Amos Oz - Det tredje tillståndet.

Amos Oz – Det tredje tillståndet.

Den gode Amos Oz var väl ända fram till sin död för ett par år sedan antagligen en av de kandidater till Nobelpriset i litteratur som många av oss vanliga dödliga litteraturintresserade hade på en egen tio-i-topplista. Skälet till detta kan förstås variera, men jag gissar att det i så fall till stor del berodde på att vi läst i vart fall romanerna Min Michael och En berättelse om kärlek och mörker. Och förstås säkert också Judas. Men om sådant vet man ju inte så mycket. Men för egen del var i vart fall Det tredje tillståndet inte skälet till att han fanns med på min lista. Det vet jag åtminstone. Allt som de goda författarna skriver – Nobelpriskandidater eller inte – motiverar ju inte oreserverade hyllningar.

Här i Det tredje tillståndet läser vi bla om det första, det andra och således också det tredje tillståndet. Nu är jag ju lite gammal och trög och inser väl någorlunda vad de första och andra tillstånden kan tänkas vara dvs, som Oz ser på saken, sömnen och vakenhet. Men det tredje då? Jo ” … detta ljus som omsluter hela hans väsen både utifrån och inifrån ända sedan den tidiga morgontimmen”. Ja ja, sånt låter sig ju sägas, men någon vidare klarhet i frågan om detta det tredje tillståndet tycker jag inte Oz ger oss. Men gör det något? Nä, det tycker jag inte. Somligt får man som läsare helt enkelt bara tugga i sig och antingen lägga boken åt sidan om det blir för mycket av konstigheter för ens smak eller gå vidare i texten.

Denne han är huvudperson i boken och heter, eller snarare kallas, Fima. Det är en lätt tilltufsad medelålders man som, får man nog säga, balanserar på undergångens rand. Han tillhör väl den typen av misslyckade intellektuella som inte kunnat samla sig till en examen men som ändå tycker sig kunna och veta allt om det mesta och inte drar sig för att sprida dessa sina insikter till alla och envar i såväl text som ständiga telefonsamtal. Och för den delen vid fysiska träffar, och då av olika slag vill jag ha sagt. Han kan således vara rätt så påfrestande understundom men också klart briljant när han är på det humöret.

Denne man lever i en nästan mardrömslik alldeles egen drömvärld skulle jag vilja påstå ety han gått vilse i skärningspunkten mellan de förhoppningar eller föreställningar om ett annat, bättre och annorlunda liv han en gång haft och hur detta hans enda liv blev. Om detta finns det hos honom för all del en medvetenhet, men kanske mest ändå hos hans vänner och för den delen gamla och nya älskarinnor.

Nu låter ju detta kanske som om boken skulle vara platt och ointressant. Så är förstås inte fallet. Oz skriver som alltid bra. Storyn är inte oäven, åtminstone fram till det för min del något oväntade slutet. Och de samtal som förs mellan Fima och hans vänner är ganska så intressanta och väl värda att följa. Visserligen är det så att de inte så sällan pratar smörja och att samtalen rör sig i cirklar, men för vem gäller inte det och detta kanske oftare än vi vill medge? För nog kan det vara så för oss alla som för Fima att vi rör oss i tillvaron efter kartor eller kanske rentav fragment av kartor som vi fått från barndomen eller hittat under färdens gång och att vi med dem i handen orienterar oss framåt i tillvaron efter bästa förmåga. Så kan det vara. Läst så har Det tredje tillståndet sina poänger som en slags handbok i livets svåra konst. Detta vårt enda liv om vars riktning vi inte kan veta så mycket och kanske inte, åtminstone som i Fimas fall, heller riktigt kan påverka.

Trots att vi vill och trots att vi kämpar på så gott vi kan. För kom ihåg att om ljuset inom dig släcks – hur stort blir då inte mörkret? Undrar både Fima och jag. Och säkert också Oz.

Så fyra stars av fem måste jag allt ge Det tredje tillståndet. Men tycker nog ändå att du, min okända läsare av denna blogg, hellre kan läsa annat av Oz. Varför inte Judas? Den passar utmärkt i dessa satans karantäntider – ganska tjock är den, ganska skickelsediger likaså. Och den frestar på din förmåga att tänka och känna. Sånt är inte dumt.