Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 12 maj 2020

Anne Swärd - Jackie.


Anne Swärd är som bekant en av våra relativt nyblivna medlemmar i den illustra församlingen Svenska Akademien. Det var ju åren 2018 och 2019 en viss turbulens i detta sällskap för Snille Och Smak och Swärd var en av de nya ledamöter som till följd av det tillträdde 2019. Hon efterträdde Sara Stridsberg. Detta känner väl de flesta till, gissar jag. Men jag är mer osäker på hur många som läst hennes romaner. De borde vara fler än vad jag antar att de är. Sedan 2003 har hon publicerat fem romaner, inkl. Jackie som kom nu i år, och blev redan för första romanen Polarsommar Augustprisnominerad, vilket förstås var fullt motiverat. Märkligare var det väl att hon inte blev det för Vera, som kom 2017. Men underligare saker har ju hänt vad gäller August och hans pris. Vad som kommer att hända med Jackie står ju än så länge skrivet i stjärnorna.

Anne Swärd: ”Jag vet vad jag går för” – Icakuriren
Anne Swärd (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Nå. Men vad om Jackie? Jag läser boken som en berättelse om en slags kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Men kanske också en berättelse om att den sönderslagna mot alla odds kan resa sig och överleva. Åtminstone i böckernas värld.

Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger, eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. Hur mycket? Rätt mycket enligt boken. Men att det också – mot alla odds – kan visa sig att den slagna kvinnan kan resa sig med blod på kläderna och leva ett liv utanför våldet och bortom mannens hårda blick och knutna hand. Tills …

Ända till dess att kvinnan efter många år åter hamnar under våldsmannens radar och åter underordnas. Åter hamnar som hans ägodel i den gamla lägenhet. Åter möter hans smek och våld. Tills … Ända till dess att hon under osannolika omständigheter åter lyckas fly från honom.

Fram till detta är Jackie en mörk sugande bok du läser nästan andlös och förtvivlad. Allt i den från det att bokens unga kvinna av en slump möter en man på ett tåg när hon är på väg ut i livet och till hon nästan sönderslagen flyr från honom bär, som jag bedömer det, en sannolikhetens prägel. Det som sker i boken sker såvitt jag vet och förstår också i verkligheten. Att hon som i boken kallas Jackie kan lyckas fly från mannen skändad och blodig kan säkert hända. Att hon lyckas skapas sig ett nytt liv likaså. Kanske också att mannen efter många år åter lyckas få in henne under sitt våld. Kanske. Men att hon under de omständigheter som Swärd låter oss läsa i romanen lyckas undkomma honom en andra gång och möjligen låta honom gå under är mindre troligt. Även i en romans värld, tänker jag.

En roman är en roman är en roman. En hittepå. Och det är ju det som är dess ska vi kalla det storhet och möjlighet. Det är ju genom en författares bygge, den gestaltning hen väljer, dess miljö- och personbeskrivningar och dess språk som vi kan få komplicerade förhållanden beskrivna för oss på ett sätt som gör dem gripbara och förståeliga. Här lyckas enligt min mening Swärd i Jackie mycket bra. Ända fram till slutet vill säga. Varför hon där gör det så lätt – och faktiskt också svårt - för sig är inte lätt att begripa. För mig alltså. Andra kan mycket väl se det på ett annat sätt.

Jackie är en våldsam bok, en våldets och övergreppens bok. Men inte bara mot den unga kvinnan som kallas Jackie utan också mot mannens mamma. Han tvingar den unga kvinnan att tillsammans med honom träffa mamman på ”svekets dag”, som han kallar det, dvs. den dag hon lämnade sin man, hans pappa. Det är då som mamman viskar till henne ”Har han slutat med spriten … med våldet? Lämnar du honom får du problem, det har de andra fått”. Det är väl samma dag som han tvingar med Jackie till en grav med ett för henne välkänt kvinnonamn.

Jackie (inbunden)

Mer säger jag inte om den saken. Men jag vill ge Jackie fyra stars av fem i betyg och hoppas den får många läsare. Kanske kan den lämpa sig väl för diskussioner i en bokklubb. Och kanske borde jag gett den fem stars. Swärd är en mycket bra författare. Men vad hon kan åstadkomma i Svenska Akademien återstår att se.

(Kanske har man, vill jag ha sagt, som amatörrecensent samma överdrivna föreställning om sin egen betydelse som ledarskribenten i Vimmerby tidning när han för jag vet inte hur många år sedan skrev ungefär att ”Jag har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck” och uppenbarligen trodde att någon skulle bry sig. Men det är väl sådant man för ta. Eller?).

xxx
Svartsjukan sliter i honom som en galen hund. Men om det var något han fick lära sig redan som barn, ett krav starkare än något annat i den miljö han växte upp i, så var det behärskning. Att brusa upp eller tappa fattningen var att visa sig svag och därmed inte värd respekt. Hans pappa brusade egentligen aldrig upp, slog bara till, helt tyst. Det enda som hördes in till småbrödernas och hans rum var själva slaget, inget annat, ingen ordväxling vare sig före eller efter. Ingen klagan från mamman. Hon hade lärt sig.

Fem gånger? Tio? Nej, det finns ingen självklar gräns, bara omständigheter, förklaringar, bedyranden. Hopp. Och återfall. Deras relation har blivit en sorglig visa med ett hack i skivan just där det gör som ondast, där det låter för jävligast. Just där står nålen och skrapar. Hänsynslöst. … Däremellan vackra dagar, vackra nätter, vackra löften, vackra lögner. Hans ansträngningar. Middagarna han lagar. Vackra ursäkter. En smekning över nacken, en visning i mungipan när de står och borstar tänderna: `Älskar dig`. Knappt märkbara hot, förrädisk manipulation. Ständigt ömma handleder. Förhoppningar, försäkringar, utfästelser, på heder och samvete.

Ja, på något omöjligt vis fortsätter livet. Sånär som på ett eller annat bleknande ärr syns ju ingenting utanpå. Jag blir inte rädd för män, snarare känns andra män ofarliga efter dig. Harmlösa, lätthanterliga, lättillfredsställda. Ny kärlek följer. Barn. Kärleken till dessa barn. Till mitt nya liv. Jag lyckas gömma mig i en ny relation i väldigt många år.

Svenska Akademien Säsong 1 avsnitt 1



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar