Andreas Norman - Svart sol.

En vacker dag i den soliga månaden juli får jag ett mail från Bonniers som undrar om jag vill ha ett gratisexemplar av Andreas Normans nya bok Svart sol mot att jag – antar jag att man vill, även om det inte är direkt uttalat - skriver några rader om den på min obetydliga blogg med för dagen 479 följare. Det hela verkar onekligen lite desperat från förlagets sida men, tänker jag, varför inte. Det tycks ju, har jag noterat, som om var och varannan av de amatörbloggarkollegor jag följer stup i kvarten hämtar ut paket med gratisböcker från förlagen. Så varför inte också jag. Om än bara för en enda bok vid ett enda tillfälle.

Så därför har jag nu relativt nogsamt läst igenom spänningsromanen, som förlaget kallar boken, Svart sol. En bok jag annars sannolikt inte hade läst och inte heller följt som sommarföljetong i DN. Det blev ett antal förlorade timmar som aldrig kommer tillbaka. För det är ingen bok som direkt faller mig i smaken.

Men väl många andra har jag förstått. Och det är ju som det ska vara – jag gillar en sak, du – min okände läsare av denna blogg – en annan. Hur skall det annars vara. Tänk om alla hade samma dåliga smak som jag.

Men – nån djävla ordning får det väl trots allt vara i en spänningsroman. Nån sorts rimlig logik, nån grad av sannolikhet. Och varför inte också ha en story som kan relatera till dagsaktuella och möjliga framtida händelser och på det sättet kanske spela en intressantare roll än att bara vara en förströelse för stunden. Annars är väl risken stor att den faller bort ur minnet när boksidorna väl slagits ihop och boken, i bästa fall, sorterats in i bokhyllan.

Nu kommer jag att spoila lite, som man säger på modern svenska. Så hoppa över en rad eller tio om du vill det. Eller noga räknat allt fram till de sista två styckena i denna sura drapa. För sur är vad den är.

Men så här är det. En svensk hemlig kvinnlig agent, hon heter Bente, inom säkerhetspolisen får i uppgift att nästla in sig bland en grupp svenska aggressiva högerkrafter och då försöka avslöja deras hemliga planer. I samma veva går hon ut på Tinder för att försöka hitta en vän/älskare. Bara detta är ju orimligt. Hoppas jag.

Men det blir värre, dvs osannolikare. För vem svarar på hennes rop i natten om inte en supersnygg, supersexig svensk man som dessutom visar sig vara duglig i sängen. Han heter Erik. Men, framgår det så småningom, han bär på hemligheter. Minsann han gör.

Historien rullar nu till en början på i spår som känns ganska så rimliga från de utgångspunkter som Norman lagt upp för boken. Lite spännande blir det också. Ganska så avslöjande för tankegodset hos delar av de svenska radikala högerkrafterna likaså. Att kärlek, misstro och svek kan rymmas i samma hjärta blir också efterhand tydligt. Allt detta gör Norman bra. Och han skriver dessutom med en kraft i pennan som känns tilltalande. Så här långt är alltså det mesta OK.

Men så släpper historien enligt min mening från rimlighetens och sannolikhetens stabila grund. Det visar sig nämligen att den gode Erik, svensk som han är, är hemlig agent för den brittiska hemliga polisen och har av det skälet nästlat in sig i samma högergrupp som Bente. De båda ländernas hemliga poliser spelar dessutom under täcket med varandra. Både han och Bente kämpar alltså för samma goda sak utan att veta om det. Men båda misstror efterhand varandra. Båda tror att den andre är en reell högerradikal. Och kärleken dem emellan svalnar – i vart fall från Bentes sida. Hon tycker det känns lite kymigt att lägga sig i samma säng som fienden.   

I det läget känner jag ungefär samma sak som en av de svenska hemliga cheferna – ”Han känner svindeln, den välbekanta, att stå inför en labyrint”. Chefen hittar väl ut. Och jag med för all del, även om det tog emot.

Men intresset för bokens fortsatta händelseutveckling har svalnat för min del. Även när Bente och Erik – nu avslöjade som infiltratörer – kämpar tillsammans i skogarna med de beväpnade högergubbarna efter sig och skotten viner mellan tallarna. Men de klarar sig förstås. Tröttsamt känns det hursomhelst för en nu bara till hälften intresserad läsare.

Det är knappt jag sedan orkar följa vad som väl ska vara bokens clou, nämligen hur Bente Valkyrialikt nästan, men bara nästan, lyckas förhindra hur högergubbarna som en avledande manöver kan spränga Kungsträdgården sönder och samman. Hur det går med statyn av den för dessa grupperingar store idolen Karl XII berättar Norman märkligt nog inte. Kanske står han fortfarande, nu verkligen i rök och damm, och pekar österut med sin styva, stela arm. Däremot kan hon förhindra att regeringschefen, vilket var mörkermännens egentliga avsikt med alltihop, får ett skott i buken. Gott så. Allt slutar därmed så lyckligt man kan begära. Ett antal vanliga flanörer i Kungsan stryker med liksom några tjänstemän på regeringskansliet, men maktens män klarar sig alltså som vanligt.

Men vid det här laget har den gode Erik redan plockats hem till London av sin uppdragsgivare. Besviken på Bente som i sin tur är besviken på honom och detta trots att de nu vet allt om varandras resp. uppdrag. Men kärlekens vägar är, i böcker som i det levandes livet för oss vanliga människor, nästan aldrig vare sig rak eller välasfalterad. Bara svängig och gropig.

Och sen då? Jo det blir på det viset att Bente, duktig som hon är, efter ett bra tag, nästan inemot ett år, kan sniffa sig fram genom Londons bagerier till just det som Erik nu äger och där han står och bakar bröd. Jag försäkrar – det är just det som händer. Och kärleken förväntas väl blomma upp igen. För inte anstränger sig Bente så till den milda grad bara för att smaka på nybakat bröd. Men konstigare saker har ju för all del hänt.

(En liten parentes. Inte mycket kan väl vara mer fel än att i en bokkommentar tycka att författaren borde skrivit en annan bok än han nu gjort. Men faktum är att jag tycker att Norman med sina goda kunskaper i ämnet och sitt goda handlag med svenska språket kunde ha gjort det. Som det är nu har han skrivit en helt vanlig spänningsroman och gjort det ganska så bra. Men visst hade det varit mycket intressantare att läsa vad skett om mörkermännen lyckats i sitt uppsåt att ta kål på statsministern. Vad hade hänt då i samhället på kort och lång sikt. Vilka hade de politiska konsekvenserna blivit. Hur hade vanligt folk reagerat. Hur hade de mörka krafterna mobiliserat. Hur hade dess motkrafter agerat. Vad hade skett inom den öppna och hemliga polisen. Inom militären. Klarar sig den ständigt upphetsade moderate polistalesmannen från hjärtinfarkt eller inte. Frågorna hopar sig. Detta och mer därtill - förutom kanske just om den moderate mannen - hade jag hellre läst om även i en spänningsroman. Hellre än att två presumtivt älskande äter bullar tillsammans. Men så tänker väl bara en gammal surgubbe).

Nå. Betyg då? Ja en tre stars av fem kan Svart sol allt få inte minst för de inledande verkligt starka tiotalet sidor och Normans goda språkhantering. Så får det bli. Men några fler gratisböcker lär det väl inte komma i brevlådan.

#andreasnormanwriter

#albertbonniersforlag