Sara Strömberg - Sly.

Vem är Sara Strömberg? Jo en svensk medelålders journalist och författare. Som journalist arbetade hon på Länstidningen i Östersund som dess kultur- och nöjesredaktör. Som författare har hon mellan 2008 och 2020 gett ut åtta barnböcker om Birger, det lilla Storsjöodjuret och hans olika äventyr, men mer uppskattad och känd av en lite bredare läsekrets är hon kanske för de två deckare som kom 2021 och 2022 – först Sly och sedan Skred. Sly utsågs dessutom av Svenska Deckarakademin till bästa debut i deckargenren. Inte illa. Särskilt inte när jag läser hur man motiverat priset – ”En stilistiskt kvalificerad och brutalt klarsynt kriminalroman om en glesbygd i förändring”. Jag har nu läst denna hennes prisade debut Sly.

(En parentes. Boken är utgiven av Modernista. Förlaget har varit ifrågasatt av såväl författare som branschen för sina affärsmetoder och så sent som i år varnade Författarförbundet också sina medlemmar att ingå avtal med dem på grund av ”återkommande problem med bland annat avtalsbrott, royaltyredovisningar och oetiska affärsmetoder”. Detta har ju i och för sig inget att göra med boken Sly, men jag noterar för min del ändå den uppfattning som finns om förlaget).

Vad ska man då säga om boken? Inte att den är överdrivet bra, inte. Den kan säkert vara värd sitt pris – jag menar det beror ju inte minst på vilka böcker den ställdes mot, vilket jag inte vet – men jag tycker för min del att Strömberg lagt lite väl mycket focus på glesbygdsfrågan, som Deckarakademin för all del särskilt lyfter fram i sin prismotivering, och för lite på själva deckargåtan och dess lösning. Dessutom - även om jag nu råkar bo i Stockholm och är väl medveten om vilken uppfattning som kan finnas om såväl oss som själva staden, så känns det ändå lite märkligt att läsa hur Strömberg staplar alla schabloner om oss som bor här nästan på rad när hjältinnan i boken tvingas till ett par dygns besök här. Det är också vi som, enligt boken, dränerar själva bokens hjärtland, dvs den landsbygd runt Åre och krokarna däromkring där storyn utspelar sig, på såväl pengar som folk. Som heder och ära och idéer. Det är ju inte min bild, men jag kan ju för all del ha fel. Det har hänt förr.  

Hjältinnan skrev jag. Bokens huvudperson är en ensamstående medelålders arbetslös journalist med vissa relativt ingående beskrivna klimakteriebesvär vid namn Vera Bergström, och som minsann till slut lyckas med det som polisen inte lyckas med, dvs lösa det brott som boken handlar om. Brottet, det är förstås ett mord eller kanske rentav två, och dess kopplingar både bakåt i historien och den betydelse det visar sig ha för vad som sker i bygden i nutid, är tilltalande komplicerat och inte minst trovärdigt konstruerat och beskrivet av Strömberg. Men Veras amatördeckaraktivitet är det inte, enligt min mening. Trovärdigheten blir för min del i den delen låg. Om dessutom tempot i boken inte direkt går på högvarv, så blir ju lite problematiskt för mig som läsare.

Och kärleken – händer då inget på den fronten för Vera? Jo, det verkar inte bättre, men stapplande förstås. Och arbetet – vad sker där då? Jo, det som sällan sker i det verkliga livet. Gissa vad. Och de boende i bygden. Kämpar de på med läckande tak och allt annat problemfyllt som ständigt tycks ske där? Minsann de gör. Lyckas de? Sannolikt. Vem gör då Vera sällskap i sängen - en man eller en älgstudsare? Svaret är älgstudsare. Hoppas på annan ordning i den delen när serien om Vera ska fortsätta – närmast i boken Skred, som jag har i min hand och kommer att läsa med intresse.

Men Sly ger jag för min del tre stars av fem i läsbetyg. Bättre betyg kunde den för all del fått. Men också sämre. Vi får väl se om jag och Strömberg är på bättre humör i nästa bok. Men både rent stilistiskt och vad gäller miljöbeskrivningarna har Sly sina goda förtjänster, det vill jag gärna framhålla. Precis som Deckarakademin.  

Fotograferna okända för mig. 

 

 

Aris Fioretos - De tunna gudarna.

Aris Fioretos, den spränglärde prisbehängde professorn, författaren och översättaren, och tillika ledamoten i att antal utländska akademier, har nu utkommit med ytterligare en läsvärd bok – De tunna gudarna. Varför, blir frågan, har han ännu inte fått vårt eget största litterära pris, jag tänker förstås på Augustpriset, och varför har han ännu inte fått sätta sig på en stol i vår egen fortfarande lite skadeskjutna akademi, dvs Svenska Akademien. Ja, varför. Än är inget för sent, men tiden rinner förstås undan också får honom, som för alla oss andra.

När jag, av olika skäl ovanligt sakta och långsamt, höll på att läsa De tunna gudarna kom Karl Ove Knausgård den 3 december i år med en mycket läsvärd, om än lite svårtuggad, essä i Dagens Nyheter – finns väl fortfarande på nätet skulle jag gissa – med rubriken Därför är romanen viktig. Han inleder med att berätta för oss vad poeten Rainer Maria Rilke påstått, nämligen, skriver Knausgård, att han ”skrev en gång att musik kunde lyfta upp honom, och det är förstås inte något konstigt med det, förrän han tillade: och sätta ner mig någon annanstans”. Här gör Knausgård avstamp i sin essä. För Knausgård, som för många andra av oss läsare av romaner, gäller nämligen detta inte bara, om ens i första hand, musik utan främst litteratur. Från den utgångspunkten skriver sedan Knausgård om vad läsningen spelar för roll, för honom och för oss alla, eller åtminstone många av oss. Läs gärna hans essä.

Och läs gärna också Ingrid Elams nyutkomna bok Romanens segertåg, som inte bara ligger på DN:s veckovis återkommande och intressanta boklista utan också tydligen säljer ganska så bra. Och tacka för det, om det nu stämmer, som det sägs, att den tydligen inte bara söker svaret på frågan om romanens framgång – eller segertåg - utan också, som ett slags tecken i tiden, tydligen hittar det hos kvinnliga läsare. Men jag då? Undrar jag. Jag får väl söka ett eget svar på frågan när jag efter jultomtens besök förhoppningsvis själv kan läsa själv vad Elam skriver.

Men Fioretos då? Var sätter han ner sina läsare i De tunna gudarna? Kanske i insikten om en människas ansvar för inte bara sitt eget liv utan också dess konsekvens för andra människor; kanske i insikten att leva sitt liv ansvarsfullt och någorlunda orubbligt är det enda möjliga för en människa; kanske i insikten att man inte slipper undan när allt ställs på sin spets; kanske i insikten att den aldrig så gott tänkta handlingen kan leda till katastrof. Läst så blir De tunna gudarna en nödvändig bok för oss alla.

Han gör i romanens ett avstamp i att dess huvudfigur får ett brev från en kvinna han haft ett kortvarigt förhållande med - noga räknat ett s.k. one-night stand – och som resulterat i en graviditet som han ung och dum som han då var inte bara var ovetandes om utan också säkert inte ens kunde föreställa sig. Varför ska sådant hända mig, tänkte han antagligen. Han som så många andra, som när det inte längre passar eller är kul bara tar sin hatt och går. Nu vill kvinnan inget annat än att han ska veta att han har ett barn, en dotter som nu är 11 år, och att han genom att skriva brev till henne berättar om sig själv. Han gör så. Detta är romanens handling. Vi följer honom – han heter Ache Middler – genom dessa hans brev – eller om det nu, noga räknat, är ett långt brev med olika kapitel - till dottern om hans liv, hans upp-och nedgång som människa och musiker, hans olika kärlekar, eller snarare kärlekens ständiga undergång, och fram till hans död. En död som följer på ett uppdrag han tagit på sig för att trygga sin sista älsklings framtid.  

Det är en sammanväxt och sammanvägd historia Fioretos ger oss och som visserligen har sin bas, kan man kanske kalla det, i den värld och det sammanhang som är musikens och musikers, men som samtidigt blir en beskrivning av hur vi alla lever, eller i vart fall kan leva, våra liv. Vilken betydelse barndomen och uppväxten har, men också vilket ansvar vi alla har för livet när de egna skyldigheterna så småningom obarmhärtigt börjar krama hjärta och kanske hjärna. Han frågar oss om vi kan leva utan skuld. Svaret är – ja, tänk efter själv. Och tiden går, för Middler som för alla oss andra. Middler frågar sig av och till vad han gjorde under alla dessa år som flöt på. Svaret tycks, för honom som för kanske dig och mig, bli:  ”Inget. Mycket”.

Fioretos romanbygge är imponerande. Han ger oss en story på ett sätt som om han faktiskt själv varit delaktig i den, som om han verkligen själv upplevt det som är bokens kärna. Och då tänker jag inte i första hand på det som många författare kan beskriva – ett liv, kärlekar som kommer och går, ensamhet som tär och gemenskap som bygger upp, kamp för överlevnad – utan musiken och hur musiker tänker och känner. Hur en gitarrs strängar kan få fingrarna att blöda. Hur publikens gensvar får ersätta allt annat. Hur gamla framgångar blir nya undergångar. Romanen blir sammantaget tät, kompakt.

Om Fioretos nu klarar att ge oss ett imponerande romanbygge, vad ska då sägas om hans språk, bokens språkdräkt. Detsamma. Som vanligt skriver han ett klart, närmast poetiskt språk som ömsom tycks likna talspråket ömsom, ska man kanske kalla det, mer litterärt. Hursomhelst njutbart att läsa. Se efter själv.

Så – vad ska då denna nästan 500-sidoga bok få för läsbetyg av en trött gammal pensionär. Minst fyra stars av fem, får det bli. Och med en undran varför boken inte var nominerad till årets Augustpris. Men tur kanske det. För då hade väl den där mannen, tillika elektor för årets pris, som i SvD klagade på nomineringarna – han heter Björn Werner; kom gärna ihåg hans namn – fått ännu en bok att förarga sig på. Frågan är om han ens orkat läsa den. Men vad vet man.

God Jul.

Samtliga fotografer okända för mig.