Aris Fioretos - De tunna gudarna.

Aris Fioretos, den spränglärde prisbehängde professorn, författaren och översättaren, och tillika ledamoten i att antal utländska akademier, har nu utkommit med ytterligare en läsvärd bok – De tunna gudarna. Varför, blir frågan, har han ännu inte fått vårt eget största litterära pris, jag tänker förstås på Augustpriset, och varför har han ännu inte fått sätta sig på en stol i vår egen fortfarande lite skadeskjutna akademi, dvs Svenska Akademien. Ja, varför. Än är inget för sent, men tiden rinner förstås undan också får honom, som för alla oss andra.

När jag, av olika skäl ovanligt sakta och långsamt, höll på att läsa De tunna gudarna kom Karl Ove Knausgård den 3 december i år med en mycket läsvärd, om än lite svårtuggad, essä i Dagens Nyheter – finns väl fortfarande på nätet skulle jag gissa – med rubriken Därför är romanen viktig. Han inleder med att berätta för oss vad poeten Rainer Maria Rilke påstått, nämligen, skriver Knausgård, att han ”skrev en gång att musik kunde lyfta upp honom, och det är förstås inte något konstigt med det, förrän han tillade: och sätta ner mig någon annanstans”. Här gör Knausgård avstamp i sin essä. För Knausgård, som för många andra av oss läsare av romaner, gäller nämligen detta inte bara, om ens i första hand, musik utan främst litteratur. Från den utgångspunkten skriver sedan Knausgård om vad läsningen spelar för roll, för honom och för oss alla, eller åtminstone många av oss. Läs gärna hans essä.

Och läs gärna också Ingrid Elams nyutkomna bok Romanens segertåg, som inte bara ligger på DN:s veckovis återkommande och intressanta boklista utan också tydligen säljer ganska så bra. Och tacka för det, om det nu stämmer, som det sägs, att den tydligen inte bara söker svaret på frågan om romanens framgång – eller segertåg - utan också, som ett slags tecken i tiden, tydligen hittar det hos kvinnliga läsare. Men jag då? Undrar jag. Jag får väl söka ett eget svar på frågan när jag efter jultomtens besök förhoppningsvis själv kan läsa själv vad Elam skriver.

Men Fioretos då? Var sätter han ner sina läsare i De tunna gudarna? Kanske i insikten om en människas ansvar för inte bara sitt eget liv utan också dess konsekvens för andra människor; kanske i insikten att leva sitt liv ansvarsfullt och någorlunda orubbligt är det enda möjliga för en människa; kanske i insikten att man inte slipper undan när allt ställs på sin spets; kanske i insikten att den aldrig så gott tänkta handlingen kan leda till katastrof. Läst så blir De tunna gudarna en nödvändig bok för oss alla.

Han gör i romanens ett avstamp i att dess huvudfigur får ett brev från en kvinna han haft ett kortvarigt förhållande med - noga räknat ett s.k. one-night stand – och som resulterat i en graviditet som han ung och dum som han då var inte bara var ovetandes om utan också säkert inte ens kunde föreställa sig. Varför ska sådant hända mig, tänkte han antagligen. Han som så många andra, som när det inte längre passar eller är kul bara tar sin hatt och går. Nu vill kvinnan inget annat än att han ska veta att han har ett barn, en dotter som nu är 11 år, och att han genom att skriva brev till henne berättar om sig själv. Han gör så. Detta är romanens handling. Vi följer honom – han heter Ache Middler – genom dessa hans brev – eller om det nu, noga räknat, är ett långt brev med olika kapitel - till dottern om hans liv, hans upp-och nedgång som människa och musiker, hans olika kärlekar, eller snarare kärlekens ständiga undergång, och fram till hans död. En död som följer på ett uppdrag han tagit på sig för att trygga sin sista älsklings framtid.  

Det är en sammanväxt och sammanvägd historia Fioretos ger oss och som visserligen har sin bas, kan man kanske kalla det, i den värld och det sammanhang som är musikens och musikers, men som samtidigt blir en beskrivning av hur vi alla lever, eller i vart fall kan leva, våra liv. Vilken betydelse barndomen och uppväxten har, men också vilket ansvar vi alla har för livet när de egna skyldigheterna så småningom obarmhärtigt börjar krama hjärta och kanske hjärna. Han frågar oss om vi kan leva utan skuld. Svaret är – ja, tänk efter själv. Och tiden går, för Middler som för alla oss andra. Middler frågar sig av och till vad han gjorde under alla dessa år som flöt på. Svaret tycks, för honom som för kanske dig och mig, bli:  ”Inget. Mycket”.

Fioretos romanbygge är imponerande. Han ger oss en story på ett sätt som om han faktiskt själv varit delaktig i den, som om han verkligen själv upplevt det som är bokens kärna. Och då tänker jag inte i första hand på det som många författare kan beskriva – ett liv, kärlekar som kommer och går, ensamhet som tär och gemenskap som bygger upp, kamp för överlevnad – utan musiken och hur musiker tänker och känner. Hur en gitarrs strängar kan få fingrarna att blöda. Hur publikens gensvar får ersätta allt annat. Hur gamla framgångar blir nya undergångar. Romanen blir sammantaget tät, kompakt.

Om Fioretos nu klarar att ge oss ett imponerande romanbygge, vad ska då sägas om hans språk, bokens språkdräkt. Detsamma. Som vanligt skriver han ett klart, närmast poetiskt språk som ömsom tycks likna talspråket ömsom, ska man kanske kalla det, mer litterärt. Hursomhelst njutbart att läsa. Se efter själv.

Så – vad ska då denna nästan 500-sidoga bok få för läsbetyg av en trött gammal pensionär. Minst fyra stars av fem, får det bli. Och med en undran varför boken inte var nominerad till årets Augustpris. Men tur kanske det. För då hade väl den där mannen, tillika elektor för årets pris, som i SvD klagade på nomineringarna – han heter Björn Werner; kom gärna ihåg hans namn – fått ännu en bok att förarga sig på. Frågan är om han ens orkat läsa den. Men vad vet man.

God Jul.

Samtliga fotografer okända för mig.