Jan Bertoft - Lögnens höga pris.

Vanja Ek heter i fiktionens värld en kriminalinspektör. Om henne har jag nu läst två sk kriminalromaner – först Minnets slutna rum och nu Lögnens höga pris. Den första skriven av Jan Bertoft och Håkan Tängnander i samarbete, den senare efter Tängnander bortgång av Bertoft ensam. Det är två – en tredje lär tydligen vara på minst planeringsstadiet – böcker som är fullt läsvärda inte minst i tider av karantän och osäkerhet. Vi behöver alla tid och rum för avslappnad läsning. Alla tankar vi tänker är ju inte sådana som räddar världen i ofredstider. Alla böcker vi läser behöver ju inte vara skrivna av Horace Engdahl eller den senaste Nobelpristagaren.

Jag gav Minnets slutna rum tre stars av fem i betyg, dvs. klart godkänt efter min egen privata bedömningsskala, och blev dessutom till min egen överraskning omnämnd och citerad på den nya bokens insida under min pseudonym Bokhållarens läsblogg. Vem kunde ha väntat sig detta? Ja, inte jag. Dessutom – kan jag väl avslöja redan nu – kommer jag att ge Lögnens höga pris samma betyg. Tre stars av fem.

Det betyder alltså att jag tycker att boken är läsvärd och någorlunda trovärdig när det gäller polisarbetet. Någorlunda. Jag föreställer mig ändå att fröken kriminalinspektörens sätt att sköta sitt arbete med den kraft och det mod i barm som sker i boken kanske inte fullt ut är i enlighet med polisens handbok. Men vad gör det? Som läsare av kriminalromaner är man ju inte ute efter att kunna bocka av punkt efter punkt i handboken utan man vill ju i avkopplande syfte läsa en fiktiv text som ändå bär trovärdighetens prägel. Och det får man i Lögnens höga pris.

Bokens själva story med kopplingen till köttindustrin är ju aktuell och kan säkert dessutom både under och efter läsningen få en och annan läsare att sätta hamburgaren i halsen. Åtminstone om man som er Bokhållare är en känslig själ. Jag tycker att Bertoft lyckas sätta den suspekta, och ibland närmast kriminella, hanteringen av djur under lupp och kanske kan boken i den delen kunna vara en del av den berättigade kritiken mot industrin.

De mord som begås får ju sin upplösning, förstås. Men jag tycker nog ändå att Bertoft kunnat sy ihop trådarna, åtminstone i den del som gäller den internationella kopplingen, ännu lite bättre. Jag antar att det kan vara svårt i den sk verkligheten kunna hitta trovärdiga bevis för att fälla minsta lilla buse här i landet och säkert än svårare när det gäller kopplingar till utlandet. Men nu läser vi ju en kriminalroman. Och där kan man väl ta sig lite större friheter tänker jag mig. Åtminstone för att lite lugna mina känsliga nerver. In med buset bakom lås och bom, tack.

Rent språkligt är väl boken inget mästerverk direkt. Men om hur många böcker kan man säga det? Den har en klar och tydlig drive i slutet som imponerar liksom beskrivningen av polisens mer gråa vardagsarbete med att lösa fallet. Men det finns ändå som jag ser det en del språkliga missar, t.ex. ”Trots mörkret kunde Elsa se hans blixtrande ögon”.

Nå. Nog om det. Boken är klart läsvärd och säkert inte bara i tider av husarrest. Tre stars av fem i betyg alltså. Men kanske är jag snål som vanligt.

Smaklig spis, köttälskare.