Andreas Lundberg - Storm i den pelare som bär.

 

Andreas Lundberg är författare, förläggare och översättare. Han driver det oberoende bokförlaget Alastor Press. Som översättare, både under pseudonym och i eget namn, har han översatt inte minst franskspråkiga klassiker men också amerikanska poeter. I början av 2015 föll han ner i en djup depression och låg under en tid inlagd på psykiatriskt sjukhus för behandling.

Det är erfarenheterna från denna tid som han skriver om i boken Storm i den pelare som bär. Den publicerades första gången 2016.

Den är den första i en serie av tre som samtliga getts ut på Modernista. Jag kommer här på bloggen att efterhand kort kommentera alla tre, dvs också Ofarbar tystnad från 2019 och Gerontion som kom ut i år. Men här och nu en kort kommentar till Storm i den pelare som bär.  

Jag vet inte om man kan kalla boken för roman. Lundberg och förlaget kallar den omväxlande text eller berättelse. Oavsett vilket är det en autofiktiv återgivning av det helvete som drabbade Lundberg under 2015 och som resulterade i hans i boken återgivna vistelse och behandling på en psykiatrisk klinik. Texten är enligt Lundberg själv skriven på hans mobiltelefon under vistelsen där och i långa stycken tydligen utan att han ens i efterhand kan komma ihåg att han skrivet den. När den ges ut i tryckt form är den redigerad i så måtto att vissa personer inte ska kunna kännas igen och andra – säkert inklusive honom själv - mer eller mindre skyddas från vad han skrev i det tillstånd han befann sig i då. Texten, vill jag gärna ha sagt, är rent litterärt mycket läsvärd. Och som ristad i ett blödande hjärta.

För vad vi läser är förtvivlade rop från helvetets förgårdar. Är det litteratur Lundberg skapat eller är det bara självterapeutiska anteckningar han förde när han befann sig på botten av en mörk bitter verklighet? Är det ens motiverat att ge ut dem och för andra att läsa? Att de i stunden hjälpte Lundberg, även om han i efterhand inte var helt medveten om vad han skrev, verkar ju uppenbart. Men varför ska jag och andra läsa dem, blir frågan.

För att det är viktigt att förstå hur andra kan ha det i de mörkaste av stunder och vad vi själva skulle kunna hamna i om det värsta skulle hända också oss blir svaret. För det är ju så att vi alla rör oss i en medvetandesfär som pendlar mellan vad jag skulle vilja kalla överdriven glättighet eller konstlad glädje – jag hittar just nu inga andra ord – och mer eller mindre tydliga depressiva tillstånd. Rörelser inom detta spektrum upp eller ner från det läge vi oftast befinner oss i är fullt normala och vanliga och sker för oss alla. Vissa kan komma farligt nära vår personliga övre gräns och hamna i ett mer eller mindre (fullt hanterbart) maniskt tillstånd. Andra åter för nära den nedre gränsen och hamna i ett (fullt hanterbart) depressivt tillstånd. Så kan det bli för oss alla. Så blir det för oss alla. Vissa däremot, som Lundberg, faller för djupt neråt och bortom vad som kan vara hanterbart utan professionell hjälp.

Därför, menar jag, är det viktigt att veta vad som kan hända oss själva och andra i ens omgivning om detta sker och dessutom vara medveten om att hjälp finns att få när rörelsen neråt pågår för länge och blir för djup. Det är också detta, menar jag, som kan uppfattas som budskapet i Lundbergs bok – hjälp finns, sök den. Hjälp finns även om man kanske i stunden inte ser den eller uppfattar den. Hjälp finns då där där man uppfattar att den finns – inte minst inom den medicinska professionen eller, som jag tror kan gälla i Lundbergs fall, möjligen också inom religionen. Skit samma var skulle jag vilja säga. Ta den där du uppfattar att den finns. När du kommer upp från botten och blicken, hjärnan och medvetandet klarnar kan du möjligen rensa bort det som då kan uppfattas som i sammanhanget onödig barlast.  

Säger då Lundberg detta i sin bok. Nej. Det är jag och bara jag som tömmer ur mig mina oreflekterade men dock synpunkter. Vad Lundberg däremot gör är att beskriva sin egen personliga färd neråt och bortom den normala depressionsgränsen och in i sjukdom. Och hur det är att vistas på denna personliga botten. Det gör han på ett sätt som berör och som skakar om mig och säkert de flesta andra läsare.

”Havsdykaren i tung pansar, som pulsar omkring i sin grumliga ljuskägla. Stormen som kom däruppe rev bort hans skepp, slet av hans luftslang. Tog allt. Hur många steg i dyn innan sanningen stod klar för honom?”

Lundbergs text är alltså starkt personlig, inte minst då han beskriver ett par akuta skov som drabbade honom med barnen och förskolepersonal närvarande men också förstås tiden på sjukhuset. Hur länge han burit fröet till det depressiva tillståndet inom är sig förstås omöjligt att veta men att hans möjliga skilsmässa spelar roll i sammanhanget är väl otvetydigt. Det blir väl ytterligare en sten i den ryggsäck som han bär förutom allt annat som tynger honom och drar honom neråt. Hans samlade situation blir som en malström där han känner att han inte längre har kontroll över livet. Och det har han ju inte heller.

Finns det då hopp för Lundberg och andra i hans situation? Ja, absolut. Lundberg skriver insiktsfullt i ett efterord att han personligen inte har några förhoppningar om att bli fullt frisk men att han försöker leva med sjukdomen. Hur ska jag kunna han någon annan synpunkt för hans del. Men jag delar hans förhoppning för honom. Och andra som är eller kommer att hamna i motsvarande situation.

Boken Storm i den pelare som bär skulle jag vilja att många läste. Det är däremot omöjligt för mig att sätta ett betyg på denna dagboksbok från helvetet där vi får läsa en medmänniskas bottenlösa förtvivlan. Men jag vill att du, just du, läser den. Den var säkert smärtsam att sammanställa för Lundberg. Den var smärtsam att läsa för mig och kommer att bli det för dig. Men nödvändig.

Andreas Norman - Svart sol.

En vacker dag i den soliga månaden juli får jag ett mail från Bonniers som undrar om jag vill ha ett gratisexemplar av Andreas Normans nya bok Svart sol mot att jag – antar jag att man vill, även om det inte är direkt uttalat - skriver några rader om den på min obetydliga blogg med för dagen 479 följare. Det hela verkar onekligen lite desperat från förlagets sida men, tänker jag, varför inte. Det tycks ju, har jag noterat, som om var och varannan av de amatörbloggarkollegor jag följer stup i kvarten hämtar ut paket med gratisböcker från förlagen. Så varför inte också jag. Om än bara för en enda bok vid ett enda tillfälle.

Så därför har jag nu relativt nogsamt läst igenom spänningsromanen, som förlaget kallar boken, Svart sol. En bok jag annars sannolikt inte hade läst och inte heller följt som sommarföljetong i DN. Det blev ett antal förlorade timmar som aldrig kommer tillbaka. För det är ingen bok som direkt faller mig i smaken.

Men väl många andra har jag förstått. Och det är ju som det ska vara – jag gillar en sak, du – min okände läsare av denna blogg – en annan. Hur skall det annars vara. Tänk om alla hade samma dåliga smak som jag.

Men – nån djävla ordning får det väl trots allt vara i en spänningsroman. Nån sorts rimlig logik, nån grad av sannolikhet. Och varför inte också ha en story som kan relatera till dagsaktuella och möjliga framtida händelser och på det sättet kanske spela en intressantare roll än att bara vara en förströelse för stunden. Annars är väl risken stor att den faller bort ur minnet när boksidorna väl slagits ihop och boken, i bästa fall, sorterats in i bokhyllan.

Nu kommer jag att spoila lite, som man säger på modern svenska. Så hoppa över en rad eller tio om du vill det. Eller noga räknat allt fram till de sista två styckena i denna sura drapa. För sur är vad den är.

Men så här är det. En svensk hemlig kvinnlig agent, hon heter Bente, inom säkerhetspolisen får i uppgift att nästla in sig bland en grupp svenska aggressiva högerkrafter och då försöka avslöja deras hemliga planer. I samma veva går hon ut på Tinder för att försöka hitta en vän/älskare. Bara detta är ju orimligt. Hoppas jag.

Men det blir värre, dvs osannolikare. För vem svarar på hennes rop i natten om inte en supersnygg, supersexig svensk man som dessutom visar sig vara duglig i sängen. Han heter Erik. Men, framgår det så småningom, han bär på hemligheter. Minsann han gör.

Historien rullar nu till en början på i spår som känns ganska så rimliga från de utgångspunkter som Norman lagt upp för boken. Lite spännande blir det också. Ganska så avslöjande för tankegodset hos delar av de svenska radikala högerkrafterna likaså. Att kärlek, misstro och svek kan rymmas i samma hjärta blir också efterhand tydligt. Allt detta gör Norman bra. Och han skriver dessutom med en kraft i pennan som känns tilltalande. Så här långt är alltså det mesta OK.

Men så släpper historien enligt min mening från rimlighetens och sannolikhetens stabila grund. Det visar sig nämligen att den gode Erik, svensk som han är, är hemlig agent för den brittiska hemliga polisen och har av det skälet nästlat in sig i samma högergrupp som Bente. De båda ländernas hemliga poliser spelar dessutom under täcket med varandra. Både han och Bente kämpar alltså för samma goda sak utan att veta om det. Men båda misstror efterhand varandra. Båda tror att den andre är en reell högerradikal. Och kärleken dem emellan svalnar – i vart fall från Bentes sida. Hon tycker det känns lite kymigt att lägga sig i samma säng som fienden.   

I det läget känner jag ungefär samma sak som en av de svenska hemliga cheferna – ”Han känner svindeln, den välbekanta, att stå inför en labyrint”. Chefen hittar väl ut. Och jag med för all del, även om det tog emot.

Men intresset för bokens fortsatta händelseutveckling har svalnat för min del. Även när Bente och Erik – nu avslöjade som infiltratörer – kämpar tillsammans i skogarna med de beväpnade högergubbarna efter sig och skotten viner mellan tallarna. Men de klarar sig förstås. Tröttsamt känns det hursomhelst för en nu bara till hälften intresserad läsare.

Det är knappt jag sedan orkar följa vad som väl ska vara bokens clou, nämligen hur Bente Valkyrialikt nästan, men bara nästan, lyckas förhindra hur högergubbarna som en avledande manöver kan spränga Kungsträdgården sönder och samman. Hur det går med statyn av den för dessa grupperingar store idolen Karl XII berättar Norman märkligt nog inte. Kanske står han fortfarande, nu verkligen i rök och damm, och pekar österut med sin styva, stela arm. Däremot kan hon förhindra att regeringschefen, vilket var mörkermännens egentliga avsikt med alltihop, får ett skott i buken. Gott så. Allt slutar därmed så lyckligt man kan begära. Ett antal vanliga flanörer i Kungsan stryker med liksom några tjänstemän på regeringskansliet, men maktens män klarar sig alltså som vanligt.

Men vid det här laget har den gode Erik redan plockats hem till London av sin uppdragsgivare. Besviken på Bente som i sin tur är besviken på honom och detta trots att de nu vet allt om varandras resp. uppdrag. Men kärlekens vägar är, i böcker som i det levandes livet för oss vanliga människor, nästan aldrig vare sig rak eller välasfalterad. Bara svängig och gropig.

Och sen då? Jo det blir på det viset att Bente, duktig som hon är, efter ett bra tag, nästan inemot ett år, kan sniffa sig fram genom Londons bagerier till just det som Erik nu äger och där han står och bakar bröd. Jag försäkrar – det är just det som händer. Och kärleken förväntas väl blomma upp igen. För inte anstränger sig Bente så till den milda grad bara för att smaka på nybakat bröd. Men konstigare saker har ju för all del hänt.

(En liten parentes. Inte mycket kan väl vara mer fel än att i en bokkommentar tycka att författaren borde skrivit en annan bok än han nu gjort. Men faktum är att jag tycker att Norman med sina goda kunskaper i ämnet och sitt goda handlag med svenska språket kunde ha gjort det. Som det är nu har han skrivit en helt vanlig spänningsroman och gjort det ganska så bra. Men visst hade det varit mycket intressantare att läsa vad skett om mörkermännen lyckats i sitt uppsåt att ta kål på statsministern. Vad hade hänt då i samhället på kort och lång sikt. Vilka hade de politiska konsekvenserna blivit. Hur hade vanligt folk reagerat. Hur hade de mörka krafterna mobiliserat. Hur hade dess motkrafter agerat. Vad hade skett inom den öppna och hemliga polisen. Inom militären. Klarar sig den ständigt upphetsade moderate polistalesmannen från hjärtinfarkt eller inte. Frågorna hopar sig. Detta och mer därtill - förutom kanske just om den moderate mannen - hade jag hellre läst om även i en spänningsroman. Hellre än att två presumtivt älskande äter bullar tillsammans. Men så tänker väl bara en gammal surgubbe).

Nå. Betyg då? Ja en tre stars av fem kan Svart sol allt få inte minst för de inledande verkligt starka tiotalet sidor och Normans goda språkhantering. Så får det bli. Men några fler gratisböcker lär det väl inte komma i brevlådan.

#andreasnormanwriter

#albertbonniersforlag