Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

fredag 3 april 2020

Daniel Gustafsson - Odenplan.


Trots att jag är en gammal man – nåja! - kan jag fortfarande inte låta bli en och annan dumhet. En av dessa är att läsa de omdömen om en bok som ambitiösa bokförlag låter trycka på omslagen till böcker och ibland tillika på deras insidor. Det är nästan aldrig bra. Antingen får man orealistiskt höga förväntningar på boken eller så fattar man ingenting av omdömena och känner sig bara dum i huvudet. Beträffande Odenplan av Daniel Gustafsson gällde för mig det sistnämnda.

Bildresultat för daniel gustafsson bild
Gustafsson (foto Anna Lindberg).

Och varför det då? Tja - vad ska man tycka om att i boken ”personliga skuldtrauman bryts mot omvärldens hårda former, centraleuropeiska minnen slår in i ett sönderfallande medvetande och gör stadens färger och lukter fantasmagoriskt påträngande”. Samtidigt som andra recensionscitat gör gällande att boken på ett eller annat sätt kan förknippas med så vitt skilda storheter som Peter Handke, Herta Müller och Virginia Woolf. Ja, vad ska man tycka? Annat än att överord är överord, oklarhet är oklarhet och att det känns inte så lite pinsamt att behöva slå upp vad ”fantasmagoriskt” kan tänkas betyda.

Nå. Det var alltså tyvärr en viss uppförsbacke när jag började läsa Odenplan. Men jag läste som alltid initialt med små andetag och jämfört med de citerade bak- och insidesrecensenterna med både begränsade ambitioner och litterära kunskaper. Men snart läste jag nästan andlöst och med en vilja att verkligen tränga igenom den verklighet i romanen som är deras som är utan namn i den – en mamma, en pappa, ett barn – och det liv som för dem alla tre tycks rämnat i uppgivenhet och en molen dimma. Och en pågående skilsmässa.

Vi följer i boken under en dag främst pappan och barnet. Barnet som för första gången skall vara med pappan efter att han flyttat till en sunkig lägenhet nära den ursprungliga gemensamma. Pappan som både försöker och inte försöker, som både kan och inte kan, vara den förälder som ett barn behöver. Över honom vilar som ett svart minne en händelse som skrämde barnet och som gett honom själv både ett litet fysiskt ärr på ett finger och ett än större mentalt. Båda, som det verkar, som livslånga påminnelser. Men också en skuld över att livet blivit som det blivit tynger honom. Och som så ofta vid skilsmässor känner han mammans förebrående närvaro nästan fysiskt. Dagen och livet bjuder honom, pappan, motstånd.

Kommer pappan klara sitt liv, att leva med sitt barn, att hantera minnena efter det gamla livet, att återigen kunna arbete. Ja, jag vet inte. Kanske, kanske inte. Ett lackmustest för detta blir hur han klarar att ge sitt barn ett par vantar som de båda glömde på morgonen när barnet skulle till förskolan. Han klarar det. Han gör ju det. Men med knapp nöd. Och efter en dag – eller kanske snarare ett liv i koncentrat – där motgångar hopar sig och egentligen bara tillfälligheter räddar honom från att misslyckas. Det hjälper inte, tror jag, att barnet när de till slut omsider sent på dagen träffas och han fått sina vantar, tillitsfullt lutar sig mot pappan. Just det, tror jag, är bara ett barns enda möjlighet. Att trots allt försöka känna tillit.

Odenplan

För nog är det så att Gustafsson gett oss en berättelse om människan utsatthet och ondska eller kanske snarare oförmåga. Han ger oss en beskrivning av en pappas, en mammas, ett barns liv i tydliga men samtidigt oskarpa bilder. Som om han vill ge oss läsare en möjlighet att i berättelsen läsa in våra egna liv och våra egna erfarenheter. Och detta i ett språk som är tydligt och otydligt, vackert och skitigt, sammansatt och enkelt – dvs. som det ska vara i en bra bok. Läst så kan jag inte ge Odenplan annat en fem stars av fem i betyg. Och rekommendera den till eftertänksam läsning. Att boken, kan jag väl tillägga, nominerades till Augustpriset 2019 är inte mer än rätt.


Men, undrar du förstås, slog jag då upp vad fantasmagoriskt betyder? Visst. Det bör du också göra. Själv bär jag i mitt skraltiga minne fortfarande med mig en liten text som den intelligente Alf Henrikson skrev en gång – Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visste det mesta. Så är det. Och nu vet jag vad det där djävla ordet betyder.

Alf Henrikson-sällskapet - Sveriges största och mest aktiva ...


xxx
Uppe i rotundan rådde en sömnig stämning av världsfrånvändhet som även strömmade ur de trötta bibliotekariernas halvöppna ögon, där de blickade ut över glasögonbågarna mot besökarna. I försöken att kväva sina gäspningar upparbetade de sina sista krafter för att svara på frågor som med vassa röster riktades mot dem och nötte dem släta i en långsam erosion. Förr eller senare fick de allihop se sig besegrade, till slut tvingades de allesammans lämna rotundan för att behålla sinnesfriden och dra sig tillbaka in i magasinen eller för att göra ännu en tidsödande, men ouppmärksam dragning i lyrikrummet, det som bara användes av hånglande ungdomar eller en och annan säckig gestalt som satt med glansig blick böjd över en urgammal och repig laptop.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar