Lena Andersson är väl för folk i gemen – för sådana som du och jag, eller åtminstone jag, vill säga – mest känd för sina böcker om Ester Nilsson och Hugo Rask (eller om den senare häpnadsväckande nog skulle vara en förklädd Roy Andersson), dvs. Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. De har jag läst med ganska så stort intresse och dessutom lyssnat på olika debatter och diskussioner om dem. För Egenmäktigt förfarande fick Andersson märkligt nog Augustpriset, vilket nog säger mer om hur priskommittén den gången gick lite vilse än om bokens rent litterära förtjänster. Den är bra och läsvärd av andra skäl.
Jag har också läst hennes bok Sveas son, med underrubriken En berättelse om folkhemmet. Om den kan man, enligt min mening, hävda att anslaget, tanken hos Andersson med boken, var mer lovande och intressant än slutresultatet. Huvudpersonen Ragnar sägs vara en tankens och händernas man och vara en sinnesbild för det då uppväxande folkhemmet. I så fall, menar jag, är han mer den stela tankens man som hellre drar ett drag med rubanken, slöjdlärare som han är, än just tänker och fullföljer en tanke. Men det gäller kanske, vid närmare eftertanke, många av oss. Hursomhelst – Dottern är en fristående fortsättning på boken och böckerna är delvis överlappande.
Om Andersson kan man väl också säga att jag under många år läste hennes återkommande kolumner i Dagens Nyheter – alltid intressanta, oftast svårtuggade, inte så sällan nästan obegripliga. Men vem vill inte läsa en intellektuellt utmanande text. Nu har hon tyvärr alldeles nyligen övergått till att skriva i Svenska Dagbladet och har därmed försvunnit från min horisont. SvD passar mig inte riktigt och ej heller att bläddra mig fram på dess nätupplaga. Nä, just där är Ragnar och jag nog lika strakbenta skulle jag kunna tänka mig – tidning skall läsas på papper och därmed basta.
Nå. Nu är Dottern enligt sig egen underrubrik en berättelse om folkhemmets upplösning, vilket skulle vara intressant om detta tema gick att uppfatta i andra delar av romanen än där Andersson i tydligt inskjutna delar skriver oss läsare på näsan att vi läser om just detta. I själva romanens berättelse kan jag inte se att detta egentligen framgår. I stället läser vi mer om hur Ragnar – det är alltså densammes dotter Elsa som är centralgestalten i boken – går omkring i livet med uppdragna axlar och inte lyckas tygla vare sig sin son eller Elsa att lydigt falla in i hans världsbild. Båda lyckas väl i livet – Erik, det är sonen, gör en internationell karriär inom bankvärlden, och Elsa blir så småningom disputerad akademiker. Hon läser, vilket Ragnar förfasade sig över redan i Sveas son, tom Kafka. Och om sådana personer vet man ju hur det går. Illa eller bra – välj själv. Ragnar vet ju vad han tycker.
Han är inte direkt anpassad till en framväxande modernitet och en värld stadd i förändring. Han menar också att viljan, dvs. den som Elsa själv kan ha som riktmärke för sitt eget liv, är en opålitlig vägvisare för framtiden. Den sanna vägen framåt går i den riktning Ragnar pekar. Menar han.
Och han lyckas nästan. I bokens första halva pressar han i det närmaste ihjäl den stackars Elsa till att bli en framstående skidlöpare och detta fram till att hon helt enkelt bestämmer sig för att lägga av. Vad gör Ragnar då? Han tiger - ”Ingen kan tiga som denne fader. Hans tigande är tal, hans tystnad ett eget språk. Om detta land inte hade yttrandefrihet inskriven i lagen skulle hans tigande kunna fällas i domstol för allt den förmedlar”. I bokens andra halva läser vi om Elsas första stapplande steg mot självständighet och ett mer akademiskt inriktat liv medan hon lever tillfälligt i USA som au pair. Hon möter där nya idéer, nya tankar, ett nytt förhållningssätt.
Båda delarna är intressanta att läsa. Båda, inte minst den andra delen, är skrivna på ett tilltalande språk och på en klar spänstig prosa – i långa stycken påminner texten rentav om hennes kolumner i DN - och det blir tydligt för oss läsare att Elsa söker efter något ännu okänt och i sinom tid kommer att finna det. Men lär vi oss något om folkhemmets upplösning. Nä.
Gör då detta något? Nä. Det är en bok väl värd de tre stars av fem jag härmed ger den. Inte minst för de intressanta resonemang om både ditten och datten som Andersson spränger in i främst del två. Men den som är intresserad av att läsa om folkhemmets upplösning får nog gå någon annanstans, menar jag. Men läs gärna både Sveas son och Dottern tillsammans. Det är de värda och varför då inte i en studiecirkel eller läsecirkel. Där finns det säkert någon som kan se sammanhanget med folkhemmet och dess upplösning som jag inte ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar