Maria Broberg - Bakvatten.

Noir. Numera kan man väl knappt öppna en bok där handlingen utspelar sig norr om Hagaparken i Stockholm – ni vet där Norrland börjar – förrän författare och förlag vill beskriva handlingen som noir. Varmed menas, gissar jag, lite lagom hårdkokt svårmod.

Allt är Therése Söderlinds fel. Hon gav nämligen för en 10 år sedan ut en roman med titeln Norrlands svårmod, och sedan dess har ingen författare med självaktning fått någon ro i själen – svårmod ska vi nu läsa om, utsatta personer likaså, helst någon form av kriminalgåta, kyla och hårt regn och gärna lite dyrköpta tårar. Och förstås om Norrland och gärna om den innersta av alla dess innersta byar – den dit bara en tjälskadad grusväg går. Men när, undrar jag, kommer en noir som utspelar sig i Skånes böljande gula rapsfält eller Hässelbys välansade radhusområde. Kanske inte förrän jag skriver den själv.

Nå. Nu har jag läst Maria Brobergs ganska så hypade debutbok Bakvatten. Det är alltså ännu en bok om kärlek, ensamhet, liv och död i Norrland. Om noir. Det bärande elementet är kärlekshistorien mellan Assar och Margareta. Hon kommer från Hoting och då förstår man ju att historien inte kan sluta lyckligt och det gör den ju inte heller. Men resan från kärleksparets första stapplande gemensamma steg – han är förresten som omväxling ung och hon ganska så mycket äldre – till deras naturliga död långt senare är för all del läsvärd i tider som de vi just nu genomlider. Jag sitter i karantän på altanen i den första vårsolens antagligen förkylningsbefrämjande värme och hoppas att livet för de två ska sluta någorlunda lyckligt. Men det är väl tveksamt. Eller rättare sagt – man får nog säga att det inte gör det.

Själva storyn – som efterhand avtäcks genom att berättarperspektiven i boken växlar kapitelvis - är enkel, nog ganska så banal och efterhand faktiskt förutsägbar och historien blir därför inte riktigt intressant. Men, det måste jag ju medge, Brobergs beskrivning av olika personers livsval och oförenliga livsöden är ändå berörande. Fast den händelse som är dess svarta tyngd – att ett barn försvinner och i grunden påverkar ett antal personers liv; minst en möjligen två av dem bär för detta en livslång skuld – kunde enligt min mening fått spela en än större roll. Rent språkligt har Broberg lyckats bättre, även om det återkommande staplandet av dialektala ord och och uttryck blir ganska tröttande. 

Så – mer än tre stars av fem kan jag för min del inte ge boken. Men det är väl bra nog? För nog får man väl säga att Bakvatten är en debut som lovar väl? Ja, det får man.