Av Beate Grimsrud har jag tidigare bara läst den bok som så många andra läst, dvs. En dåre fri från 2010. Det var en bra och läsvärd bok som fick många läsare och också nominerades till Nordisk Rådets litteraturpris av både Norge och Sverige. Den föll dock på målsnöret och priset gick i stället till Sofi Oksanens Utrensning, tror jag det var. Välförtjänt i och för sig vill jag ha sagt, men det kändes nog surt för Grimsrud kan jag tänka mig, inte minst med tanke på den ovanliga dubbla nomineringen.
Nå. Men nu har jag tragglat mig igenom ytterligare en bok av Grimsrud, nämligen Evighetsbarnen från 2015. Tragglat igenom är tyvärr en korrekt beskrivning, för det är ingen bra bok enligt min mening. Må andra tycka annorlunda. Vi läser om främst fyra ensamma hjärtans pågående livskramp eller ska man kanske säga kamp för en slags överlevnad. Men också om t.ex. ett kattskrälle, som en av romanfigurerna bär omkring på sin axel, och för den delen ytterligare ett par andra personer, lika kantstötta som de fyra huvudpersonerna. Ingen verkar lycklig. Allt liv är i molom. Om sådant har man ju läst tidigare och funnit läsvärt, men icke här.
Romanen figurer är ändå relativt komplexa, samspelet mellan dem likaså. Det finns till slut också en slag koppling till deras yttre, om än kanske inte inre, liv - förenade men ändå separerade. Räcker det? Nej, inte för mig. I En dåre fri menar jag att Grimsruds språk öppnade upp för en slags tolkning eller beskrivning av drömmar eller snarare psykoser som gav romanen ett intressant djup. Här tycker jag att den dimensionen saknas. I vart fall uppfattar jag den inte. Men, vill jag ändå gärna ha sagt, det finns ändå vissa ska man kalla det aforistiska formuleringar som känns tilltalande. Och värda att försöka komma i håg. Ändå så blir det för min del för mycket prat och prat och allt mindre av en utveckling av romanens händelser och intrig, särskilt i bokens andra halva.
Nä. Bäste okände läsare av denna blogg nu får det vara nog för min del – läs hellre något annat blir mitt lilla råd. Men tre stars av fem kan jag väl trots allt ge Evighetsbarnen. (Och nu fortsätter den till synes evighetslånga uppackningen av flyttkartonger).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar