Albert Camus - Pesten.

I dessa Coronatider läser man ju i pressen olika förslag till karantänläsning riktad kanske främst till oss som befinner sig i mer eller mindre frivillig husarrest, förlåt karantän. Alla verkar vilja oss i de sk riskgrupperna väl och vi anpassar oss – det är väl egentligen bara högbrynta sk kändisar inom gruppen 70+, vilka som vanligt tycker de själv vet och kan bäst, som kör på som vanligt. Men frågan är om jag inte själv är farligt nära den attityden. Fast nu har jag ju ett par personer i min närhet som inte bara vill mig väl utan också drar mig i örat när jag faller tillbaka i gammalt invant mönster. Tack för det, vill jag bara ha sagt. Fast det är knappt jag ens får gå till det lokala konditoriet – för att inte tala om Systemet - för lite stödköp, och det känns ju för all del lite surt.

Nå. Nu plockade jag från bokhyllan fram min gamla Delfinpocket av den karantänrekommenderade Albert Camus´ Pesten från 1963, fast den kom ju på svenska första gången redan i slutet av 1940-talet. Snedläst var den och gulnad och säkert inpyrd av allehanda bakterier och annat skit. Det allra mesta kom jag ihåg, märkte jag när jag nu läste om den på en lördag eftermiddag/kväll när delar av familjen var och roade sig på annat håll. Jag la sen ut den på min blogg efter att jag ätit en härlig speciallax och druckit lite gott vin därtill. Skål medborgare!

(Hur många vet by the way vad Delfinserien var? Förläggare Per Gedin, verksam på Bonniers, kunde efter stort motstånd och efter förebild från engelska Penguin Books starta pocketutgivning i först Aldus i slutet på 1950-talet, med fokus på populärvetenskap, och sedan i just Definserien runt 1960, med fokus på kvalificerad skönlitteratur. Motståndet var alltså stort eftersom pocketformat här hemma mer eller mindre var synonymt med sk kiosklitteratur, och sånt ville ju inte det förnäma Bonniers förknippas med. Men succén var omedelbar och stor och följdes också av motsvarande satsningar från andra förlag. I dag kan man ju inte föreställa sig den svenska bokmarknaden utan sin pocketutgivning. För detta skall Gedin äras och höljas i lager).

”De egendomliga händelser, som skildras i denna berättelse, inträffade i Oran år 194...”. Så lyder den klassiska inledningen till Pesten. Nu tänker jag inte vare sig recensera, kommentera eller betygsätta denna bok som tillhör världslitteraturen och som det måste anses tillhöra allmänbildningen att vara någorlunda bekant med. Jag skall i stället för de säkert ointresserade ev. läsare av denna blogg avslöja en ungdomsförsyndelse.

(Dock inte omslaget till mitt gamla ex, som har omslagsillustration av Svenolov Ehrén).

Jag tillhörde vid tidpunkten då jag första gången läste boken en liten grupp bleka skönandar i den lilla staden Lund. Vi inte bara läste boken utan diskuterade den också livligt och ingående. Men också kanske ännu mer livligt och ingående vad som hände eller inte hände den lille obetydlige och misslyckade tjänstemannen Joseph Grand. Han som förlorat sin kvinna och som trots åratals ansträngningar inte lyckts formulera första meningen i den bok han ville skriva. Det tycke vi som ansåg oss vara en intellektuell och marxistisk elit var utomordentligt skrattretande.

Nu inser jag att vi förtjänade ett slag på käften. Men fortfarande kan jag ur minnet citera den sista mening som jag tror att Grand till slut kunde tycka var sådan att han kunde acceptera den. Ack ja. Förlåt oss Grand, skulle jag vilja säga, ty vi visste inte bättre. Ung och dum var man då. Vad är man nu?

xxx

”Grands röst ljöd nu dovt; `En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne´s blommande alléer`. Så tystnade han.”

”Vid ett annat tillfälle läste han för sina båda åhörare upp den första meningen i följande omarbetning: `En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne´s blommande alléer”.

”Och så läste han med segerstolt min meningen: `En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en praktfull fux genom Bois de Boulogne´s alléer, fulla av blommor`”.

”Ovanför dessa ord stod med prydlig handstil den sista versionen av den mödosamt utformade meningen. Läs den, sa Grand. Och Rieux läste. `En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en praktfull fux fram genom Bois de Boulogne´s alléer, som prunkade av blommor`. Är det bra så?, frågade den gamle med feberhet stämma. Rieux undvek att se på honom”.

Bois de Boulogne