Christoffer Carlsson - Brinn mig en sol.

Lättlurad är ju vad man är. Är och har varit. Som det här med deckare. Jag har ju läst en del sådana och läser för all del fortfarande en och annan. Så är det. Men så fort påsken kommer känner jag det nästan som ett tvång – ja, jag säger bara Påskekrim – att bära hem en deckare från Äppelvikens bokhandel. I år blev det den omtalade och smått hypade Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson, prisbelönad författare och kriminolog. Deckare och deckare, för resten. Carlsson kallar själv sin bok kriminalroman. Fast endast han, GW och andra entusiaster vet väl skillnaden.

Omtalad är vad den är. Men är den bra? Jag måste erkänna att jag hade svårt för den. Jag uppfattade den som pretentiös i tonen och dessutom något långrandig och ju längre jag kom i den dessutom allt mindre trovärdig tyckte jag den blev, vilket väl måste vara ett kardinalfel för en deckare. Även om författaren kallar boken kriminalroman. Det finns ju ingen anledning att som läsare ställa lägre krav på en sådan vad gäller intrig, miljöbeskrivningar, personporträtt, sammanhang, allvar och allt annat man har i bakhuvudet när man bedömer andra romaner. Eller kort sagt så måste kravet på kvalitet vara desamma oavsett genrer. Och här tycker jag faktiskt att Brinn mig en sol har brister.

Rent språkligt har den dock sina goda förtjänster – särskilt vill jag ha sagt när boken närmar sig sin upplösning - även om jag också här tycker att Carlsson ibland faktiskt krånglar till det för sig själv och läsaren. Det finns också enligt min mening longörer och upprepningar som bara känns onödiga och irriterande.

Trovärdighet skrev jag, detta så viktiga moment för vilken bok som helst, inte minst en deckare. Och vad ska man då säga om hur Carlsson låter två poliser agera på ett för bokens intrig och upplösning avgörande sätt? Annat än att det inte är vare sig rimligt eller trovärdigt. Här lämnar jag dig, min okände läsare av denna blogg, bortom möjligheten att riktigt förstå vad jag menar – jag brukat ibland anklagas för att som man numera säger spoila för mycket - men polisens uppgift är att lösa brott inte att begå dem eller dölja dem. Och därmed sagt att det är just det som Carlsson låter två poliser göra. Men Carlsson beskriver trots allt polisernas moraliska och etiska dilemma och de krafter som driver dem till denna handling på ett även för en skeptisk läsare övertygande sätt. Orätt kan trots allt ibland kanske vara rätt. Åtminstone i en deckare med högre ambitioner än att roa för stunden. Och de två poliserna beskrivs med ömhet och på ett berörande sätt.

Det finns hos Carlsson litterära avsikter som jag inte riktigt tycker han klarar av att fylla upp. Det är lite grand som han vill kränga på sig Gogols kappa. Det tycks inte räcka för honom att åstadkomma en skapligt bra deckare vad gäller intrigen och få till det hela också rent språkmässigt. Nä, det måste till något annat också, tycks han mena. Som det här med den i olika sammanhang återkommande sädesärlan. Den dyker upp av och till och när då för intrigen viktiga personer ser den varslar detta om sorg och olycka. Och så blir det också för de stackare som råkar se denna lilla rara fågel, och särskilt dess bröstfläck. Jaha, tänker man, det var ju lite trist att just hen här och nu skall drabbas av problem. Att låta skicka in en sädesärla i storyn för att vi som läsare bara ska sitta och vänta på vilka bekymmer som skall drabba en person känns enligt min mening lite väl litterärt konstruerat. Och onödigt.

Och pliktskyldigast stoppar han in poeten Elsa Grave, som en period bodde i de trakter där boken utspelar sig, och som dessutom är den som i en citerad strof fått ge namn åt boken, i handlingen. Titta här, mina bästa läsare, vad jag vet och kan, tänker han kanske. Men vänta nu – den där fotbollstränaren Janne Andersson, bodde inte också han i krokarna? Jo, in med honom också i en bisats. (Jag vet att jag är orättvis. Men jag har så svårt att stava rätt till låkalfärg).

Det första av de mord som Brinn mig en sol handlar om inträffar samma kväll som Olof Palme mördas. Carlsson låter detta faktum spegla både en samhällsutveckling och skillnaden mellan land och stad, de styrande och de styrda och han beskriver också den bestörtning och chock som statsministermordet drar genom landet. Detta gör han på ett mycket bra sätt. Tryggheten i både det lilla och det något större sammanhanget påverkas starkt och de två morden – och för den delen de i boken följande - blir en illustration på att något närmar sig ett slut och något annat, ännu okänt, skymtar nästan hotfullt vid horisonten. Storyn löper också över två tidsplan, 1986 och relativ nutid, vilket ger boken en intressant dynamik.

(Carlsson låter i sinom tid en författare, eller om man så vill privatdeckare, lösa de mord som begås i boken. Ska det tolkas på ett sådant sätt att Carlsson menar att den kader märkliga privatdetektiver som fortfarande ägnar sig åt Palmemordet kan han rätt i någon mening? Antagligen inte. Förhoppningsvis inte.)

Nå. Men vilket betyg ska Brinn mig en sol ha? Tre stars av fem, vare sig mer eller mindre. Det hjälper inte att den lilla orten Harplinge – hej M! – nämns ett par gånger. Och detta med all rätt, vill jag tillägga. Och inte heller hjälper det att han beskriver gamla mäns fallenhet för att anteckna allt i våra svarta anteckningsböcker.