Andreas Lundberg är författare, förläggare och
översättare. Han driver det oberoende bokförlaget Alastor Press. Som
översättare, både under pseudonym och i eget namn, har han översatt inte minst
franskspråkiga klassiker men också amerikanska poeter. I början av 2015 föll han
ner i en djup depression och låg under en tid inlagd på psykiatriskt sjukhus
för behandling.
Det är erfarenheterna från denna tid som han skriver om i
boken Storm i den pelare som bär. Den
publicerades första gången 2016.
Den är den första i en serie av tre som samtliga getts ut på
Modernista. Jag kommer här på bloggen att efterhand kort kommentera alla tre,
dvs också Ofarbar tystnad från 2019 och Gerontion som kom ut i år.
Men här och nu en kort kommentar till Storm i den pelare som bär.
Jag vet inte om man kan kalla boken för roman. Lundberg och
förlaget kallar den omväxlande text eller berättelse. Oavsett vilket är det en
autofiktiv återgivning av det helvete som drabbade Lundberg under 2015 och som
resulterade i hans i boken återgivna vistelse och behandling på en psykiatrisk
klinik. Texten är enligt Lundberg själv skriven på hans mobiltelefon under
vistelsen där och i långa stycken tydligen utan att han ens i efterhand kan
komma ihåg att han skrivet den. När den ges ut i tryckt form är den redigerad i
så måtto att vissa personer inte ska kunna kännas igen och andra – säkert
inklusive honom själv - mer eller mindre skyddas från vad han skrev i det
tillstånd han befann sig i då. Texten, vill jag gärna ha sagt, är rent
litterärt mycket läsvärd. Och som ristad i ett blödande hjärta.
För vad vi läser är förtvivlade rop från helvetets
förgårdar. Är det litteratur Lundberg skapat eller är det bara självterapeutiska
anteckningar han förde när han befann sig på botten av en mörk bitter verklighet?
Är det ens motiverat att ge ut dem och för andra att läsa? Att de i stunden
hjälpte Lundberg, även om han i efterhand inte var helt medveten om vad han skrev,
verkar ju uppenbart. Men varför ska jag och andra läsa dem, blir frågan.
För att det är viktigt att förstå hur andra kan ha det i de
mörkaste av stunder och vad vi själva skulle kunna hamna i om det värsta skulle
hända också oss blir svaret. För det är ju så att vi alla rör oss i en
medvetandesfär som pendlar mellan vad jag skulle vilja kalla överdriven
glättighet eller konstlad glädje – jag hittar just nu inga andra ord – och mer
eller mindre tydliga depressiva tillstånd. Rörelser inom detta spektrum upp
eller ner från det läge vi oftast befinner oss i är fullt normala och vanliga
och sker för oss alla. Vissa kan komma farligt nära vår personliga övre gräns
och hamna i ett mer eller mindre (fullt hanterbart) maniskt tillstånd. Andra
åter för nära den nedre gränsen och hamna i ett (fullt hanterbart) depressivt
tillstånd. Så kan det bli för oss alla. Så blir det för oss alla. Vissa däremot,
som Lundberg, faller för djupt neråt och bortom vad som kan vara hanterbart
utan professionell hjälp.
Därför, menar jag, är det viktigt att veta vad som kan hända
oss själva och andra i ens omgivning om detta sker och dessutom vara medveten
om att hjälp finns att få när rörelsen neråt pågår för länge och blir för djup.
Det är också detta, menar jag, som kan uppfattas som budskapet i Lundbergs bok
– hjälp finns, sök den. Hjälp finns även om man kanske i stunden inte ser den eller
uppfattar den. Hjälp finns då där där man uppfattar att den finns – inte minst inom den
medicinska professionen eller, som jag tror kan gälla i Lundbergs fall, möjligen
också inom religionen. Skit samma var skulle jag vilja säga. Ta den där du uppfattar
att den finns. När du kommer upp från botten och blicken, hjärnan och
medvetandet klarnar kan du möjligen rensa bort det som då kan uppfattas som i
sammanhanget onödig barlast.
Säger då Lundberg detta i sin bok. Nej. Det är jag och bara
jag som tömmer ur mig mina oreflekterade men dock synpunkter. Vad Lundberg
däremot gör är att beskriva sin egen personliga färd neråt och bortom den
normala depressionsgränsen och in i sjukdom. Och hur det är att vistas på denna
personliga botten. Det gör han på ett sätt som berör och som skakar om mig och
säkert de flesta andra läsare.
”Havsdykaren i tung pansar, som pulsar omkring i sin grumliga
ljuskägla. Stormen som kom däruppe rev bort hans skepp, slet av hans luftslang.
Tog allt. Hur många steg i dyn innan sanningen stod klar för honom?”
Lundbergs text är alltså starkt personlig, inte minst då han
beskriver ett par akuta skov som drabbade honom med barnen och förskolepersonal
närvarande men också förstås tiden på sjukhuset. Hur länge han burit fröet till
det depressiva tillståndet inom är sig förstås omöjligt att veta men att hans möjliga
skilsmässa spelar roll i sammanhanget är väl otvetydigt. Det blir väl
ytterligare en sten i den ryggsäck som han bär förutom allt annat som tynger
honom och drar honom neråt. Hans samlade situation blir som en malström där han
känner att han inte längre har kontroll över livet. Och det har han ju inte
heller.
Finns det då hopp för Lundberg och andra i hans situation?
Ja, absolut. Lundberg skriver insiktsfullt i ett efterord att han personligen inte
har några förhoppningar om att bli fullt frisk men att han försöker leva med
sjukdomen. Hur ska jag kunna han någon annan synpunkt för hans del. Men jag
delar hans förhoppning för honom. Och andra som är eller kommer att hamna i motsvarande
situation.
Boken Storm i den pelare som bär skulle jag vilja att
många läste. Det är däremot omöjligt för mig att sätta ett betyg på denna dagboksbok
från helvetet där vi får läsa en medmänniskas bottenlösa förtvivlan. Men jag
vill att du, just du, läser den. Den var säkert smärtsam att sammanställa för
Lundberg. Den var smärtsam att läsa för mig och kommer att bli det för dig. Men
nödvändig.