Trots att jag är en gammal man – nåja! - kan jag
fortfarande inte låta bli en och annan dumhet. En av dessa är att
läsa de omdömen om en bok som ambitiösa bokförlag låter trycka
på omslagen till böcker och ibland tillika på deras insidor. Det
är nästan aldrig bra. Antingen får man orealistiskt höga
förväntningar på boken eller så fattar man ingenting av omdömena
och känner sig bara dum i huvudet. Beträffande Odenplan
av Daniel Gustafsson gällde för mig det sistnämnda.
Och varför det då? Tja - vad ska man tycka om att i
boken ”personliga skuldtrauman bryts mot omvärldens hårda
former, centraleuropeiska minnen slår in i ett sönderfallande
medvetande och gör stadens färger och lukter fantasmagoriskt
påträngande”. Samtidigt som andra recensionscitat gör
gällande att boken på ett eller annat sätt kan förknippas med så
vitt skilda storheter som Peter Handke, Herta Müller och Virginia
Woolf. Ja, vad ska man tycka? Annat än att överord är överord,
oklarhet är oklarhet och att det känns inte så lite pinsamt att
behöva slå upp vad ”fantasmagoriskt” kan tänkas betyda.
Nå. Det var alltså tyvärr en viss uppförsbacke när
jag började läsa Odenplan. Men jag läste som alltid
initialt med små andetag och jämfört med de citerade bak- och
insidesrecensenterna med både begränsade ambitioner och litterära
kunskaper. Men snart läste jag nästan andlöst och med en vilja att
verkligen tränga igenom den verklighet i romanen som är deras som
är utan namn i den – en mamma, en pappa, ett barn – och det liv
som för dem alla tre tycks rämnat i uppgivenhet och en molen dimma.
Och en pågående skilsmässa.
Vi följer i boken under en dag främst pappan och
barnet. Barnet som för första gången skall vara med pappan efter
att han flyttat till en sunkig lägenhet nära den ursprungliga
gemensamma. Pappan som både försöker och inte försöker, som både
kan och inte kan, vara den förälder som ett barn behöver. Över
honom vilar som ett svart minne en händelse som skrämde barnet och
som gett honom själv både ett litet fysiskt ärr på ett finger och
ett än större mentalt. Båda, som det verkar, som livslånga
påminnelser. Men också en skuld över att livet blivit som det
blivit tynger honom. Och som så ofta vid skilsmässor känner han
mammans förebrående närvaro nästan fysiskt. Dagen och livet
bjuder honom, pappan, motstånd.
Kommer pappan klara sitt liv, att leva med sitt barn,
att hantera minnena efter det gamla livet, att återigen kunna
arbete. Ja, jag vet inte. Kanske, kanske inte. Ett lackmustest för
detta blir hur han klarar att ge sitt barn ett par vantar som de båda
glömde på morgonen när barnet skulle till förskolan. Han klarar
det. Han gör ju det. Men med knapp nöd. Och efter en dag – eller
kanske snarare ett liv i koncentrat – där motgångar hopar sig och
egentligen bara tillfälligheter räddar honom från att misslyckas.
Det hjälper inte, tror jag, att barnet när de till slut omsider
sent på dagen träffas och han fått sina vantar, tillitsfullt lutar
sig mot pappan. Just det, tror jag, är bara ett barns enda
möjlighet. Att trots allt försöka känna tillit.
För nog är det så att Gustafsson gett oss en
berättelse om människan utsatthet och ondska eller kanske snarare
oförmåga. Han ger oss en beskrivning av en pappas, en mammas, ett
barns liv i tydliga men samtidigt oskarpa bilder. Som om han vill ge
oss läsare en möjlighet att i berättelsen läsa in våra egna liv
och våra egna erfarenheter. Och detta i ett språk som är tydligt
och otydligt, vackert och skitigt, sammansatt och enkelt – dvs. som
det ska vara i en bra bok. Läst så kan jag inte ge Odenplan
annat en fem stars av fem i betyg. Och rekommendera den till
eftertänksam läsning. Att boken, kan jag väl tillägga,
nominerades till Augustpriset 2019 är inte mer än rätt.
Men, undrar du förstås, slog jag då upp vad
fantasmagoriskt betyder? Visst. Det bör du också göra. Själv bär
jag i mitt skraltiga minne fortfarande med mig en liten text som den
intelligente Alf Henrikson skrev en gång – Att slå upp, sa
gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han
visste det mesta. Så är det. Och nu vet jag vad det där djävla
ordet betyder.
xxx
”Uppe
i rotundan rådde en sömnig stämning av världsfrånvändhet som
även strömmade ur de trötta bibliotekariernas halvöppna ögon,
där de blickade ut över glasögonbågarna mot besökarna. I
försöken att kväva sina gäspningar upparbetade de sina sista
krafter för att svara på frågor som med vassa röster riktades mot
dem och nötte dem släta i en långsam erosion. Förr eller senare
fick de allihop se sig besegrade, till slut tvingades de allesammans
lämna rotundan för att behålla sinnesfriden och dra sig tillbaka
in i magasinen eller för att göra ännu en tidsödande, men
ouppmärksam dragning i lyrikrummet, det som bara användes av
hånglande ungdomar eller en och annan säckig gestalt som satt med
glansig blick böjd över en urgammal och repig laptop”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar