Olga Tokarczuk - Spel på många små trummor.

Av någon oklar anledning har noveller aldrig riktigt varit min påse. Jag har – och det är förstås inte bara dumt utan säkert också häpnadsväckande okänsligt – ofta uppfattat noveller som ett slags utkast till romaner, en skiss till något bättre och större som av någon anledning stannat av och inte kunnat fullbordas. Jag vet – det är ju en ren oförskämdhet mot de författare som ägnat novellformen sin skaparkraft och också åstadkommit mycket bra och läsvärt i det formatet. Jag kan ju bara påminna mig själv och kanske andra om t.ex. Lars Ahlin och Thorsten Jonsson som jag läst med intresse och glädje och varför inte också Nobelpristagaren Alice Munro (”den samtida novellkonstens mästare”). Dessutom satsar ju Novellix brett och stort på novellformatet. Och – inte att förglömma – häromåret kom ju också den viktiga och intressanta boken Svenska noveller från Almqvist till Stoor med Ingrid Elam och Jerker Virdborg som redaktörer som jag både läste och tyckte mycket om. (Läs gärna min kommentar till boken om du har tid och lust – (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/02/ingrid-elam-och-jerker-virdborg-red_5.html). Men det verkar ändå konstigt nog som att det är så illa att novellformatet inte riktigt fastnar i min grunda hjärna. Men nog om det.

Nog om det. För nu har jag läst de av Olga Tokarczuks noveller som hon gett ut i antologin Spel på många små trummor. Och det är en bok som kan rekommenderas också till oss novelltvivlare. Hon ger oss läsare spännande, intressanta, sannolika, osannolika … ja, fortsätt själv … berättelser som är obrutet läsvärda och tänkvärda och som, tilltalande nog, inte ger oss något svar på frågan vad hon kan tänkas vilja ge oss läsare utöver det. Mer än, det blir i vart fall mitt svar, alltså ett par timmars minnesvärda läsögonblick. Novellerna i boken är, som jag läser dem, som oväntade möten med främmande människor. Har man tur stannar mötet i minnet. Om hur många författare kan man säga det?

Novellerna här är ofta dunkla, motsträviga och svåra att omedelbart tyda. Men måste man det? Istället blir det i spänningen eller kontrasten mellan språk och gestaltning som läsaren bjuds in i Tokarczuks eget speciella universum. Hon skriver här på en klar, ren närmast förlösande prosa som bär alla berättelserna och ger oss läsare möjligheten att ta emot dem nästan som en gåva. Även de, inte minst de, jag inte riktigt förstår.

Vad är det då vi får läsa om? Kanske om den omöjliga kärleken; den vi söker men aldrig finner. Om tron att vi ser det som förefaller synligt för alla; men illusionen faller. Om tillfälligheter som kan bli en ny del av vår tillvaro; men vi avstår eller tvingas avstå. Om hur omständigheter drabbar oss och leder oss mot döden; eller livet. Om hur en annan person tar över hela vår tillvaro; eller tror vi det bara. Om …

Mycket är som sagt tilltalande oklart. Men klart är att jag ger boken fem stars av fem i betyg och rekommenderar den uppriktigt till läsning.

xxx

”När brasan tagit sig i den öppna spisen satte de igång med middagen – som en samkörd duett – hon hackade vitlök, han sköljde salladen och fixade såsen. Hon dukade, ha korkade upp vinet – det påminde om perfektionistisk dans där ens danspartners rörelser är så välkända att man slutat lägga märke till dem. Det slags dans där partnern upphör att existera, man dansar med sig själv”.