Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

torsdag 19 mars 2020

Olga Tokarczuk - Daghus, natthus.


När man närmar sig det intressanta men svårfångade och omfattande ämnet litteraturvetenskap på universitetet brukar man – eller åtminstone brukade man – ibland t.ex. en mulen fredagseftermiddag innan det strax var dags att fira helg, kunna få i uppgift att försöka analysera och beskriva vilken avsikt en författare kan ha haft med just den titel hen valt till sin bok och varför hen valt just den framför alla andra möjliga.

Bildresultat för olga tokarczuk bild
OT i Sudetbergen?

Så – trots att det är en coronadyster torsdagsförmiddag när detta skrivs och läggs ut – vad menar då Olga Tokarczuk med titeln Natthus, daghus till sin bok frågar jag mig här och nu. Om hon ens menade något. Ja, måste jag erkänna, inte vet jag. Den eventuella tanken hon säkert har haft har både under och efter läsningen glidit mig förbi. Så nu vet ni det, okända ev. läsare av denna blogg. Jag får väl skylla på den stress med åtföljande koncentrationssvårighet som lätt kan drabba oss som är i den epidemiologiska riskgruppen när vi tänker på vad som kan ske med oss och många andra i denna pestens tid. Hej och hå.

Nå. Men går man så till bokens baksida läser vi att ”Daghus, natthus är en genreöverskridande roman om en plats, som rör sig obehindrat mellan dåtid och nutid”. Roman alltså. Men jag undrar jag. För mig är boken mer av en släpande fristående novellsamling med lösa – och ibland inga alls – band mellan berättelserna i den. Det finns förvisso en plats där mycket rör sig kring och likaså en hel del personer som återkommer och säkert kan anses spela ett slags huvudroller. Men det finns också nästan lika många både platser och personer som knappt alls har en koppling till huvudtemat och dessa personer. Vissa av bokens berättelser är korta – blinkar du det allra minsta är de slut innan du vet ordet av – andra sträcker sig över ett ganska stort antal sidor. En del återkommer dessutom av och till i boken och bildar på det sättet en egen sammanhållen liten berättelse i den. (Inte minst, vill jag gärna ha nämnt, den om helgonet Kummernis och hennes sexuellt förvirrade hävdatecknare, som är både läs- och minnesvärd.) Andra försvinner bort i dimman i Sudetbergen, där boken sägs utspela sig. Och det gör ju inget. Inget alls.

Romanen – som vi då tydligen ska kalla boken – får alltså nog ändå trots allt uppfattas som en intressant och läsvärd collagebok med ett antal personer och deras liv som sammanhållande länk. Den gemensamma basen är väl alltså att det mesta utspelar sig i de mystiska Sudetbergen – den bergskedja som närmast ligger i gränsområdet mellan Tjeckien och Polen och som historiskt spelat ett viss roll från 1000-talet i Tysk-romerska riket fram till när Tjeckoslovakien överlämnade området till det sk Tredje riket, för att sedan återfå området efter kriget. Nog om det.

I detta gränsområde rör sig människor, djur och tankar obehindrat över fastlagda gränser i såväl den sk verkligheten som i romanen. Vilket onekligen ger en spännande dimension till vad vi läser om. Vad är som man säger sant? Vad är som man säger påhitt? Och vad av detta spelar egentligen någon roll? Men att området tycks vara en utmärkt grogrund för drömmar, minnen och lagrade berättelser som har större eller mindre kopplingar till just denna sk verklighet verkar hursomhelst otvetydigt.

Daghus, natthus

Nå. Trots en enligt min mening något splittrad helhet i Daghus, natthus kan man mycket väl försvara att ge den fyra stars av fem i betyg. Om man är på gott humör. Och dessutom beaktar att boken är skriven på ett närmast metaforiskt och mycket vackert språk. (Hade man sen sluppit alla satans beskrivningar av svampar och dessutom ett eller annat recept – sic – om hur dessa skapelsens avarter kan tillagas kanske betyget kunde blivit ännu lite högre. Kanske).

xxx
Flugsvampstårta.
3 stora nyplockade hattar av rodnande flugsvamp
5 hg torkad rodnande flugsvamp
2 franskbrödbullar
1 glas mjölk
1 gul lök
lite finhackad persilja
1 ägg
1 äggula
ströbröd
salt och peppar efter behov

Blöt bullarna i mjölken. Fräs upp löken i lite matfett, tillsätt den fint skurna och uppblötta torkade flugsvampen, vispa tillsammans med äggulan, strö över den finhackade persiljan, krydda efter smak. Pensla hattarna med ägg, doppa dem i ströbrödet och panera dem gyllenbruna. Varva hattar och fyllning och gratinera i ugnen.


Rodnande flugsvamp – Amanita rubescens


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar