Andreas Lundberg - Storm i den pelare som bär.

 

Andreas Lundberg är författare, förläggare och översättare. Han driver det oberoende bokförlaget Alastor Press. Som översättare, både under pseudonym och i eget namn, har han översatt inte minst franskspråkiga klassiker men också amerikanska poeter. I början av 2015 föll han ner i en djup depression och låg under en tid inlagd på psykiatriskt sjukhus för behandling.

Det är erfarenheterna från denna tid som han skriver om i boken Storm i den pelare som bär. Den publicerades första gången 2016.

Den är den första i en serie av tre som samtliga getts ut på Modernista. Jag kommer här på bloggen att efterhand kort kommentera alla tre, dvs också Ofarbar tystnad från 2019 och Gerontion som kom ut i år. Men här och nu en kort kommentar till Storm i den pelare som bär.  

Jag vet inte om man kan kalla boken för roman. Lundberg och förlaget kallar den omväxlande text eller berättelse. Oavsett vilket är det en autofiktiv återgivning av det helvete som drabbade Lundberg under 2015 och som resulterade i hans i boken återgivna vistelse och behandling på en psykiatrisk klinik. Texten är enligt Lundberg själv skriven på hans mobiltelefon under vistelsen där och i långa stycken tydligen utan att han ens i efterhand kan komma ihåg att han skrivet den. När den ges ut i tryckt form är den redigerad i så måtto att vissa personer inte ska kunna kännas igen och andra – säkert inklusive honom själv - mer eller mindre skyddas från vad han skrev i det tillstånd han befann sig i då. Texten, vill jag gärna ha sagt, är rent litterärt mycket läsvärd. Och som ristad i ett blödande hjärta.

För vad vi läser är förtvivlade rop från helvetets förgårdar. Är det litteratur Lundberg skapat eller är det bara självterapeutiska anteckningar han förde när han befann sig på botten av en mörk bitter verklighet? Är det ens motiverat att ge ut dem och för andra att läsa? Att de i stunden hjälpte Lundberg, även om han i efterhand inte var helt medveten om vad han skrev, verkar ju uppenbart. Men varför ska jag och andra läsa dem, blir frågan.

För att det är viktigt att förstå hur andra kan ha det i de mörkaste av stunder och vad vi själva skulle kunna hamna i om det värsta skulle hända också oss blir svaret. För det är ju så att vi alla rör oss i en medvetandesfär som pendlar mellan vad jag skulle vilja kalla överdriven glättighet eller konstlad glädje – jag hittar just nu inga andra ord – och mer eller mindre tydliga depressiva tillstånd. Rörelser inom detta spektrum upp eller ner från det läge vi oftast befinner oss i är fullt normala och vanliga och sker för oss alla. Vissa kan komma farligt nära vår personliga övre gräns och hamna i ett mer eller mindre (fullt hanterbart) maniskt tillstånd. Andra åter för nära den nedre gränsen och hamna i ett (fullt hanterbart) depressivt tillstånd. Så kan det bli för oss alla. Så blir det för oss alla. Vissa däremot, som Lundberg, faller för djupt neråt och bortom vad som kan vara hanterbart utan professionell hjälp.

Därför, menar jag, är det viktigt att veta vad som kan hända oss själva och andra i ens omgivning om detta sker och dessutom vara medveten om att hjälp finns att få när rörelsen neråt pågår för länge och blir för djup. Det är också detta, menar jag, som kan uppfattas som budskapet i Lundbergs bok – hjälp finns, sök den. Hjälp finns även om man kanske i stunden inte ser den eller uppfattar den. Hjälp finns då där där man uppfattar att den finns – inte minst inom den medicinska professionen eller, som jag tror kan gälla i Lundbergs fall, möjligen också inom religionen. Skit samma var skulle jag vilja säga. Ta den där du uppfattar att den finns. När du kommer upp från botten och blicken, hjärnan och medvetandet klarnar kan du möjligen rensa bort det som då kan uppfattas som i sammanhanget onödig barlast.  

Säger då Lundberg detta i sin bok. Nej. Det är jag och bara jag som tömmer ur mig mina oreflekterade men dock synpunkter. Vad Lundberg däremot gör är att beskriva sin egen personliga färd neråt och bortom den normala depressionsgränsen och in i sjukdom. Och hur det är att vistas på denna personliga botten. Det gör han på ett sätt som berör och som skakar om mig och säkert de flesta andra läsare.

”Havsdykaren i tung pansar, som pulsar omkring i sin grumliga ljuskägla. Stormen som kom däruppe rev bort hans skepp, slet av hans luftslang. Tog allt. Hur många steg i dyn innan sanningen stod klar för honom?”

Lundbergs text är alltså starkt personlig, inte minst då han beskriver ett par akuta skov som drabbade honom med barnen och förskolepersonal närvarande men också förstås tiden på sjukhuset. Hur länge han burit fröet till det depressiva tillståndet inom är sig förstås omöjligt att veta men att hans möjliga skilsmässa spelar roll i sammanhanget är väl otvetydigt. Det blir väl ytterligare en sten i den ryggsäck som han bär förutom allt annat som tynger honom och drar honom neråt. Hans samlade situation blir som en malström där han känner att han inte längre har kontroll över livet. Och det har han ju inte heller.

Finns det då hopp för Lundberg och andra i hans situation? Ja, absolut. Lundberg skriver insiktsfullt i ett efterord att han personligen inte har några förhoppningar om att bli fullt frisk men att han försöker leva med sjukdomen. Hur ska jag kunna han någon annan synpunkt för hans del. Men jag delar hans förhoppning för honom. Och andra som är eller kommer att hamna i motsvarande situation.

Boken Storm i den pelare som bär skulle jag vilja att många läste. Det är däremot omöjligt för mig att sätta ett betyg på denna dagboksbok från helvetet där vi får läsa en medmänniskas bottenlösa förtvivlan. Men jag vill att du, just du, läser den. Den var säkert smärtsam att sammanställa för Lundberg. Den var smärtsam att läsa för mig och kommer att bli det för dig. Men nödvändig.