Kjell Westö - Tritonus.

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: 

Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visste

mesta). Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en

dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av

det skälet kallats för Djävulen i musiken. Det används, lär jag mig, inte bara i

den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok Tritonus? Ja kanske för den känsliga läsaren

med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra

bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller –

om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller

specifikt. Menar jag nog. Därmed också sagt att Tritonus är en bra bok.

Nå. Men vad om Tritonus? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som

i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är

en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och

amatörmusiker. Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller

kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta

när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt.

Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som

meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga

besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han

heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast

sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han

heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och

nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än

tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig

grad av förhoppning. Men hur länge?

Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken

grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot

horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor. Länge än,

länge än. Men en gång. Ja, fy fan.

Men Tritonus då? Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den

sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika

människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också

beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och

till vävs in i storyn. Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med

både me-too och den pågående pestsmittan i boken.