Roberto Bolano - Amulett.

 

Jag vet ju att jag sagt det förr om andra författare, men igen: om inte Roberto Bolano hade avlidit i relativt ung ålder – han blev bara 50 år – tror jag ganska så säkert att han hade varit om inte Nobelpristagare i litteratur så åtminstone en av kandidaterna till priset under ett antal år. Men jag har ju haft fel förr så vad vet man. Bolano är född i Chile, var bosatt en period i Mexiko och dog i Barcelona i Spanien år 2003. Han skrev både poesi och romaner och själv har jag bara läst de till svenska översatta De vilda detektiverna, Om natten i Chile, den fantastiska 2066 som är en tegelsten på över 1000 sidor och som passar utmärkt i dessa, även för oss vaccinerade, stillsamma tider av karantän och reflektion. Och nu också den till omfånget lilla boken Amulett, som du läser ut på en dag eller två.

Det betyder förstås inte att den är särdeles lättläst. För det är den inte. Den yttre ramen i romanen handlar om en märklig kvinna vid namn Auxilio Lacouture som, när vi först möter henne, sitter gömd på en toalett i ett av Mexiko Citys universitet när armén ockuperar landet och universiteten. Där sitter hon i tolv dagar. Därefter lever hon, får man nog säga, ett slags utanförskapsliv i den akademiska och intellektuella världen och umgås väl mest med de unga poeter som hon kommer att kalla sig en modergestalt för, eller snarare är det nog så att hon menar sig vara alla poeters mamma. Vad det nu kan tänkas betyda eller innebära. Men hur som helst kommer Auxilio, får man nog säga, att med utgångspunkt från den där toaletten som i en slags tidsmaskin betrakta och värdera alla personer hon möter och också alla tider som inte bara varit utan även, spännande nog, kan antas komma. Sämre bärande tanke i en roman kan man ju tänka sig.

Om författaren lyckas fylla den med liv, rörelse och innebörd. Och det gör ju förstås Bolano. Storyn är tilltalande slingrig och understundom knappt möjlig att se eller förstå. Men Auxilio har, det blir nog alltmer tydligt, något viktigt ärende eller kan man säga budskap att förmedla. Tydligt och tydligt för resten – man får nog som läsare, vid närmare eftertanke, trots allt säga att det blir alltmer dunkelt. Och sånt tilltalar i vart fall mig. Lägg till detta att Bolano faktiskt skrivit en underhållande bok på sin sedvanliga eleganta och läsvärda prosa.

Så kan man se på Amulett. Gör man det kan boken inte få annat än fyra stars av fem. Gör man det inte får den – ja, vad vet jag.