Stina Jackson - Ödesmark.

Att läsa en succédebutants andrabok är ju alltid intressant. Den givna frågan blir ju om hen lyckas komma upp till förstabokens av läsarna uppfattade kvalité. Stina Jacksons debut Silvervägen var ju ganska så omtumlande för både läsarna liksom, gissar jag, henne själv. Boken sålde bra och fick bl.a. Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman, Glasnyckeln, dvs. priset för bästa skandinaviska deckare, och utnämningen Årets bok av Bonniers Bokklubbar. Vad mer kan en debutant hoppas på? Inte mycket föreställer jag mig.

(Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Då blir då frågan, lyckas Jackson komma upp till samma höjder med boken Ödesmark? Jodå, blir svaret för min del. Jag gav Silvervägen tre stars av fem i betyg och skrev efter en del invändningar bl.a. följande i min kommentar till boken: ”... ändå en bra och mycket välskriven kriminalroman om ensamhet, utsatthet, kamp för överlevnad och om möjligheten till ett värdigt liv även när det ser som mörkast och mest omöjligt ut. Kanske också en bok om att det kan finnas en vänskap som tål prövningar. Och hopp, inte minst. Att det trots allt kan finnas ett hopp”.

Jodå, blir alltså svaret för min del. Det bärande elementet i Ödesmark är ju att det i Norrlands som mörkaste och mest öde inland, där det finns fler övergivna och öde hus än bebodda, bor både ogina och våldsbenägna män och kvinnor. Män och kvinnor som bär uppfattade eller begångna oförrätter som kvarnstenar runt själ och hals. Det är inte mycket ljus och och lycka i deras håg och sinne, utan mer av sneda ögonkast och odlandet av en slags missförståndets tyranni. Kan något missförstås, så missförstår man. Kan man tänkas ha nytta av något som hänt för decennier sedan så glömmer man inte. Det tycks som om den tunga granskogen inte släpper igenom ljus eller värme till vare sig kropp eller själ. Kan man ens stava till solsken? I var mans hus finns minst ett vapen. I var mans bälte minst en kniv. Och så går det rykten – har t.ex. inte den där gamle hatade skitstöveln pengar i överflöd i sitt kassaskåp, frågar vissa i bygden sig. Antagligen. Och därmed är romanens handling i gång.

I en sådan miljö skall barn växa upp. Skall ungdomar växa upp till män och kvinnor. Kan det gå bra. Kanske. Men knappast i Ödesmark. Knappast i det barrskogsnoir som blir bokens bärande tema. De dunkla, mörka hemligheter som var och varannan tycks bära på blir till slut för mycket för en del av dem. Somliga går också under, men en del klarar sig mot alla odds mirakulöst. Jag vill verkligen hoppas att den bild Jackson ger oss av sitt Norrland inte har särskilt mycket med den sk verklighet att göra. Det vore ju för bedrövligt. Men vad vet jag om den saken. Jag är ju bara en orolig och häpen läsare av hennes kriminalroman. Eller ska man hellre kalla boken ett slags familjedrama eller kanske rentav kärleksdrama. Möjligen. Men mer säger jag inte om den saken. (”Det är inte blodsbanden som gör en familj, utan det är skammen. Det är den som binder oss samman”).

Men nu är ju Ödesmark en roman, en hittepå. Och som sådan har den onekligen sina förtjänster. Själva storyn är både sammanhängande och relativt komplicerad och det är först efterhand som de lösa trådar Jackson lägger ut knyts ihop på ett relativt trovärdigt sätt. Men att mördaren skulle vara just mördare har jag lite svårt att svälja och att det möjligen kan komma att gå väl för den ena av bokens två bygdeknarkare verkar trots allt mindre sannolikt. Men större under har väl inträffat i fablernas värld. Om man till detta lägger att Jacksons språk liksom hennes miljö- och personbeskrivningar är helt acceptabla så vill jag för min del, liksom vad gäller Silvervägen, ge också Ödesmark tre stars av fem i betyg. Vilket i min värld betyder att den är klart läsvärd.

Men sen hoppas jag verkligen att Jackson i sin tredje roman överger barrskogen och de slingrande grusvägarna i Norrlands innersta inland för en annan story och visar sig vara den författare som jag tror hon har potential att vara. Varför inte skriva en kriminalare som utspelar sig i Skånes böljande gula rapsåkrar. Det kan inte vara det enklaste. Men en författare skall väl inte alltid välja den enklare vägen framåt, tänker jag.