Ge den gärna till någon i den sk riskgruppen – eller, som man numera tydligen ska säga, någon som är gammal och skör. Hen kan behöva lite tilltalande avkoppling i dessa bistra tider då man knappt vågar sig till att ens göra ett stödköp på Systemet.