Ola Larsmo - Översten.

 

Av Ola Larsmo har jag genom åren läst en hel del, men det var väl först med Swede Hollow som jag för min del kom att placera honom i facket över den stora rad av habila författare vi har i fosterlandet. Boken var en bred och viktig episk roman om svenska emigranter i Minnesota och var, får man nog säga, ett formidabelt kraftprov och den fick också helt välförtjänst många läsare. Swede Hollow kom 2016 och Larsmo har nu (dvs 2020) gett ut en ny riktig tegelsten med migranttema – den är på nästan 600 sidor – där han berättar om en man vid namn Knut Oscar Brundin, hans liv i Fattigsverige och hans otroliga liv USA, inte minst hans delaktighet i inbördeskrigets USA. Boken heter Översten. För överste är just vad Knut Oscar så småningom blir i Nordstatsarmén.

Men innan han och läsaren kommer dit är det mycket som skall avhandlas. Livet i Sverige under första delen av 1800-talet är för honom som för de flesta i arbetarklassen, dvs fattigt och eländigt, i hans fall kanske djävligare än för många andra. Vad vet jag. Alla hans syskon dör av fattigdom och sjukdom, mamman försvinner helt sonika en dag och visar sig ensam ha emigrerat till Amerika. Pappan super, förstås. Men Knut Oscar kämpar på, förstås. Så träffar han en kvinna, gifter sig och bestämmer sig för att också de ska emigrera. På en helveteslik överfart på en överfull båt föds deras barn och mamman, hustrun dör. Så ensam över landgången när båten kommer till New York går alltså Knut Oscar med ett spädbarn på armen.

Så inträffar det första herrens under, ett av flera följande. Han hittar nämligen i New York sin från hemmet förlupna mamma, hon tar emot honom och barnet med öppna armar trots att hon nu gift om sig, han lär sig språket på nolltid som det verkar, det lilla barnet dör, han möter gud, han avlägger examen med högsta betyg på en religiös skola, han gifter sig på nytt. Och säkert mer därtill. Men framförallt blir han enrollerad till den sk Nordstatsarmén i inbördeskrigets Amerika. Och då har vi kommit ca halvvägs i den 600-sidiga romanen.

Fram till dess har Översten enligt min mening varit en intressant beskrivning av ett människoöde i Sverige och Amerika och dessutom i romanens form en beskrivning över vad som kan ha hänt en livs levande man vid namn Knut Oscar Brundin. Denne har nämligen verkligen levt och verkat på ungefär det sätt som Larsmo, utan att förfalla till en reell levnadsbeskrivning som är korrekt till minsta kommatecken, beskriver för oss. Larsmo har hämtat stoff från bla olika historiska dokument och samtal med Knut Oscars nu levande släktingar som förankrar romanens Knut Oscars göranden i det liv den verklige Knut Oscar mycket väl kan ha levt. Detta är en imponerande insats av Larsmo. Men räcker det? Det korta svaret för min del är nej. Inte fullt ut.

För Översten blir enligt min mening från att ha varit en klart läsvärd bok med biografiska inslag om en emigrant som mot alla odds lyckas väl i det nya landet till något som får påtagliga drag av en hagiografi. Knut Oscar, som nu bytt efternamn till Broady, gör uppenbarligen väl ifrån sig i det bittra och segdragna kriget och slutar också som överste. Men varför Larsmo ägnar ungefär halva boken åt detta helveteskrig, och hans beskrivningar av olika slag och hur folk dör som flugor i dem är mycket explicita, och mindre åt den kamp med hans gud – ”Utur djupen ropar jag till dig, Herre, visa din makt” - som pågår inom Knut Oscar gör boken mindre intressant än den annars kunnat bli.

Krigsskildringar har vi läst tidigare. Men ett levnadsöde som påminner om verklighetens Knut Oscar knappast alls vad jag vet. När ett som man kan tro framgångsrikt liv i det nya landet tycks ligga öppet för honom bestämmer han sig i stället för att återvända till hemlandet och här starta en religiös församling som blir basen för baptiströrelsen. Men Larsmos roman slutar innan Knut Oscar återvänt vilket för mig är svårt att förstå. Varför 300 sidor skildringar av huvuden och lemmar som far till höger och vänster men inga om den kamp på olika plan som återstår för Knut Oscar när han åter beträder svensk mark. Ja varför?

Denna invändning är för mig väsentlig, men får inte förta att Översten är en imponerande stark och mycket läsvärd bok. Larsmos förberedande arbete kan inte ha varit enkelt och han lyckas mycket väl i beskrivningarna av livet i både Sverige och Amerika. Han skriver bra med en tilltalande enkelhet och klarhet och är förstås en skicklig berättare. Mycket av texten kommer att stanna kvar i mitt minne och påminna mig om vilket liv som levts i detta vårt hemland för bara ett par andetag sedan. Och vad som drev människor att lämna det.

Att man som läsare – med vilken rätt kan man onekligen fråga sig – har invändningar mot en författares olika beslut när han sitter framför sin skrivmaskin och formulerar den text som skall presenteras för oss får ju inte hindra oss från att ha en uppfattning om det som vi faktiskt läser. Och här måste jag för min del konstatera att Översten kan rekommenderas till läsning och begrundan. Själv ger jag den fyra stars av fem i betyg. Andra ger den säkert fler. Eller färre. Och det är ju som det ska vara. Eller hur?